På med hjälmen och spänn fast hakremmen, för nu ska vi under jord och studera själva grunden för LKAB:s verksamhet! Det har blivit hög tid för tråden om brytningsmetoder.
Jag tänkte fokusera mest på LKAB:s brytning, och den är relativt ung i gruvsammanhang. Vi grundades 1890 och då hade brytningstekniken ganska nyligt tagit stora steg framåt. Men låt oss ändå kika lite kort längre bak i tiden.
Det finns tecken på utvinning av rödockra från hematit för 40.000 år sen i Ngwenyagruvan i Swaziland, som därför anses vara världens äldsta. Utvinningen vid det som skulle komma att heta Falu koppargruva kan ha startats under 700-talet. Det är också ganska längesen.
Förtida brytningsmetoder var att bara hacka lös det man ville åt. Tillmakning, att elda på berget så att det blir sprött och spricker, användes också under lång tid, tills det kom mer explosiva lösningar, som krut.
📷: Agricola, "De Re Metallica", 1556
Krut var dock opålitligt och inte särskilt effektivt. Det var först när Alfred Nobel 1866 uppfann dynamiten som sprängtekniken och även gruvbrytningen tog stora steg framåt. LKAB kunde alltså använda dynamit från start.
📷: Nisse Cronestrand, Tekniska museet
Men sprängning är en sak. Först måste det borras. Det gjordes för hand ännu vid LKAB:s start. Det gick till så att man med slägga slog på ett borrstål, som vreds ett kvarts varv efter varje slag. Man kunde slå på sitt eget stål med släggan i en hand, som så kallad enpickare.
Vanligare var dock att man jobbade i lag, med en person som vred på borrstålet och en eller två som omväxlande slog på stålets ovansida. Att vara den som höll i borren med händerna krävde ett visst mått av förtroende när släggslagen ven.
📷: Okänd, Järnvägsmuseet
När hålet nått rätt djup skulle det fyllas med dynamitgubbar. Antingen sprängde man med så många gubbar man fick i, eller så sprängde man först ut en liten gryta längst inne i hålet så fler dynamitgubbar därefter kunde matas in och antändas.
Det var farligt att ladda. Dynamiten var inte alltid helt stabil, speciellt om det var vinter, för då svettades dynamitgubbarna ut stötkänsligt nitroglycering om de inte hölls lagom varma. Otäcka olyckor kunde ske, tex om laddaren stod rakt framför laddstaken när det small.
Om allt gick vägen och det exploderade som det skulle så var det sen brytarnas tur att kontrollera så det inte fanns lösa stenar, om det handlade om brytning i dagbrott (bild), eller skrotarnas tur att rensa tak och väggar, om det var i en ort under jord. Sen kunde det lastas.
LKAB:s första år skedde lastningen som den gjort i världens gruvor i årtusenden. För hand. Järnmalmen lastades med händerna i vagnar som sedan knuffades iväg för vidare transport till tågen.
📷: Borg Mesch
En handlastare lastade i snitt 25 ton per skift. Det är lika mycket som en av våra lastmaskiner under jord idag tar i en enda skopa. Tänk er sen hur lastarna kunde stå utomhus i dagbrott, sommar som vinter, med svetten rinnande nerför ryggen i 30 plusgrader eller 30 minusgrader.
Ni vet när man ansträngt kroppen riktigt hårt? Lastat av ett släp med grus eller jord till trädgården eller hjälpt en kompis flytta. Tänk er den värken i kroppen efter gårdagens lastning, och det är bara att ta på de fortfarande fuktiga kläderna och gå och börja nästa dags skift.
(Ni som arbetar med kroppen behöver inte föreställa er gruslastning i trädgården eller att kånka kompisens piano, ni vet vad detta handlar om. Men föreställ er ändå att handlasta 25 ton om dagen utomhus, få yrken kommer nog upp i den vikten nu för tiden.)
1900-talets tidiga år började LKAB testa de första lastmaskinerna. De såg ut som tågvagnar med en grävskopa i ena änden och gick oftast på räls, för att de var så tunga. De första var ångdrivna och krävde ett helt arbetslag för att skötas. Plus rälsläggare.
📷: Borg Mesch
Även borrningen mekaniserades. Svenska tillverkare av tryckluftsborrar, som Atlas Copco, ville gärna prova sina maskiner i LKAB:s gruvor eftersom det var så extrema förhållanden. De tidiga maskinerna var tunga och klumpiga och fick släpas på plats med stora ansträngningar.
Med tiden blev maskinerna lättare och en metod med så kallad knämatning med ett spännben började användas. Mottot var ”en man – en maskin” och metoden spreds över världen känd som ”The Swedish method”.
I dagbrotten blev borrmaskinerna större för att kunna borra längre och grövre hål som fylldes med mera sprängmedel. På så sätt kunde salvorna göras större och pallarna högre. Pallarna, det är de trappsteg som syns än idag på kanterna av våra forna dagbrott.
