Thread by @thorneby

Chefs-/ledarskapet i sjukvården är föremål för viss kontrovers.

Två vanliga åsikter:
a) det är viktigare med goda ledaregenskaper än hög kompetens inom kärnverksamheten
b) ledare är ett yrke i sig, och som sådant ej lämpligt att kombinera med andra uppgifter

[tråd]

Jag håller helt med om a) (men måste få problematisera lite).
Jag håller bara delvis med om b).

(a)
Det är nog självklart att de flesta i sjukvården föredrar att ha en chef som är en utmärkt ledare men med låga medicinska kvalifikationer, hellre än en som är dålig ledare men t.ex skicklig läkare och kliniker.
>

Ovanstående konstruerade jämförelse har använts en del för att argumentera emot läkare som chefer.

Det må vara sant att ”läkare” är en i sig otillräcklig kvalifikation för chefskap, och att sjukvården sett många bristfälliga chefer med läkarbakgrund.
>

Jag har två förbehåll.

1. De flesta, oavsett yrkesgrupp, är faktiskt inte utmärkta ledare. De flesta är skapliga.

2. Det finns nog inget som talar för vare sig särskilt låg eller särskilt hög andel personer med lämpliga ledaregenskaper i någon enskild yrkesgrupp.
>

I valet mellan två personer med förmodat jämförbara (=skapliga) ledaregenskaper skulle jag därför, som medarbetare, vilja ha den med högst kompetens inom kärnverksamheten som chef.

Låter det rimligt?

(b)
Synen på ledaruppdraget som ”ett arbete i sig” tror jag i grunden är av godo. En hel del chefsskap i sjukvården har nog (förr) skötts ”med vänsterhanden” dvs på nära obefintlig tid och parallellt med annat arbete. Inte bra.
>

Ledarskapsutbildning, -handledning och mentorskap, kompetensutveckling, samt tillräckligt med tid och resurser för uppdraget som chef, är numera självklarheter på de flesta ställen.
>

Tyvärr, anser jag, har utvecklingen beskriven ovan gått för långt i ett avseende;
många chefsuppdrag anses numera vara heltidsåtaganden, omöjliga och/eller olämpliga att kombinera med andra uppgifter.
(Små privata verksamheter utgör här undantag)
>

Konsekvenser av ovanstående förändring:
1. Antalet chefer behöver utgöra en större andel relativt medarbetare i ”produktion”.
2. Frånvaro av tillräckligt med riktiga chefsuppgifter för att fylla ut ett heltidsarbete leder dels till att tid läggs på >

mindre värdeskapande aktiviteter (mindre behov av prioritering), t.ex meningslösa möten, dels risk för att en del okvalificerade arbetsuppgifter görs av chefen istället för av, billigare och duktigare, administrativ stödpersonal.
>

3. Förbudet mot att ha ”en fot i ledarskapet och en fot i verksamheten” gör dels att sjukvården går miste om många potentiellt goda ledare som inte är beredda att offra sin yrkesroll, dels att det skapas chefsgrupper som snabbt halkar efter i sakkunskap >

(medicin är färskvara som förnyad främst genom praktiskt arbete) och med sämre möjligheter att förstå medarbetarperspektivet på verksamhetens föränderliga förutsättningar.
4. Det faktum, att ett heltids chefsåtagande på mer än ett par år i praktiken innebär att >

det är omöjligt att återgå i kliniskt arbete, gör att den praktiska sjukvården går miste om värdefulla personer när de avslutar sina chefsuppdrag. Endast alternativa karriärer står ju till buds.

Utöver ovanstående påstår jag att man inte kan överskatta betydelsen av en chef som är ”en av oss”.

Det är ganska självklart att omfattande chefsuppdrag, högt upp i stora organisationer, inte kan utföras med mindre än heltidsarbete.
Verksamhetsnära chefsskap, t.ex klinik- eller vårdcentralschef, borde med lite vilja kunna vara en helt annan sak.

Min personliga slutsats:
Det är önskvärt, god resurshushållning och en kvalitetsgaranti att skapa förutsättningar för att kombinera verksamhetsnära chefsuppdrag med kliniskt arbete.