Thread by @FilosofenNils

Sitter här och läser den 486 sidor långa slutrapporten från den stora kartläggningen av #hedersförtryck och är redan 21 sidor in försatt i total häpnad av samhällets förmåga att blunda för problemet. Låt mig ta ett exempel:

Kvinnor och män i det kvalitativa underlaget berättar, alltså inte en eller två utan många vittnar om detta, om hur deras utsatthet leder till självmedicinering. Smärtstillande och narkotika. Lugnande. Alkohol.

Många utsatta och tidigare utsatt lider av svår PTSD. >

> Vad säger missbruksvården? De måste väl ha insikter och beredskap för att möta patienter med denna dubbla problematik.

Det vet vi inte. FÖR MISSBRUKSVÅRDEN VILL INTE DELTA I STUDIEN EFTERSOM DERAS PATIENTER ALDRIG HAR HEDERSPROBLEMATIK.

Det vet man ju.
För in i helvete.

Sug på detta:

...ett par sidor senare uppdagas nästa kulturkrock. Eller målkonflikt i alla fall. Säg att den som utsätts för #hedersförtryck söker hjälp. Hamnar hos Socialtjänsten eftersom det faktiskt är så att alla det går att söka hjälp hos, förutom ett fåtal ideella, har anmälningsplikt. >

> Kul att hamna hos Soc där en stackars socialsekreterare måste välja mellan att göra ett bra jobb eller följa lagen. Föräldrarna SKA underrättas. Insatser SKA göras tillsammans med familjen. Fast detta är inte alltid barnets bästa. Som också är ett krav. >

> Detta kan självklart göra att färre söker hjälp. Eftersom de kanske inte vill bli omedelbart omhändertagna eller att familjen får reda på att de sökt hjälp, berättat, inte nöjt sig med sina begränsade liv. Rävsax för både soc och den utsatta.

Barnet kan såklart beredas skydd med hjälp av LVU - lagen om vård av unga. Alltså ett omhändertagande och placering i familjehem. Men LVU kräver att socialtjänsten arbetar för ett återvändande till familjen.

Som en socialsekreterare uttrycker det: Socialtjänstlagen är utformad för att hjälpa familjer där de vuxna inser att de har problem - inte för familjer där de vuxna står fast vid att barnet är problemet.

Rapporten visar att många som hedersförtrycket använder religion som argument, och stark religiositet är mycket vanligt i hedersförtryckande familjer, men det tycks inte spela jättestor roll vilken religion. I Malmö är 63% utsatta muslimer och 22% kristna. >

> I Stockholm är det 50% muslimer och 40% kristna. Olika invandrargrupper med olika religiös bakgrund.

Att de utsatta så ofta kommer från från en religiös bakgrund gör det intressant att så många som en femtedel anger att de först och främst skulle vända sig till en religiös ledare för hjälp.

Det HÄR är ju ganska jävla scary as fuck:

”Min kropp tillhör min make”.

Och detta: ”Jag kan alltid vända mig till mamma”.
Ur det kvantitativa materialet: Mamma kontrollerar. Pappa och bröder bestraffar.

”Det här är ett nytt fenomen. Vi har inte hunnit anpassa verksamheten”, säger en informant. Men hur nytt är det i Sverige?

Den här boken ger svaret. Den första som gavs ut på svenska i ämnet.
Heder och skam - om sociala relationer i medelhavet (Socialstyrelsen 1984).

Problemet (det låter nästan förminskande att skriva så) beskrevs i Sverige för första gången 1980. I en informationsbroschyr om arbetskraftsinvandring från Jugoslavien, Grekland, och Turkiet.

Och ett litet ljus i det becksvarta mörkret: Kvinnojourer som drivs av kvinnor med bakgrund i geografiska områden med stark hederskultur har bra, och mätbara, resultat. De kvinnor som säker hjälp där återvänder inte lika ofta till den miljö som fängslar dem och hotar med döden.

