,
33 tweets,
5 min read
Read on Twitter
august som jobbade för landsfiskalen i municipalsamhället bredbyn var alltså 24 år den där vintern som skulle bli krigets sista och folket i alla byarna runt anunsjösjön letade efter den tioåriga ulla som försvunnit spårlöst.
24 år och kallas "fjärsman" som redan på den här tiden hade något ålderdomligt och stolligt över sig, något förklenande och ringaktande. det kanske inte är en framtid.
just inget att ärva vad gällde jord eller skiften, en pappa som dött på lasarettet i stan redan före kriget och bara han och mamma kvar i föräldrahemmet som snarare var ett torp än ett hemman.
då är det inte konstigt att man bestämmer sig för att göra något. att komma vidare. särskilt inte den här våren när världen åter tänds efter många och långa år av vintermörker. som en björn som yrvaket tumlade ut ur idet, så befann sig anundsjö och resten av landet just då.
serpteniner och vita lappar och sönderklippta pappersrullar dråsade ner över kungsgatan och människomassorna fyllde stockholms gator. men även runt sjön märktes det att något var i görningen den där majdagen.
klockorna uppe i den gamla vackra trästapeln tumlade om varandra och klangen rullade ut över sjön och över skogarna och det var som om hela världen skulle höra. den ringde och ringde och i varje hemman och i varje undantag stod radioapparaterna på.
chuchill talade i london, de gaulle talade i paris, lord haw haw talade inte alls och jublet ville aldrig sluta när kung haakon omborg på en brittisk jagare strävade uppför oslofjorden för att återse sitt folk.
är man "fjärsman" hade man fått en aning skola och rent formellt var man likställd städernas polismän. någon högre post fanns knappast att få i anundsjö, men kommissarie fahlander från statspolisen hade några gånger nickat godkännande åt august rapporter.
"det behövs folk" hade han sagt. "bra folk" och nickat åt august håll som fattade vinken. halva bygden var för övrigt i samma tankar. redan under krigsåren hade rörelsen börjat. det var som hela landet var i flyttagen.
det var som om inkallelserna och manövrarna hade fått hela det gamla svenska urverket att helt hamna ur led, muttrar och skruvar rullade runt och dök upp på helt nya ställen. bondsöner och arbetargrabbar blev befäl. allt var i rörelse.
nu var det en ny tid! slagen till slant kunde visst bli riksdaler - det hängde på viljan och skallen. så enkelt var det. det var bara att köpa en biljett söderut. i det nya rike som skymtade vid horisonten nu i fredens gryning fanns en chans för alla.
när august förstod att polisen i stockholm skrek efter folk för att handskas med den växande storstadsbefolkningen där nere gav sig resten av sig själv. hans mamma hade en syster i örby. där fanns ett rum att hyra.
polis var han ju så gott som redan, och nu skulle han kallas konstapel och inte fjärsman. inte överseende och fjära blickar från malliga bönder och deras bortskämda söner. ett nytt liv på en ny plats.
visst skulle han sakna mamma och visst skulle han sakna att cykla längs sjön en sommarmorgon. visst skulle han sakna hällakakor med messmör som smälte och rann i små rännilar längs med fingarna och visst skulle han sakna blodbrödet med vitsåsen och allt det där.
men det var en nattlig tågresa bort och skulle finnas kvar. landsfiskalen mulnade när han fick höra nyheten. att få tag i unga pojkar som handräckning var ingen enkel sak, men nu var det som det var.
han gjorde en gnetig anteckning i tjänsteboken och den kan vem som helst än idag läsa på landsarkivet i härnösand. vilket år som helst kanske den digitaliseras och blir länkbar.
den 1 november detta stora år började så august sin tjänst som poliskonstapel vid maria polisstation, andra vaktdistriktet i stockholms stads polismästardistrikt.
vad finns det att säga om det? några ögonblicksbilder. razzior bland svartabörshajar som fortfarande hade några år av goda år kvar. långa nattvakor vid arresten där ölhallsklientelen långsamt fyllde cellerna.
den första julen då apelsinerna och fikonen var tillbaka! och saffran!
stockholm växte så det knakade. hyreskasernerna i maria polisdistrikt bågnade av människor. i en aldrig sinande ström angjorde de centralstationen i överfyllda tredjeklasskupéer.
mer kanske inte behöver sägas just nu, för vi ska återvända. istället ska vi bara kort redogöra för august karriär. förflyttning till femte distriktet 1949. överkonstapel 1958. förflyttning till kriminalpolisen 1963.
där - på första roteln, kk1 - skulle han bli en av legendarerna. en av dem leif gw skriver om. de oskolade männen ur folkdjupet som under folkhemmets middagstid skulle vara de som sattes in mot de svåraste, de mest komplicerade brotten.
några svettiga augustidagar skulle han från högkvartet i citypalatset tjänstgöra som en av kommisarie thorandes närmaste, när statsministern själv pratade med gisslan i banken mittemot och det var som om hela landet följde allt de gjorde.
august från norrböle skulle dyka upp i otaliga kvällstidningsklipp och veckotidningsreportage. en av de gamla, en av dem som alla kände. en av dem som alltid var där i fronten, när något hade hänt.
när svarten och lilja sköt, när clark var på rymmen, när västtyska sprängdes, när nisse pistol flydde från bunkern - alla de gånger vi känner från historien, hela tiden var august med.
tills en höstdag långt, långt senare då han en fredagseftermiddag kallades in till polismästaren som hade ett enskilt ärende han ville klara av. august behövdes för en sak.
polismästaren i stockholm var en stilig karl. han närmade sig 60 men såg tio år yngre ut och betedde sig tjugo år yngre. han syntes ofta i media. en gång hade han varit säpochef, nu var han busets största fiende.
han styde sitt distrikt med järnhand och hade utmärkta politiska kontakter. alla som visste något visste att om inget oväntat hände skulle han redan året därpå bli rikspolischef när den nuvarande pensionerades.
august gick till mötet med polismästaren utan varken förväntningar eller farhågor. det var han för gammal för. han skulle själv pensioneras nästa år. han undrade bara varför en gammal grå utredare på våldet plötsligt skulle träffa sin högste chef.
det här var en fredag i november och det var kallt. den första snön yrde redan utanför de stora bruna skivhusen i kvartet kronoberg på kungsholmen i stockholm. temperaturen var minus två grader och redan strax efter tre skymde det.
varken august eller polismästaren visste det, men detta var inledningen på en vinter som skulle vara lång som en midvinternatt och tyckas utan slut. det skulle bli en kyla och ett mörker som ingen hade upplevt sedan kriget.
långt i på våren skulle snön lika djup och vinden ila iskall. ljuset skulle återvända men kylan skulle bestå långt in i april.
det som väntade var nästan ett halvår av kyla och mörker. en vinter som aldrig tycktes ta slut.