📷: Järnvägsmuseet
Det finns andra trappformationer på bergen intill våra gruvor också. Det är konstgjorda berg av sten som vi separerar från järnmalmen och lägger på hög. Det är inte slagg, det kallas restprodukten från stålverkens masugnar. Det vi lägger på hög kallar vi sidoberg eller gråberg.
Och den där mängden sten som måste tas bort för att komma åt malmen, det är vad som avgör när ett dagbrott eventuellt ska gå över till att bli en underjordsgruva. När gropen man gräver blir större och större kan det till slut bli lönsammare och säkrare att fortsätta under mark.
I Kiruna gick brytningen helt under jord i september 1962. I Malmberget bröts det både ovan och under jord i olika malmkroppar. Idag är Kiruna och Malmberget underjordsgruvor medan brytningen i Svappavaara sker i dagbrott. Än så länge! Ja, vi kanske går under jord där också.
Att bryta i dagbrott sker idag på ungefär samma sätt som LKAB:s tidiga år. Med väldigt mycket modernare och större maskiner och förfinade metoder, förstås, men man bryter sig ner pall för pall, spränger loss malmen och lastar bort den. Så som man alltid har gjort.
Under jord har LKAB testat en lång rad olika metoder för att spränga loss och frakta upp malmen till ytan. När en gruva drivs inne i ett berg ovan marknivå är det relativt enkelt, man låter malmen åka neråt tills den når en nivå med vagnar som kan rullas ut ur gruvan.
När brytningen når under markytan blir det krångligare. Då måste malmen uppfordras, som det heter på gruvspråk. Det har lösts med olika former av gruvspel (hissar). Linor, hjul och maskinerier har ofta inhysts i de höga byggnader som blivit landmärken vid gruvor; gruvlavarna.
För att minimera bärandet av malm, vare sig det gällde handlastning eller med maskiner, försökte man utveckla metoder där det lössprängda berget kunde tappas ur en ficka eller ett magasin med hjälp av gravitationen, helst direkt ner i vagnar på räls som sedan kunde rullas vidare.
LKAB hade använt en rad olika metoder vid underjordsbrytningen i Malmberget. Pensionerade gruvingenjören Ingemar Marklund har skrivit en utmärkt bok i ämnet, ”Berget, malmen och brytningen” som handlar om just detta. Rekommenderas för den intresserade.
En av metoderna kallas magasinsbrytning. Borrningen sker uppåt i taket, och malmen som sprängs lös faller ner och bildar golv som gruvarbetarna kan stå på för att borra och spränga nästa serie salvor. Magasinet töms sedan underifrån genom tappar.
Den metod som levt längst hos LKAB och utvecklats mest kallas för storskalig skivrasbrytning. Man bryter en malmkropp i horisontella ”skivor” som man låter rasa ner för att lastas ut. Metoden hade funnits sedan tidigare, men LKAB kom att ta den till nya nivåer.
Här vill jag rekommendera en till bok, eller fyra egentligen. Det är Ulf Eriksson maffiga avhandling ”Gruva och arbete – Kiirunavaara 1890-1990” som otroligt detaljrikt går igenom teknikutveckling och arbetsmetoder under i LKAB:s Kirunagruva. OTROLIGT detaljrikt! Se exempel.
Det finns så många märkliga maskiner att berätta om. Vad sägs till exempel om de tryckluftsdrivna kastlastarna? Lastaren fyllde maskinens skopa, sedan kastades alltså de tunga malmstyckena bakåt till vagnar bakom maskinen. De kallades grisar pga tryckluftens ylande.
Då var Joy-lastarna mer omtyckta av sina förare. De arbetare lugnare och mer metodiskt med armar som i roterande rörelser krafsade upp malmen på ett transportband som fyllde en truck bakom maskinen. De tillverkades i olika modeller, de senare med skyddade hytter.
Låt mig också nämna Kiruna Truck som tillverkade banbrytande gruvmaskiner med start 1959. Produktionen såldes 1998 till företaget GIA och flyttade från stan. Men lokala Nybergs Mekaniska Verkstad producerar nu en slaggtruck som det gamla bolaget tog fram, så cirkeln är sluten.
Höjden på skivorna som på 1950-talet låg på 7,5 meter har idag ökats till 29 m. I vår forskningsgruva Konsuln i Kiruna testar vi ännu högre skivhöjder, kanske blir de så småningom 50 m. Det betyder att varje salva spränger loss mer malm och att färre ortmeter måste drivas.
Skivrasbrytningen har två stora fördelar jämfört med andra metoder. Den är dels säker eftersom gruvarbetarna inte jobbar i stora öppna salar under jord, och den är lönsam eftersom all malm kan brytas ut. Man behöver inte lämna stora pelare av malm för att stötta upp gruvan.