Med risk för att låta lite moderat: En arbetslös mamma är en betydande riskfaktor. Hemmafrunormen dödar. Kvinnor med en egen hållbar ekonomi kan bryta sekelgamla mönster.

Och för er som vill läsa in muslimer i detta. Det har inte med det att göra. Malmös situation:

Nu mår jag illa på riktigt. Det här är för hemskt. Den sista meningen.

Och nu kräks vi lite tillsammans, tycker jag.

Det blir inga citat eller skärmdumpar från kapitlet om oskuldskontroller. Jag orkar inte.

Jag älskar Sverige. Älskar vårt välfärdssystem. Som ger våra mest utsatta och svagaste möjligheter till goda liv utan familjernas godtycke.

MEN VAD ÄR DET FÖR JÄVLA VÄRLD VI LEVER I!? Det här handlar om en flicka med intellektuell funktionsnedsättning som inte vågar berätta för sina föräldrar eller lärare pga risk för straff. Hon är under 15.

Ingen kvantitativ studie i världen kan få oss att känna och förstå att ”min syster sprang till mamma och berättade vad de gjort med henne. Hon låste in henne. Ringde pappa. Det var sista gången jag såg henne”.

Allt fångas inte av naturvetenskapen.

Ditt område, dina grannar, alla övervakar dig. Du har ingenstans att ta vägen. Dina vänner vågar inte vara dina vänner. Du är ensam.

Men bara tänk för ett ögonblick på hur det varit om mamma i hela ditt liv varit din trygga punkt, centrum i din värld, den som tröstat, fått dig att somna tryggt, gett dig mat och skratt. Lärt dig läsa. Byggt Lego med dig. Sjungit för dig.

Nu vill hon att pappa dödar dig.

Eller som när man som ung vuxen åker till Kurdistan och träfar sin döende farmor och får höra saker som får en att tro, att veta, att mamma kanske inte dog av cancer utan att ens pappa, som tagit hand om en hela livet och som älskar dig så mycket troligen hängde din mamma.

Läser med tårar i ögonen.

Ungdomar, 15-åringar och 16-åringar!, som hotar varandra med att hederskvallra för varandras föräldrar. På ren jävelskap.

Den som är för sambeskattning är ett ondskefullt rövhål.

Kvinnor ska vara oberoende från män, ha tillgång till bostäder, jobb, inte fastna i bidragsberoenden. Först då kan de försöka bryta hederstrukturerna. För sig och sina barn.

Sambandet mellan ekonomisk fångenskap och hedersförtryck är starkare än några andra samband.

Jag har 200 sidor kvar. Jag orkar inte mer. Jag klarar inte mer mörker nu. Jag fortsätter imorgon.

Jag läser era svar, men jag orkar faktiskt inte svara er. Det är inget personligt.

Då ger vi oss på de sista 200 sidorna. För vi behöver lite jävlighet såhär på lördagsförmiddagen.

I kapitel 7 av den kvalitativa delen av rapporten, alltså den som bygger på djupintervjuer, tänds ett litet ljus av hopp. Den yngre generationen kan omförhandla hedersreglerna i förhållande till det nya landet. Avgörande för detta är att föräldrarna ökar sin utbildningsnivå.

Det behöver inte vara mycket, men ju högre utbildning, desto bättre. Att mamma och pappa lär sig svenska är också en viktig faktor för en omförhandling av hedersreglerna.

Här en berättelse om en familj som lyckats ta sig ur ett hedersmönster:

Vi tar en positiv nyhet till. Jag ser nämligen mörkret nalkas bortom det här kapitlet.

Ja, där kom mörkret. Nu berättar personer från socialtjänsten att deras verksamhet ibland präglats av en rädsla för att bli betraktade som rasister. >

> Alltså jag förstår att man som politiker eller offentlig debattör måste tänka på vad man säger och hur man uppfattas. Men de som är satta att hjälpa ska göra det utan rädsla för att ses som rasister.

