kjell-arne. de kallar honom k-a. en ny länk i kedjan. det här är hans historia.
i slutet av 1990-talet lades de fasta kustartilleriet ner. (och det skulle inte dröja länge innan vapenslaget helt försvann.) vad som återstod var att röja upp efter 70 år av närvaro i skärgården.
våren 2000 hade turen kommit till batteriet på yttre gården, strax ost om järflotta. vid denna tid var k-a 65 år gammal och gjorde sina sista månader som kommisarie vid tekniska roteln på länskriminalen i stockholm.
polis sedan tiden den ännu var kommunal. jobbat på gamla vd8 i katarina. sedan vd2. sökte sig till kriminalen, första gamla kk1 på kungsholmen under den legendariska kommisarie thorander. sedan tekniska roteln i stockholms polisdistrikt.
skolad av polismän som en gång i tiden hade skolats av harry söderman och otto wendel. en länk i en kedja av legendarer. hösten 2000? ganska trött på jobbet. likfyndet ute på norrskär skulle bli hans sista fall.
det var några alu-gubbar som satts för att gjuta igen de gamla värnen där. billiga i drift och allt de behövde var egentligen betong. en snart avdankad örlogskapten hade varit ute först och märkt ut allt som skulle fyllas igen.
bunkern på södra sidan liknar alla andra där ute. kanske fem gånger tio meter. halvmetertjock betong och skottgluggar som öppnar sig som trattar utåt. dörren av fem centimeter pansarplåt.
gubbarna hade bara att vräka bort dörren och fylla öppningen och gluggarna med cement. varför de ens gick in och rotade blev aldrig klart, men det gjorde de och då såg de det som var kvar av kläderna. rotade lite till innan den ena av dem började skrika.
det var i maj och kyligt som det brukar vara där ute då. de lyckades i alla fall åka i land. det var inte så bra täckning ute i skärgården på den tiden så de fick åka nästan in till nynäs innan de kunde larma.
k-a kom ut först dagen därpå. det var ju ingen direkt brådska med tanke på kropparnas status. ruttna kläder och ben och en massa insekter och en sorkfamilj som snart skulle bli hemlösa. k-a i dunklet hela dagen.
han borstade, sög upp partiklar, gjorde avgjutningar. och skalade lager för lager av den plats som sedan fem år tillbaka hade varit en grav för två människor.
allt det här berättade han för mig våren 2017. det var på stockholms sjukhem. k-a skulle inte leva så länge till och ville inte tiga längre. jag hade hittat hans namn i ett gammalt förundersökningsprotokoll. han var den nionde jag tog kontakt med och den ende som ville hjälpa.
k-a hade syrgasmask som han försökte fäkta av sig. hyn och ögonvitorna var mörkgula. men han satt upp i sängen. och berättelsen var - om än framfört med väsande, rosslande röst - helt klar. han var fortfarande förbannad.
enligt honom var såväl utredning som domen helt åt helvete. gärningsbeskrivningen som "den där jävla journalisten" erkänt till "tamifan det dummaste jag har hört".
k-a dog bara någon vecka senare och ibland har jag undrat om inte det hela påskyndades av att han var så jävla arg när han pratade med mig. han ansåg att alla hade köpt "den jävla journalistens" historia trots att ingen teknisk bevisning talade för den.
gärningsmannen skulle alltså gått hem till det äldre paret i deras bostad utanför ösmo, skjutit ihjäl dem med ett jaktgevär han tidigare stulit, transporterat kropparna ut till den lilla ön utanför järflotta och dumpat kropparna där.
motivet skulle varit en ren spontan mordlystnad. när han väl dumpat kropparna uppe i bunkern ska ha också ha skurit i dem, bland annat kring könsdelarna, samt ha avlägsnat deras fingrar. allt med kniv.
därefter ska han ha återvänt till offrens bostad. städat upp. slängt blodiga lakan och åkt därifrån. därefter tigit i fem år till dess polisen knackat på dörren och han då erkänt allt.
k-a stirrade på mig när han drog igenom detta. pupillerna som svarta prickar i de mörkgula ögongloberna. "har du hört något så jävla korkat???" väste han innan han fick dra några djupa andetag av syrgasen.
den närmaste halvtimmen efter det övertygade k-a mig om att han hade rätt. ingen kan släpa två döda kroppar ur en båt upp över klipporna och in i den där bunkern. ingen kan heller städa upp en mordplats så inga spår återstår efteråt. inte ens den minsta lilla blodsdroppe.
och ingen kan utföra ett dubbelmord med jaktgevär i ett hus där de närmaste grannarna är hemma, uppmärksamma och inte har hört ett enda dugg. så är det. "den där jävla journalisten" ljög. han erkände, men det kunde inte ha gått till så.
k-a nickade mot mig och lät mig dra slutsatsen. "de levde?" sa jag. "du menar att de kom dit levande? han mördade dem där? i bunkern?"
k-a nickade. "nog fan levde de. men han mördade dem inte där. inte då i alla fall. han såg bara till att de dog."
insikten kom krypande som en kall insekt som klättrade upp för min rygg. "de levde och han stängde in dem där?" frågade jag. k-a nickade. förklarade hur noggrant han undersökt de djupa risporna kring dörren. hur cementen malts ner mekaniskt av ett trubbigt redskap.
det enda redskap en desperat människa har. det var därför fingerbenen saknades. han måste ha återvänt dit för att kontrollera att allt var klart. och då skurit bort de blodiga stumpar som återstod.
"varför i helvete?" viskade jag. k-a andades väsande. han lutade sitt gula ansikte mot mig. han luktade en blandning av desinfektion och rått kött. en antiseptisk dödskamp.
"han ville plåga dem så in åt helvete" rosslade k-a. "det var kallt den vintern, men inte så kallt. det måste ha tagit ett tag. hungern. kölden. kanske kunde de få tag i lite snö. då tog det ännu lite tid."
jag nickade. nästa fråga behövde jag inte ens ställa. det som rättsläkarna hade talat om som trubbigt våld mot vissa bendelar. det var ingen som hade karvat i kniv där. det var något annat. det vassaste människan har. som hon inte ska använda på andra människor.
k-a såg att jag förstod. när man är riktigt desperat. när man svälter ihjäl. när hugern förvandlar en. man är inte längre helt mänskliga. man är... något annat.
den stora svälten. häxan som hans och greta mötte. som ju inte var en häxa. bara en människa som var riktigt, riktigt desperat.
"han ville att de skulle svälta ihjäl" mumlade k-a. "han ville att den av dem som dog sist skulle ge sig på den andre. det var precis så han tänkt ut."
"den där jävla domen" rosslade k-a. "den är lögn. det här var ingen kille som mördade folk för att han ville skära i dem. han var något fan så mycket värre."
på vägen därifrån var jag tom. utpumpad. men också lättad. jag var glad att slippa ifrån k-a:s lukt. som om bara den skulle kunna få mig att följa honom in i döden.
jag tänkte på vad människor kan göra när de är riktigt, riktigt desperata. när de är riktigt, riktigt hungriga. när ingen utväg finns. när det bara handlar om en enda sak. att överleva.
vad förvandlas vi till då?
