Under längre tid har det förekommit en diskussion om hårdare straff och mer effektiv brottsbekämpning. I denna diskussion har de politiska partiernas företrädare ofta velat lägga skulden på det nuvarande systemet på andra: på motståndare, kriminologer, debattörer eller medier.
Det här stör mig emellanåt.
Ansvaret för att dagens syster ser ut som det gör är att såväl regeringspartierna och oppositionspartierna på det hela taget vill ha det så här.
För inte så länge sedan styrde M justitiedepartementet i åtta år. Många bra och säkert en del dåliga saker gjordes, men någon revolutionerande omvälvning av straffrätten företogs inte.
På åtta år hade man kunnat göra en full omstart, t.ex. till ett synsätt som helt betonar straffets moraliska värdebas isf dess instrumentella effekter, om man fått övriga partier med sig. Det kanske man hade kunnat. Man kunde i alla fall prövat. Men det gjordes inte.
Nuvarande regering har också haft lång tid på sig. Visst är S-MP:s parlamentariska situation svårare men en större omorientering i straffrätten torde man kunnat få med sig M/KD på. Man kunde i alla fall prövat, men det har inte gjorts.
När det gäller den nuvarande regeringen tror jag det är i linje med vad åtminstone S egentligen vill (jag gissar litet - jag är inte partist eller statsvetare). Man vill ha strängare straff för vissa brott, skruva litet här och där, men inte ha någon kulturrevolution.
Min poäng är enbart denna: Vare sig en M-ledd regering eller en S-ledd har tagit initiativ till en övergripande reform av straffen av det slaget som skedde i mitten på 1900-talet.
Det är fine - partierna får driva den politik de vill. Men det är fint om man tar ansvar för sin egen politik. Och vi andra bör hålla det här i åtanke när partister försöker skylla den nuvarande situationen på ledarsidor, forskare, antirasister, rasister, kulturjournalister.
Det är riksdagen som har den formella makten och regeringen i hög grad den praktiska makten. Det är där, och bara där, ansvaret för den nuvarande situationen ligger.
De enda partier som med trovärdighet kan skjuta på den nuvarande ordningen är SD och V.
För egen del är jag på det hela taget inte så kritisk mot den nuvarande ordningen och jag är heller inte kritisk mot vare sig nuvarande eller M-justitiedepartementstiden. Jag uppskattar på det hela taget både Ask och Johansson.
Brottsbalken innehåller väl avvägda straffrättsliga normer som fångar in det mesta som bör vara kriminaliserat.
Men som de av er som följt mig ett tag vet så är jag skeptisk till de nuvarande straffnivåerna, särskilt för allvarligare brott mot människor.
Min grund för det är inte att jag bedömer att strängare straff får en instrumentell effekt i form av avskräckning och inte heller att inkapacitering leder till säkerhet. Sådana instrumentella förklaringar har också relevans men står inte i centrum för mig.
Min utgångspunkt är att straff ska vara proportionerliga i förhållande till det moraliskt förkastliga i den brottsliga gärningen.
Detta ställningstagande ger upphov till en massa följdfrågor: Vems moral avgör? Hur ser man på unga lagöverträdare? Hur gör man med oaktsamhetsbrotten? Brott mot allmänna intressen? Men det är frågor för ett annat sammanhang.