Rapporten visat också att rasism ÄR ett problem i samhällets hjälpinsatser. Det finns en rasistisk stereotyp av hedersförbrytaren och offret. Det ska vara muslimer som förtrycker heterosexuella kvinnor. Om det inte stämmer in på dig så har du svårare att få hjälp.

Att ha en felaktig och snäv bild av vem som utsätter eller utsätts för hedersförtryck försvårar möjligheterna att hjälpa och kan leda till att färre berättar om vad de utsätts för.

Sen kan ju socialtjänsten förvandlas till den som moraliserar och kontrollerar en kvinna. Om hon inte lever upp till socialtjänstens fördomar.

När skolan berättar för föräldrarna om utagerande flickor, utan att ha koll på hederskontexten, så händer det inte sällan att föräldrarna själva kontaktar socialtjänsten och uttrycker oro för sin dotter. De säljer in sitt eget narrativ redan innan det blivit en sak för soc.

Och nu mår jag lite illa igen.

Socialtjänsten, skolorna, vården - de ger en gemensam bild av att även om de är ganska bra på att hjälpa i de akuta situationer de får kännedom om så brister de i uppföljning. Vad händer efter någon fått skyddat boende? För första gången fri att skapa sig en oberoende identitet?

Det är ofta ett stort trauma att lämna sin familj. Många klarar av att fullfölja uppbrottet men andra återvänder till familjen. De som får fungerande uppföljning återvänder i mindre utsträckning men uppföljning kostar tid och tid kostar pengar.

Socialtjänsten präglas av stor personalomsättning, politkerspråk för ”våra medarbetare är underbetalda och bränner ut sig i ett allt mer alienerande arbete”, och eftersom den stabila relationen mellan socialsekreterare och hjälpsökande är central så fungerar inte hjälpen.

En flicka fick träffa fyra olika socialsekreterare på sex veckor. Berätta sin historia fyra gånger.

Fungerande rutiner försvinner när det hela tiden kommer ny personal. Det ÄR svårt att bryta kulturella mönster. Det ÄR svårt att ändra någon annans värderingar.

Men det är inte omöjligt att bygga en fungerande socialtjänst. Om vi är beredda att sätta lite pengar på det.

Pappan som säger att han förstår att det sättet han blev uppfostrad på och som han uppfostrar sina barn på är fel men när han frågar vad som är rätt bara får svaret att det är individuellt.

Alltså just det är så typiskt svenskt.
- Men så kan du inte göra!
- Hur ska jag göra?
- Gör vad du vill.

Jag är inte färdig med hela rapporten än men jag kan redan nu meddela att den har fått mig att ändra politisk uppfattning i ett par frågor. Det är alltid spännande när det händer.

Vi har alltså i Malmö en situation där mellan 9 och 20% av niondeklassarna lever under hedersförtryck (beroende på om vi definierar hårt eller löst, det vill säga om vi kräver våld eller hot om våld eller om det räcker med stark skambeläggning). >

> Svarsfrekvensen är 82%. Det är mycket. Men med tanke på vad vi vet om riskfaktorerna så oroar en av de angivna anledningarna till att några skolor inte svarat mig: Våra elever kan inte läsa svenska tillräckligt bra.

Vi pratar om niondeklassare här.

Här kan den som tror att hedersvåld och förtryck bara är något muslimer ägnar sig åt få lite statistik att ta till sig. Det är de två spalterna längst till höger. Flickor respektive pojkar. De två spalterna till vänster om dessa handlar om oakuldskrav.

Flickor - mer progressiva och smartare än pojkar sedan alltid. Men skrämmande tabell på många sätt. Hur de utsatta accepterar och försvarar ojämlikheten.

Det är för jävla dåligt om skolorna accepterar detta. Det mesta av det här ingår i läroplanen. Skolplikten gäller. Det ska inte förekomma några undantag.

Och där kom vi till slutet. Jag är utmattad.

Jag får be er om ursäkt, men jag hinner inte svara alla som skriver i tråden.