,
59 tweets,
7 min read
Read on Twitter
minns ni hur man kunde skratta som barn? som om skratten var något bortom allt annat.
en explosion av rimlighet i en annars obegriplig tillvaro. lika automatiserad som när man retats tillräckligt nära orgasm. mer naturlig än alla de fragment av artificiell rörelse de annars försökte trycka i en.
en detonation i bröstet som inte gick att hindra. som när jerry lyckades lura tom och fick honom att strimlas eller desformeras. rulles flin i tv när man inte begrep poängen men ändå humorn.
så skrattade anna. vi hade bytt spel. utopia var bara för de lugna, melankoniska passen. så vi körde burger time. ett plattformsspel som utnyttjade den primitiva spelkonsolens möjligheter till max.
man jagades av varmkorvar, av pickles och steka ägg. hur bisarrt det än kan låta drygt tre decennier senare var det som att styra en animerad film. eller tecknad som man sa då. att bli gud i ett universum av figurer och färger.
när jag med kontrollens sidoknapp sköt peppar på två sammanlänkade varmkorvar för att därefter skicka ner dem en plattformsnivå för att krossas under ett hamburgerbröd skrattade anna precis så. som bara barn kan skratta.
hon flög. svävade. soffan var en katapult. vi gled ner på golvet tillssammans. tappade kontrollerna. en boll av skratt, sammanlänkade.
"jag kissar på mig" skrattade hon. och jag visste exakt hur hon menade. hur skrattet började nere i fötterna och på vägen upp till huvudet stängde av den normala kollen i midjehöjd. man kunde kissa på sig och det skulle bara göra skrattet större.
hon tumlade fortsatt skrattande ner för trappan och lämnade mig själv ensam. på tv:n hade hambugerkocken som var spelets protagonist precis fått ett nytt liv och nya pepparkar att slänga på anfallande varmkorvar.
jag antar att det blev så att hon bajsade. och var dålig i magen. så det tog tid. eller att hon bara fastnade av någon annan anledning. kanske låg det en kalle anka-tidning hon inte läst senaste veckan på toagolvet. och sådana behövde ju läsas.
iaf var jag ensam ett tag. spelade en omgång. men hamburgerbröden som föll för att krossa jagande pickles var inte riktigt roligt utan någon annan intill.
det kan ha tagit en halv minut för mig att byta mellan antennsladdarna och få in videokanalen. (det här låter som elektronikexamen för er födda i nutid, men var standardkunskaper för alla uppväxta på 1980-talet)
kassetten var standard. 180 minuter. ett vitt klistermärke mellan de stora vita plastkugghjulen som drev själva bandet. det var där man skulle skriva vad som fanns på.
bara tre rader. det var därför jag och anna hade vår bok. vi hade aldrig på tre rader kunnat få plats med att anteckna alla de fragment vi under lördags och söndagsmornar lyckats spela in från den samtida barnkulturen.
den var inne i videon några sekunder senare. minns ni hur det där gick till? hur kassetten liksom slöks av apparaten, sögs in och försvann och man hörde mekaniken börja jobba där inne.
man visste ju exakt vad varje ljud betydde. hur play och rec och fast forward och eject skulle låta. man hörde om saker gick rätt eller om de gick fel.
den här gången gick det rätt.
flimmer. det där flimret som inte går att förklara för någon som itne sett det. de vet knappt var myrornas krig är, hur ska man då förklara ett något mer strukturerat myrornas krig? det där vanliga videoflimret.
fortfarande ensam i den övre hallen i en gatevilla på bragevägen på lidingö. fortfarande samma vinterdag. fortfarande sittande på den heltäckningsmattan som värmdes av det som verkade vara vårens första värme från solen.
det jag såg var...
jag chansar på hotellrum. att det var ett sådant. minnet har förbleknat och jag hade inte sett så väldigt många sådana då, men så har det fastnat.
även fast jag önskar att det inte hade fastnat alls.
textilierna som fanns i bakgrunden. möblerna verkade vara automatiserade. så något som skapats som verktyg snarare än något annat. allt har pekat mot hotell.
det man såg var genom en spegel. en stor som täckte en hel vägg ovanför ett skrivbord. kameran måste varit riggad så. mot spegeln. så att allt som skedde på filmen skulle reflekteras via spegeln.
bruset var orimligt. inget man ens då med den tidens primitiva förutsättningar förväntade sig. det var inget i bakgrunden. det dominerade. höll sig framme. som om det hade höjt volymen på tv: av sig själv.
framför spegeln en stol. den tog upp större delen av bilden. rummet i övrigt var oväsentliga detaljer. heltäckningsmattan. överkastet. de anonyma tavlorna på väggen. det var stolen som var i centrum. en stol framför en spegel.
