Thread by @staffanlandin

Tråd om ekonomisk ojämlikhet.

Fattigdom och ojämlikhet i länder som Sverige är svåra begrepp att diskutera. Här kommer en tråd där jag ska försöka lyfta några saker jag tycker är viktiga.

Delvis inspirerad (och lite irriterad) av @mattias_neo’s artikel i frågan.

https://twitter.com/mattias_neo/status/1343466388292329473

Först, det egentligen inte artikeln sig som irriterar mig det är att diskussionen om fattigdom ligger så långt borta från verkligheten. Det är inte Mattias fel.

Jag vill börja tråden där. Ekomonisk utsatthet, fattigdom är aldrig uthärdligt för den som lever i det. >>

Om man aldrig på riktigt upplevt ekonomisk utsatthet, att ständigt oroa sig för pengar, att aldrig riktigt komma ikapp tillräckligt för att spara eller planera sig ur situationen, då vet man inte hur det är.

Det är en okunskap jag unnar alla människor. >

Att slippa den ständiga oron, att aldrig riktigt ha valet eller friheten att välja något annat än det billigaste alternativt, det mest nödvändiga. Att aldrig ha råd att välja det mest ekonomiska alternativet, som att köpa en nyare bil som inte går sönder hela tiden...

...att teckna ett ett långsiktigt billigare familjeabonnemang istället för kontantkort, att storhandla och tjäna på massrabatter. Att hela tiden lappa och laga, hitta nödlösningar man egentligen inte vill ha.

Låt oss vara ärliga, pengar ger frihet. Iaf till en en gräns.>

> Vad gränsen är skiljer sig från individ till individ, från situation till situation, från land till land. Det är olika i olika faser i livet. Det är olika var man bor. Men oavsett, att vara fattig suger. >

Ingen förtjänar att leva med den oron som ekonomisk utsatthet skapar.

Det finns massa olika anledningar till att människor är fattiga. Nästan ingen är fattig på grund av lathet, jag tror inte inte många har valt det utav fri vilja. Det borde vara en utgångspunkt.

Jag inledde med att det är svårt att diskutera fattigdom och ojämlikhet för vi pratar nästan alltid om olika saker. Dessutom är synen på jämlikhet den stora ideologiska skiljelinjen som delat Europa i århundraden. Allt blir politiskt och ifrågasatt. Det är synd. >>

Men jag tror, om vi kommer förbi teoretiska diskussioner och dogmatiska klamrandet kring övergripande begrepp, och lyckas bena ner samtalet till verkligheten, till kronor och ören, till blöjor och avgifter i kollektivtrafiken, då går det att diskutera. Och det måste vi...

Så vad är då denna fattigdom? Hur ska den mätas, när är man "fattig" hur mäter man "klyftor" och precis som artikeln jag började med diskuterade, är ojämlikheten eller själva fattigdomen som är problemet. Kan man ens definiera något av det? >>>

Det är inte svårt att sätta definitioner för vad man menar med fattigdom. Problemet är att alla har olika definitioner. Begrepp som "relativ fattigdom" är värdelösa för att förstå ekonomisk utsatthet. Artikeln ovan använder ju den förvirringen för göra sin poäng >>

"Relativ fattigdom" mäter hur många som hamnat långt efter den mittersta inkomsten. Alltså, fattigdomsgränsen flyttas beroende på vad de andra i landet tjänar.

Om de flesta i landet blir rikare, ökar "relativ fattigdom" även om även de fattigaste ökat sina inkomster. >>

Detta tycker högern oftast är ett dåligt mått. De har som regel också lättare att acceptera att de rikare blir rikare, det behöver inte innebära att de fattigare blir fattigare. "Relativ fattigdom" är i första hand ett mått på OJÄMLIKHET. Inte fattigdom.

Problemet har dock varit att vänstern pratat om att fattigdomen ökat (den relativa) och högern har svarat med att den har minskat (den absoluta). Så dum har den politiska diskussionen om fattigdom och ojämlikhet varit (och det är inte ens en överdrift). På riktigt.

Ju sämre diskussion, desto sämre politik. Om alla ansträngde sig att inte bara förstå verkligheten, utan även vad sina motståndare tror och tycker, då skulle vin ha större chans att göra landet bättre. Och när det inte sker, då kan det gå så här, utan att det syns >

Snittinkomsten för den rikaste tiondelen av befolkningen ökade med över 200tkr per år mellan 2006 och 2018, en ökning med nästan 40%.

Inkomsten för den fattigaste 1/10 ökade med 13t och ligger 2018 fortfarande under 100.000 per år.

Detta är efter skatt.

De 10% med de lägsta inkomsterna har knappt sett någon ökning alls under väldigt lång tid. Under den borgerliga regeringens 8 år tjänade man tom mindre än man gjorde 2006 när de fick makten. Man fick en hundralapp mindre i månaden är sista året med Persson.

(I dagens priser)

Detta, nettoinkomsten utveckling för olika inkomstgrupper, olika familjeförhållanden, kön, ursprungsland osv. det borde man diskutera och förhålla sig till.

Det är ETT mått, en aspekt. Här tycker jag att vi har misslyckats totalt. Jag återkommer med andra aspekter i morrn.