Thread by @Anders_Lindberg

Jojo, jag ser er kivas om kärnkraft eller inte kärnkraft. Nu är det snart helg, så låt oss titta på något lite mindre kontroversiellt som alla kan tycka är intressant. Här kommer därför en tråd om gruvbrytning med hjälp av ATOMBOMBER!!!

Detta udda ämne snubblade jag över när jag läste LKAB-tidningen nr 2, 1967. Där finns återgivet ett föredrag av professorn och bergsingenjören vid KTH Ingvar Janelid (1914-1982), som hölls vid Svenska Gruvföreningens årssammanträde 25 november 1966.

Svenska Gruvföreningen, det är vad vår branschförening @Svemin_mining hette fram till 2004. Och hör här: föregångaren till Svenska Gruvföreningen hette Gruvbyrån! Alltså tänk det visitkortet!? ”Anders Lindberg, Gruvbyrån”.
Nå. Var var vi? Just det, atombomber i gruvan!

Professor Janelid höll alltså ett föredrag på Svenska Gruvföreningens årssammanträde. Det var för övrigt även föreningens 25-årsjubileum. Titeln på föredraget var ”Bergsbrytningens utvecklingstendenser”.

I början gavs en bakgrund om hur forskning och utveckling bedrevs inom gruvnäringen vid denna tid, men framförallt blickade Janelid framåt. Hur skulle gruvbrytningen utvecklas i framtiden? Kom ihåg att detta var 1960-tal, tron på teknikens möjligheter var otroligt stark.

Rymdkapplöpningen pågick som bäst, och stormakterna tävlade om att vara först till månen. En tävling som USA skulle vinna bara några år senare. De första datorerna började komma i bruk på riktigt. Så klart ville inte gruvindustrin vara sämre!
📷: Kay Danielsson, Tekniska museet

I föredraget redovisades dåtidens konventionella gruvdrift, där det illustrerade exemplet fick bli en typ av borrigg som LKAB använde. Därutöver nämndes möjligheten att utvinna metaller och mineral från havsbotten, liksom nedanför det då i stora delar okända Moho-skiktet.

Moho-skiktet, egentligen ”Mohorovičić-diskontinuiteten”, är gränsen mellan den fasta jordskorpan och jordens mantel, där bergarterna smälts och blir till lava. Namnet kommer från dess upptäckare, en kroatisk seismolog som hette Andrija Mohorovičić (1857-1936).

Moho-skiktet ligger 20-90 km under markytan, till havs på vissa ställen bara 5 km under botten. Tänk om man kunde borra sig ner till de godsakerna, funderade man 1966. Bara pumpa upp flytande metaller! Gött!

Apropå rymdkapplöpningen förresten, så redogjorde professorn även för såna mineralutvinningstankar, enligt LKAB-tidningen. ”Gruvdrift på månen är inte särskilt avlägsen i tiden.” I första hand för rymdresenärernas eget bruk, men sen också för att skicka material till jorden.

”JAMEN ATOMBOMBERNA DÅ!?” Jaja, lugn, jag tar ju det mest udda sist. Eller vadå, gruvor på månen är väl också udda!? Nåväl. Att använda kärnladdningar för utvinningen var en rimlig utveckling, ansågs det.

Det fanns visserligen ”betydande svårigheter” med att använda kärnladdningar vid brytning, men det hade ändå ”allvarligt diskuterats”, förklarade professorn. En tanke var att med detonationerna få loss så mycket malm att man kunde tappa ut det underifrån till låga kostnader.

En variant var att utvinna koppar genom att spräcka berget med en kärnladdning och sedan laka ut kopparen med hjälp av en vätska som löser upp metallen. Den skulle fångas upp under det spräckta området och pumpas upp till marknivå där kopparen kunde tas tillvara.

Här hela bilden på alla de olika typerna av ”universell mineralförsörjning” som professorn såg som möjliga i den framtida gruvindustrin. Även transporter från avlägsna stjärnor var fullt tänkbart så småningom.

Men var detta bara fantasier utan grund? Nej, det fanns faktiskt flera projekt som utredde möjligheterna, och de flesta drevs av stormakterna under kalla kriget. Atomåldern ansågs ge nya otroliga möjligheter för ingenjörskonst och råvaruutvinning.

Amrisarna brukar ju ”think big” och verkar ha testat mest. Eller kanske redovisat mest. Det fanns tankar på allt från gruvbrytning till att bygga nya kanaler mellan Atlanten och Stilla havet med atombomber. Samlingsnamnet var Project Plowshare.
en.wikipedia.org/wiki/Project_P…

Ja, plowshare betyder plogbill. Som vi lärt känna från bibelcitatet om ett framtida fredligt samhälle, ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.” Eller varför inte kärnvapen till fredliga verktyg för människans fromma, kantänka.

Ett annat amerikanskt förslag, från 1958, var att skapa en hamn i Alaska med hjälp av fem kärnladdningar. Efter protester pausades projektet (enligt Wikipedia har det formellt aldrig lagts ner).
en.wikipedia.org/wiki/Project_C…

Sovjetunionen var förstås inte sämre, även de hade nukleära projekt för fredliga ändamål. Det handlade tex om geologiska undersökningar och brytning av kol – och diamanter! Man kan summera försöken som gravt misslyckade, med många radioaktiva föroreningar.
en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_E…

Samlingsnamnet för denna typ av projekt är på engelska PNE, Peaceful nuclear explosions. Här ytterligare en bra Wiki-länk med intressant läsning som summerar ämnet:
en.wikipedia.org/wiki/Peaceful_…

Ett tecken på att tanken inte bara fanns i gruvkretsar i Sverige står att finna i en proposition från 1969 (nr 164) skriven av Alva Myrdal, då konsultativt statsråd i utrikesdepartementet med ansvar för nedrustningsfrågor, samt dessutom kyrkominister.

I propositionen, som handlar om förhindrande av spridning av kärnvapen, nämns just vissa staters uttalade fredliga syften med kärnladdningar, som ”kanalsprängning eller mineralutvinning”. Dock med påpekandet att det är samma typ av laddningar som kan användas till vapen.

Avslutningsvis får vi väl vara rätt nöjda med att svensk gruvnäring inte testade atombomber i brytningen. Stormakternas försök avskräcker. Inte att förglömma hade ju Sverige ett alldeles eget kärnvapenprogram åren 1945-1972, så möjligheten hade kanske kunnat uppstå.

Slut tråd.