Thread by @thorneby

Några ytterligare funderingar efter flera intressanta och nyanserade kommentarer till gårdagens lilla tråd om mäns mående.

Jag är utanför mitt kunskapsområde och ber om ursäkt för eventuella omedvetna övertramp, men jag gör en chansning på att vi kan behålla den vänliga tonen som jag uppskattar mycket.

Har fått lära mig lite mer om bakgrunden till begrepp som ”fragile masculinity” (tack @zettermark) Vill förtydliga att det jag menar med mikroaggression i gårdagens tråd är när iofs relevanta begrepp används utanför sin ursprungliga betydelse i syfte att förnedra eller tysta.

Jag har en känsla av att vi ibland underskattar vikten av att hålla isär grupp och individ. Män som grupp har på många sätt ett tydligt övertag. Men många *enskilda* män har ju faktiskt inte det, utan kan mycket väl befinna sig i underläge på flera sätt. >

När deras känslor eller åsikter avfärdas med hänvisning till gruppens privilegier tror jag kan påverka dem negativt, till exempel genom att de tvingas lägga ett ännu större ansvar för sitt "misslyckande" på sig själva.

Det blir extra svårt vid en depression.

De flesta förstår att vanligt förekommande uttryck som ”män är så jävla sämst” och ”hatar män” nästan alltid handlar frustration eller ilska över strukturer. ”Inte alla män”, ni vet. De flesta av oss män köper ju detta utan problem.

Jag tror (men vet inte) att dessa inslag i det offentliga samtalet ändå faktiskt kan påverka självbilden för åtminstone en andel av de mer sårbara enskilde männen. Kanske även de män som inte drabbas av intellektuell härdsmälta utan förstår vad det handlar om.

Dessa uttryck läses också av pojkar (blivande män), som inte självklart har någon att prata med om det som (för en ännu inte färdigutvecklad man) mycket väl kan tolkas som att världen hatar dem för deras könstillhörighet.

Jag är lite orolig för vad den ibland råa tonen gör med oss, även om jag inte har några problem att tolerera det för egen del.

Jag tror också att det skulle vara ganska otänkbart att ”kvinnor är så jävla sämst” eller ”hatar kvinnor” skulle få passera på riktigt samma sätt.

Utifrån gårdagens kommentarer uppfattar jag en liten skillnad mellan hur män och kvinnor åläggs ansvar för det egna måendet och vilka strukturella orsaker (dvs faktorer utanför individens egen möjlighet att påverka) kollektivet väljer att uppmärksamma.

Det finns garanterat goda skäl till denna skillnad, t.ex att kvinnor som grupp generellt drabbas av strukturer hårdare än män som grupp.

Jag tror ändå att det som reality check, eller som utgångspunkt för diskussion, vore nyttigt att någon gång då och då göra det klassiska ”byt ut X mot Y”-testet.

Jag exemplifierar (delvis fingerade exempel med inspiration från verkligheten).

1. Idén om hur en man ska vara är främst skapad av andra män och förstärks av andra män.
2. Motståndet mot förändringar av mäns förutsättningar ligger hos männen själva.
3. Vi välkomnar män att ta större ansvar för sitt eget mående.

Omvänt:
1. Idén om hur en kvinna ska vara är främst skapad av andra kvinnor och förstärks av andra kvinnor.
2. Motståndet mot förbättringar av kvinnors förutsättningar ligger hos kvinnorna själva.
3. Vi välkomnar kvinnor att ta större ansvar för sitt eget mående.

Ni fattar.

Det är rimligt att anta att både kvinnors och mäns mående påverkas av
- det ansvar individen själv förmår ta
- det ansvar den egna gruppen tar, OCH
- strukturer utanför individens och gruppens uppenbara kontroll.
>

Proportionerna mellan dessa faktorer varierar, men inställningen (som jag läser mellan raderna på sina ställen) att mäns mående är männens ansvar och kvinnors mående är allas ansvar tycker jag är… orimlig.

Unroll @threadreaderapp