i bruset... över bruset kanske. bland bruset. någonting sådant. en röst i alla fall. det tog lång tid innan jag uppfattade den. som om den liksom växte in i det jag såg. en svag lampa som långsamt växte i styrka.
de gröna lamporna på videon rullade tiden framåt. minuter och sekunder. det hade ingen brådska.
så flimrade det till. kanske var det en sekund av det strukturerade flimret. kanske mindre. men så återkom samma bild.
och då satt han där. på stolen framför spegeln.
han var... som någon jag kunde varit. ett barn som jag. en pojke. kanske nio eller åtta år. ensam på stolen framför spegeln.
rösten i bruset fortsatte. det skulle ta många år innan jag skulle förstå vad den sa. men den fastnade i varje stavelse så att jag långt senare skulle kunna översätta. tolka.
en kvinnas röst. en ung kvinna. i den mån jag kunde tolka den då var det bara en vuxenröst bland andra. malande och meningslös. i en enda slinga. sammaord om och om igen.
det som var... pojken satt helt stilla. på stolen framför spegeln. han hade bara dykt upp efter flimret. ensam framför en spegel. med bruset och den entoniga rösten i bakgrunden.
jag hade krupit ihop på heltäckningsmattan framför tv:n. den kändes inte längre lika varm. och solen utifrån fanns inte längre.
så reste sig pojken från stolen. rösten fortsatte sitt monotona mässande. en ung kvinna. men det var som om de var skiljda åt. pojken och rösten fanns inte på samma plats. de var delar av olika världar. ändå möttes de på bandet.
pojken lutade sig mot spegeln och därmed mot kameran som var riktad mot den och därmed mot skärmen jag såg det hela på. jag såg hans ansikte.
jag såg hans ansikte och det var... det var...
pojken var i min ålder. som jag. samma ansikte. samma hår, samma kläder. som jag hade sett ut på ett hotellrum framför en spegel när en kamera filmar allt.
anna hade gått och kissat eller bajsat. vi hade skrattat så vi föll ur soffan. pepprat varmkorvar. vi hade inte tvättat oss i ansiktet på veckor. det var köldeffekten. man fick inte förstöra det naturliga fettlagret.
skolklockan hade ringt mitt i långrasten och vi hade stått där tysta i en minut och det hade resten av sverige också gjort. de hade släppt han med krut i jackfickan. en minut hade vi stått stilla och tysta.
jag satt ihopkrupen framför tv:n. som fångad av det som skedde på skärmen. pojken som lutade sig emot spegeln mot kameran mot mig.
jag såg hans ansikte hans ögon och det gick inte att se igen. jag fick irra med blicken. som inför en spökhistoria på ett födelsdagskalas som man inte borde hört men ändå gjorde för att man skulle våga.
hon med guldbenet som vrålade från sin grav, handen som levde, dockan med gröna ögon, människor kan också slicka, titta inte bakåt vad du än gör! bry dig inte om ljudet från biltaket!
så var pojken hela skärmen. skärmen var han. tittade rakt in i kameran eller om det var spegeln och rösten som jag inte då kunde förstå men förstår nu fortsatte mässa om och om igen.
jag kan inte förklara det som hände sedan. allt jag säger kommer låta bisarrt och otroligt och fånigt.
men jag måste förstås försöka förklara. men pojken gick sönder. jag kan inte säga det på något annat sätt. det var vad som hände. pojken gick sönder.
han förstödes. sprack. han stod framför spegeln och stirrade in i den och så bara gick han itu. såklart kan en människa inte göra så, men det var vad jag såg. han rämnade. han bara förstödes.
min erfarenhet från detta är att detta inte går att ta in. det är en sak om någon får huvudet avhugget eller blir skjuten eller liknande. det kan man förklara. men det här går inte. jag kan bara säga att han förstördes. rämnade.
ordet finns inte ens. det går inte förklara för man ser det inte. men jag har sett det. en människa kan förstöras.
hade pojken blivit skjuten eller huggen med kniv eller vad som helst hade jag vrålat av rädsla men det fanns ingen rädsla för det här för ingenting kan förbereda en för att se någon annan... förstöras.
så jag vrålade inte och jag grät inte jag bara såg. först i efterhand har sorgen och förtvivlan kommit. att jag bara satt där och såg en pojke i min ålder... förstöras.
det enda konkreta jag minns var vad som hade stått på de där tre radarna som fanns på det vita klistermärket på kassettens framsida.
det förstod jag redan då, för det var enkla ord.
överst stod det "1976".
på raden under stod det "destruktion".
plitat parallellt rakt över raderna stod det med stora bokstäver ytterligare ett ord. med annan penna. grövre. som om det var den märkningen som var den relevanta.
ett enda ord. med stora, lättlästa bokstäver.
ordet var "SKÖRD". i stora, närmast lättvindiga bokstäver.
