Thread by @AndersonSigge

Idén om rashygien, som idéhistorikern Gunnar Broberg konstaterar i sin historik över institutet, var inte en svensk, utan en internationell företeelse runt sekelskiftet. Det var alltså inte ett svenskt påfund.

Sug på den, SD:are. #SynaSDHyckleriet

Riksdagsmotionen som ledde fram till institutets bildande undertecknades av Hjalmar Branting (S),Arvid Lindman, (Högerpartiet, dagens Moderaterna) och bl.a Jakob Pettersson och Raoul Hamilton (liberaler), i enighet mellan partierna, i riksdagen röstades motionen enhälligt igenom.

S började några år senare strypa finansieringen av rasbiologiska institutet. Antinazisten Gunnar Dahlberg tillsattes som chef över institutet redan år 1935 . Han lade om institutets forskning och verkade emot rasbegreppet. Varför nämner inte @SD detta?

Bred politisk enighet (se SOU 2000:20), rådde om steriliseringarna. Inte heller var det en från början svensk företeelse. De första steriliseringslagarna stiftades i USA. Inget att vara stolt över, men tidens anda var sådan i världen. SD vill ju ff tvångssterilisera transpersoner

Samtliga SD ville ha kvar tvångssteriliseringen av transsexuella, inga andra.

SD, har som enda syfte att relativisera sitt eget partis mörka bakgrund i just dessa idéer.

SD är ett parti som är sprunget ur precis de idéer fördöms här.

Liknande metoder använder SD om Sveriges agerande under andra världskriget. SD talar om ”Per-Albin Hanssons regering” och undviker noga att nämna att under kriget ingick ALLA partier utom kommunisterna i regeringen.

SD vill skriva om historien eller åtminstone göra den historiska sanningen så blurrig, att deras moderna nazihistoria blir en del av en kålsuparberättelse. Alla partier har lik i garderoben, så varför lägga särskild vikt vid ett partis solkiga förflutna, såsom SD:s?

Självfallet talar de inte heller om vad SD:s ideologiska fränder sysslade med under kriget – de som marscherade på gatorna, de som krävde att Sverige skulle ansluta sig till Tysklands sak och ropade om stopp för ”judeimporten” – eller var de befann sig rent geografiskt.

En och annan slogs ju för Hitler, däribland en av SD:s grundande medlemmar och förste revisor för partistyrelsen: Gustaf Ekström, frivillig i Waffen-SS.

Denna obrutna linje mellan andra världskrigets nazister och fascister – genom personer som Ekström, Engdahl, Walles och makarna Oredsson och organisationer som nysvenska rörelsen, NRP och BSS – fram till bildandet av SD gör denna historierevisionism än mer obehaglig.

Medan andra lärde av världskriget och enades om att aldrig låta detta ske igen, övervintrade fascismens idéer i småpartier i politikens ytterkant. SD var ett av dessa småpartier, som nu vunnit ett så stort stöd och nu reviderar historien om Sverige och om sig själva.

Erik Walles skrev följande i SDs partitidning på den tiden då partiet inte försökte dölja sitt ursprung: SD är ”samma andas barn som de gamla ’nazisterna’”. Det är, tillade han, ”verkligen inget att skämmas för”.

Erik Walles var under kriget andreman i Nationalsocialistiska arbetarpartiet, den sk Lindholmsrörelsen, och trogen nazist hela livet. Efter att han dog i början av 90-talet, hittades i hans hus i Malung ett register från kriget på över 3000 svenska judar.

Det är lätt att föreställa sig vad som skulle hänt med dem om Sverige ockuperats av Hitlertyskland. En dimension när man resonerar i moraliska termer om samlingsregeringens agerande för att hålla Sverige utanför kriget. Och när man ska försöka förstå vilket slags parti SD är.

Tack för en verkligt klargörande text om SD och deras historierevision, Tony Johansson.

Kan läsas i sin helhet här:
tonyjohansson.nu/2021/04/06/ton…