Rubriksättarna drar på att Löfven "vägrar lyda EU-nämnden om kärnkraft". Jag tycker dock att de här uttalandena är viktigare, eftersom de på många sätt sammanfattar hela hans tid som partiledare och statsminister:
Detta har nämligen varit hans attityd hela tiden. Ingen fråga finns, om den inte finns "på dagordningen". Aldrig steget före, alltid två steg efter.
Så var det med migrationen, brottsligheten, elförsörjningen, cementkrisen osv, osv.
I stället lades kraft på obegripliga prestigeprojekt. En tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd. Det där innovationsrådet som inte lett till någonting alls. Global Deal, som inga kändisar ville vara med på. EU:s sociala protokoll som nu allvarligt hotar den svenska modellen...
Men när en fråga väl har spårat ur så långt att den hamnar högst på dagordningen, då kan han i stället tycka lite vad som helst. Utan att ge minsta erkännande till de som pekade på problemen innan de blev riktigt akuta.
Nej, Stefan Löfven kan inte ensam vrida om ministerrådet. Men man kan åtminstone föreslå att det ska installeras brandlarm och släckare - gärna innan huset är övertänt.
Detta blir hans eftermäle: han som inte såg det komma.
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
Gårdagens sjukhusdramatik (se annan tweet) hindrade mig från att bemöta Evin Rubars kritik igår. Nu är läget rätt lugnt (tack för alla shoutouts!) och jag har lite friare händer.
Först: notera att Rubar inte bemöter det jag först kritiserade, alltså hur avtalet framställdes på webben. Den bild jag visade var den här. Irans reaktion i topp, och iakttagelsen att avtalet "väcker känslor".
Varför är det viktigt? För att varje journalist vet att rubrik, underrubrik och ingress sätter tonen. Etablerar vinkeln. För jämförelse: så här presenterade SVT Obamas kärnvapenavtal med Iran.
Låt oss tala lite om vårdköer då. Fram till 1970 fanns det "provinsialläkare", som utgjorde primärvården. Tänk Björn Gustafsons rollfigur i Madicken. Därutöver fanns sjukhusspecialister. Så långt ungefär som idag alltså.
Man kunde ringa direkt till specialister, eller gå till provincialläkaren. De senare hade i regel egna praktiker och betade av sina väntrum tills de gått hem. Men ofta arbetade de även några timmar för landstinget, vars lokaler de fick nyttja mot en mindre avgift.
Allmänläkarna hade alltså ofta både inkomst av tjänst (landstinget) och inkomst av näring (egen praktik). De skötte vardagsbesvären medan sjukhusen främst tog hand om sånt som krävde specialisering. Dvs så som alla partier önskar att det var idag också.