Thread by @thorneby

Jag ser en ganska okritisk hyllning av den ökade mängden videobesök och andra distanskontakter i sjukvården.

Jag efterfrågar eftertanke, nyanser och självkritik. >

Kontakter som *lika gärna* kan ske på distans bör i regel ske på distans. Det sparar restid, minskar smittrisk osv.

Vid ”nya” besvär kan det gälla t.ex psykologiska frågor/samtal eller bedömning av enklare hudförändringar, eller ren egenvårdsrådgivning vid banala åkommor. >

Även när en distanskontakt medför tydligt sämre men ändå *acceptabel* bedömningskvalitet, jämfört med en fysisk kontakt, kan den vara försvarlig av resurs- och bekvämlighetsskäl. >

Vid ”kända”/utredda besvär där redan kontakt är etablerad är distanskontakter också ofta lämpliga, t.ex för diskussion om provsvar, utredningsfynd, planering eller utvärdering av behandling osv. >

I alla dessa tre situationer (särskilt 1 och 3) är det utmärkt att möjligheterna att använda digital kommunikationsteknik ökat. >

Men, och det är detta som bekymrar mig, distanskontakter lämpar sig utomordentligt sällan för bedömning av (outredda) symtom *som skulle kunna representera allvarlig/behandlingskrävande sjukdom*.

Och det är fler än vad man kan tro. >

Trötthet, andfåddhet, hosta, ledvärk, buksmärta, avföringsrubbning, feber osv. Rent statistiskt är det oftare något ofarligt än något farligt som ligger bakom. Det gör det förföriskt lockande att vilja förenkla bedömningen — oftast går det ju bra. >

Problemet är att det i alla dessa fall förekommer att det ligger allvarliga och/eller behandlingskrävande sjukdomar bakom *som man missar om man inte kan undersöka ordentligt*. >

Och nej, det går inte att utgå från att de fall som kräver (fysisk) utredning alltid går att sålla fram genom aldrig så noggranna symtombaserade beslutsstöd/AI.>

Många felaktiga diagnoser ställs förstås även i traditionell sjukvård. Även av mig. Mekanismerna bakom det kanske jag återkommer till i en annan tråd om intresse finns. >

Men det här handlar om något annat, nämligen att *välja* att inte ha förutsättningar för att göra en tillräckligt omsorgsfull bedömning. >

Och det är ett professionellt ansvar som sjukvården måste ta. Vi kan inte räkna med att gemene man vet vilket beslutsunderlag som är tillräckligt för att vara säkert. Vi i sjukvården riskerar invagga folk i falsk trygghet om vi låter alltför enkla bedömningar duga. >

Bara de senaste dagarna har jag hos förmodat lindrigt sjuka unga människor i gott allmäntillstånd stött på blodbrister, grava saltstörningar, avvikande EKG och utredningskrävande lungundersökningsfynd.

För att vi hade möjlighet att undersöka ordentligt.

Var rädda om er.