Två vanliga åsikter:
a) det är viktigare med goda ledaregenskaper än hög kompetens inom kärnverksamheten
b) ledare är ett yrke i sig, och som sådant ej lämpligt att kombinera med andra uppgifter
[tråd]
Jag håller bara delvis med om b).
Det är nog självklart att de flesta i sjukvården föredrar att ha en chef som är en utmärkt ledare men med låga medicinska kvalifikationer, hellre än en som är dålig ledare men t.ex skicklig läkare och kliniker.
>
Det må vara sant att ”läkare” är en i sig otillräcklig kvalifikation för chefskap, och att sjukvården sett många bristfälliga chefer med läkarbakgrund.
>
1. De flesta, oavsett yrkesgrupp, är faktiskt inte utmärkta ledare. De flesta är skapliga.
2. Det finns nog inget som talar för vare sig särskilt låg eller särskilt hög andel personer med lämpliga ledaregenskaper i någon enskild yrkesgrupp.
>
Låter det rimligt?
Synen på ledaruppdraget som ”ett arbete i sig” tror jag i grunden är av godo. En hel del chefsskap i sjukvården har nog (förr) skötts ”med vänsterhanden” dvs på nära obefintlig tid och parallellt med annat arbete. Inte bra.
>
>
många chefsuppdrag anses numera vara heltidsåtaganden, omöjliga och/eller olämpliga att kombinera med andra uppgifter.
(Små privata verksamheter utgör här undantag)
>
1. Antalet chefer behöver utgöra en större andel relativt medarbetare i ”produktion”.
2. Frånvaro av tillräckligt med riktiga chefsuppgifter för att fylla ut ett heltidsarbete leder dels till att tid läggs på >
>
4. Det faktum, att ett heltids chefsåtagande på mer än ett par år i praktiken innebär att >
Verksamhetsnära chefsskap, t.ex klinik- eller vårdcentralschef, borde med lite vilja kunna vara en helt annan sak.
Det är önskvärt, god resurshushållning och en kvalitetsgaranti att skapa förutsättningar för att kombinera verksamhetsnära chefsuppdrag med kliniskt arbete.