Nej, jag ser inte fram emot att börja jobba igen. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb utan för att fortfarande blir dödstrött av att arbeta, sju år efter väggen. Moderaternas kategorisering av utmattningsdepression som ”lättare psykisk diagnos” känns inte helt klockren. 
Fick ryggskott för några år sedan och var hemma en vecka. Gud va synd alla tyckte att det var om mig. Dock världens lindrigaste jämfört hur det var då att leva med den här trasiga hjärnan. Jag låg i tyst och mörkt rum och hade det riktigt bekvämt som omväxling.
När man inte har något att relatera till kanske det lätt blir såhär. Jag fatta inte så mycket av psykiska grejer innan det sket sig för mig. Ryggskott har många haft. Det går inte att jobba. Man kan bara ligga ner och vila. Men ”utmattning”. Hur jobbigt kan det egentligen vara?
Nej det är lurt det här med psyket. Riktigt snett kan man hamna om man som moderaterna börjar blanda ihop utmattning och depression. ”Det är nyttigt att gå tillbaka till jobbet. Du blir en del av ett sammanhang. Träffar folk. Det kommer att göra dig gladare”.
Jag tror inte att det handlar om elakhet eller jävulskap från moderaternas sida. Jag tror att det handlar om okunskap. EXTREM okunskap. Och sedan kanske lite nyliberal indoktrinering om sjukförsäkringens påstådda höga kostnader och arbetslinjens fullkomlighet.
Vad värre är är att socialdemokraterna fått en släng av den här smittan. Som bortblåsta är löftena från förra valrörelsen om en empatisk sjukförsäkring som inte stirrar sig blind på administrativa tidsgränser i rehabkedjan. De gränser moderaterna nu vill flytta fram för väggade.
Synen på psykiska diagnoser är inte lindrigt sjuk. Den är allvarligt sjuk. Och väldigt nära ingenting görs för att färre ska drabbas. Arbetslivet ska effektiviseras till där helst inte finns några som arbetar kvar. Men produktionen ska öka. Det är allvarligt sjuk ekvation.
Själv har jag haft en osannolik tur. Jag är mycket medveten om det. Kanske eventuellt kommer det att fixa sig för mig, även på lång sikt. Tyvärr träffar jag i mitt fackliga arbete många som det kanske aldrig kommer att ordna sig för. Som hann pressa sig för långt.
Grejen är att det där vet man inte efter 90 dagar. Om en människa sakta men säkert kan plåga sig tillbaka genom att jobba eller om det kommer vara sista spiken i kistan. Moderaterna vill chansa med människors hälsa och faktiskt riskera att den förstörs för livet.
”Nu tar du i”
Nej faktiskt inte. Jag lipar när jag tänker på hur jävligt det har varit att ta sig tillbaka och jag blir oerhört rädd å väldigt många människors vägnar när jag läser och hör moderata utspel om att folk ska tidigare tillbaka ut i arbete.
Nej faktiskt inte. Jag lipar när jag tänker på hur jävligt det har varit att ta sig tillbaka och jag blir oerhört rädd å väldigt många människors vägnar när jag läser och hör moderata utspel om att folk ska tidigare tillbaka ut i arbete.
Så nej. Jag ser inte fram emot att börja jobba och jag ser inte fram emot valet. För sjukas del tycks det nämligen inte finnas någon lyckad utgång.
För där tycks M och S överens. Arbetslinjen är spikrak. Vik inte en tum. Svaghetsförakt framför empati. Så ska makten vinnas.
För där tycks M och S överens. Arbetslinjen är spikrak. Vik inte en tum. Svaghetsförakt framför empati. Så ska makten vinnas.
Ingen upplyftande start på dagen. Mem det är kanske inte heller för sånt ni följer mig. Jag ska gräva potatis igen. Hej på ett tag.
