Thread by @martenschultz

Ganska många medier har rapporterat om att IKEA ska utge flera hundra miljoner i ersättning till de efterlevande till en pojke som dog efter att fått en IKEA-möbel vält över sig. Se t.ex. TT här (med några uttalanden av mig): svd.se/expert-darfor-…

Dessa stora belopp är naturligtvis helt främmande för oss i Sverige och på det hela taget för de europeiska rättsordningarna i stort.

Det här är en händelse som krokar in i ett narrativ om amerikansk juridik: Den galna amerikanska skadeståndsrätten, pådriven av profithungriga advokater som jobbar på procent och domstolar med juryar som dömer med magkänslan.

Det är en orättvis bild.

Innan jag säger något om varför så bör det hållas i åtanke att IKEA inte blivit skyldiga att betala något skadestånd i domstol. Det här är en frivillig förlikning.

Det finns många möjliga skäl bakom en sådan förlikning. En är risken att förlora en process och behöva betala ännu mer i skadestånd än det som frivilligt betalades.

En annan förklaring kan vara att en process skulle kunna få IKEA att framstå i en dålig dager.

Men hur det än är med den saken säger överenskommelsen i sig inget om vad IKEA hade fått betala om de förlorat i tvisten.

Men tillbaka till det där med skadeståndets storlek. När jag försökte förklara skillnaderna mellan det svenska systemet och de amerikanska idag så utgick jag från en annan systematisering än den jag brukar använda i komparativrättsliga diskussioner.

Alla sådana här systematiseringar innebär förenklingar, men ungefär så här: I Sverige har vi två typer av skador i allmän skadeståndsrätt. Ekonomiska skador och ideella skador.

Ekonomiska skador är skador som på ett naturligt sätt kan beskrivas på en skala av pengar. När sådana skador ersätts bestäms skadeståndet utifrån en konkret utredning av skadans värde. Vad var den trasiga sakens värde, vad kostade att hyra en ersättningssak etc.

Ideella skador är sådana som inte naturligen låter sig uttryckas i ekonomiska termer. Det kan vara upplevelsen av smärta, förlusten av en anhörig, kränkningen som uppkommer vid ett sexualbrott. Sådana skador kan inte "räknas ut" utan ersätts utifrån schabloner & skälighet

I praktiken är det ofta en närmast tabelliserad juridik. När det gäller förlust av närstående kan efterlevande vara berättigade till ersättning från den som ansvarar för att det primära offret dog. Den ideella ersättningen är då 60 000 kr vid tex mord och 30' vid oaktsamt dödande

(Därutöver utgår ekonomiskt skadestånd för begravningskostnad och emellanåt för underhåll.)

Det ideella skadeståndet till efterlevande är inte en ersättning för deras förlust. Människor har inte ett ekonomiskt värde på det sättet enligt juridiken.

Det är inte heller ersättning för sorg eller saknad. Istället ersätts - schabloniserat - den psykiska skada som den efterlevande förutsätts ha drabbats av. Det är alltså en trubbig ersättning för antagen depression/ångest. Beloppet 30 000 anses motsvara ett års sjukdomstid.

Både det ekonomiska och det ideella skadeståndet har till syfte att kompensera en skadelidande för sin skada. Pengarnas funktion är att i den mån det går återställa offret i den situation som hon hade varit om inte skadan inträffat. Så gott det nu går med pengar.

Ekonomiska skador ersätts mer eller mindre likadant i andra rättsordningar som vi jämför oss med. De ideella skadestånden varierar betydligt mer. I vissa rättsordningar har ideell skada öht inte ersatts eftersom det som gör skadorna ideella är just att de inte kan räknas ut.

Andra rättsordningar har betydligt högre belopp.

Men det är inte i första hand ersättningen för vare sig de ekonomiska eller ideella skadorna som ligger bakom de stora belopp som man ibland läser om från USA. Istället är dessa oftast en produkt av att skadeståndet läggs på en ytterligare funktion: Att fungera som bestraffning.

Punitive damages.

Punitive damages innebär att skadeståndet används som en form av civilrättsligt straff. Bolag, för det är främst bolag som drabbas, åläggs att betala ersättning som kompenserar ett offer för den skada som uppkommit. Därutöver måste bolaget ibland betala även ett straffskadestånd.

Punitive damages kan i sin tur ha flera förklaringar. En förklaring är att skadeståndet ska användas för att avskräcka bolag från att utsätta andra för orimliga risker. Skadeståndet bestäms därför utifrån ett antagande om vilka belopp som faktiskt kan avskräcka från risktagande.

En annan förklaring är att skadeståndet fungerar som ett straff för att skadevållaren förtjänar att bestraffas. Alltså inte för att skadeståndet antas kunna leda till något bra (den instrumentella förklaringen) utan för att det är moraliskt korrekt (den retributivistiska förkl.)

Oavsett vilken förklaringsram man använder så är skadeståndets syfte vid punitive damages bestraffning. I Norden och Europa tänker vi inte så ofta på skadeståndet i dessa termer. I Norden knappt alls.

Det finns dock vissa former av ersättningar med liknande inslag. Dessa har ofta sin bakgrund i EU-rätten. Diskrimineringsersättningarna är en form av kränkningsskadestånd med ett "preventionspåslag". Upphovsrätten innehåller vissa liknande tankar. Och möjligen förtalsskadestånden

(Jag är litet skeptisk mot det där sista men det anspelar på en känd tolkning av fallet Svenska Hustler från HG Axberger som jag precis skrivit en artikel om, men I digress...)

Tillbaka till punitive damages. Är det då så stötande att civilrätten används som bestraffning? Jag är inte så säker. Om en rättsordning upplever att straffrätten inte är tillräcklig för att motverka orimligt risktagande av ffa företag måste man leta efter lösningar någonstans

I EU-rätten har man kommit på att stora viten kan vara ett komplement till straffrättens sanktioner, t.ex. i GDPR. Men fördelen med punitive damages är att det är offret som får pengarna, inte det offentliga.

Beloppen? Ja, om de ska fylla funktionen att verkligen påverka eller straffa så måste de ju vara tillräckligt stora för att kunna påverka eller för att vara proportionerliga i förhållande till det oacceptabla agerandet. Vilket belopp som är rätt beror ofta på bolagets storlek.

I praktiken använder sig domstolar i USA ofta av (skenbart) principiella modeller: Företaget får betala 1 % av sina årsintäkter till den skadelidande eller liknande.

Allt detta sagt: Man bör alltid vara väldigt försiktig med att kritisera rättsliga lösningar i andra länder utan att ha väldigt goda kunskaper om hur dessa lösningar passar in i den juridiska, sociala och kulturella kontexten i det aktuella landet.

En sak till. Ett säkert recept på att framstå som okunnig är att ta upp enskilda berättelser från amerikanska domstolar och tala om "amerikansk skadeståndsrätt". Inte bara för att en observation inte ska användas för generella beskrivningar...

...utan mer för att skadeståndsrätten i viktiga delar är delstatlig lagstiftning.

Så här skrev Högsta domstolen i New Hampshire om punitive damages redan 1873: "The idea is wrong. It is a monstrous heresy. It is an unsightly and unhealthy excrescence, deforming the symmetry of the body of law”. Ord och inga visor.

Ett sista citat om punitive damages, från SCOTUS 1973: "They are not compensation for
injury. Instead, they are private fines levied
by civil juries to punish reprehensible conduct
and to deter its future occurrence". Det där är ingen puckad idé, även om det ibland sägs så här.

Slut på tråd.

Rättelse: Skadeståndsrätt är ofta delstatlig "lag", den är ju i hög grad "judge made"