Det finns metoder som gemensamt kallas igensättningsbrytning. De går kort sagt ut på att man plockar ut en del malm, sen fyller igen tomrummet med sand, sten eller betong och börjar bryta nästa område. På så sätt sker inga deformationer av berget ovanför brytningen.
Problemet för LKAB är att vi bryter så stora volymer på så stora djup att den typen av brytning hade medfört stora risker och snabbt blivit olönsam. Vi hade varit tvungna att bryta malmen i stora rum, och sen hade det gått enorma mängder fyllnadsmassor att packa in i tomrummen.
Igensättningsbrytning passar bättre för gruvor där man bryter malmer som har mycket högt värde per kubikmeter, så volymerna inte är så stora. Järnmalm är i det avseendet en ”billig” malm där man måste bryta stora mängder för att det ska löna sig.
Här kan det vara värt att påminna om hur LKAB:s konkurrenter bryter sin malm. De skottar i princip upp järnhaltig jord ur gigantiska dagbrott med stora maskiner. Halten är lägre för dem, men eftersom brytningen är relativt billig lönar det sig ändå.
📷: Vale
Den storskaliga skivrasbrytningen gör att vi kan fortsätta bryta mycket malm på stora djup. Vi stabiliserar gruvan genom att låta den del av berget som hänger mot malmkroppen, hängväggen, spricka upp och fylla ut den plats där malmen har brutits bort. Det sker skopa för skopa.
All infrastruktur, som ortar, schakt, hissar, verkstäder och personalutrymmen, har vi byggt i den del av berget som ligger vid sidan om och under malmkroppen, liggväggen. Den sidan påverkas inte av deformationerna från brytningen.
Det gör däremot markytan! Den sjunker långsamt ner i samma takt som vi bryter malmen där under. Det är därför samhällena närmast gruvan måste flytta, för malmen går in under dem. Däremot bryter vi aldrig under områden där människor fortfarande bor eller vistas.
Hur går den egentligen till då, skivrasbrytningen? Låt oss göra ett Twitterkompatibelt försök att förklara det!
Först driver man ort. Det är gruvspråk för att spränga och bygga tunnlar så man kommer dit man vill under jord. Till exempel fram till malmen, och igenom den. Man börjar med att borra hål rakt fram. Dem fyller man sedan med sprängämnen.
Vi har en egen fabrik för att tillverka sprängämnen! LKAB Kimit, den ligger bakom Kirunagruvan och tillverkar alla våra sprängmedel. Den levereras i tankbil, i en krämform som inte är explosiv. Krämen ”aktiveras” sedan vid laddning när den sprutas in i borrhålen.
När salvan har skjutits lastas det lössprängda berget ut. På det sättet kommer man cirka fyra meter inåt per sprängning. Därefter skrotas orten, vilket betyder att man med maskiner, och även med spett i hand vid behov, ser till att det inte finns lösa stenar som kan trilla ner.
Därefter bergförstärks tak och väggar med sprutbetong, bergbultar, stålnät och ibland med inborrad och fastgjuten vajer innan nästa salva borras och laddas. På det sättet arbetar man alltid med säkrat berg ovanför huvudet.
När orten drivs genom malmkroppen är det ren malm som lastas ut. När man kommit genom hela malmkroppen är det dags att börja produktionsborra, vilket sker uppåt, i taket. Det gäller nämligen att borra och spränga loss den skiva av malm man då har ovanför sig.
Borrningen sker i en solfjädersform där avstånden mellan hålen och laddningarnas storlek är viktiga för att berget ska sprängas loss i lagom stora stycken. Sprängämnet i krämform ska ha rätt konsistens så att det stannar kvar i hålen innan salvan skjuts.
Varje natt spränger vi flera salvor samtidigt i våra gruvor i Kiruna (tjugo över ett) och Malmberget (vid midnatt). Att vi gör det nattetid beror på att det då är minst antal personer på plats. Spränggaserna måste ventileras ut, vilket hinner ske innan första skiftet kommer.
Malmen som sprängts loss rasar ner på golvet (sulan) i orten, och kan då lastas ut med hjälp av stora lastmaskiner. De är i praktiken väldigt stora, tunga och låga frontlastare. De flesta vi har körs fortfarande av en förare ombord, men vi kör också en del med fjärrstyrning.
När maskinen fyllt skopan åker den och tömmer i ett schakt. Brytningen sker ovanför det vi kallar huvudnivå, eller huvudtransportnivå, för vi vill ha hjälp av gravitationen. Nedanför schakten kommer förarlösa tåg (Kiruna) eller stora lastbilar (Malmberget) som fylls via tappar.
Tågen och lastbilarna kör in och lossar vid den centrala anläggningen under jord, där malmen krossas i ett första steg och sedan förs upp till markytan med hjälp av transportband och stora hissar.
Tågtransporterna och uppfordringen av malmen sker helautomatiserat och fjärrövervakat, från ett kontrollrum ovan jord. Malmen är faktiskt det enda som åker hiss i våra gruvor numera, personhissarna är borta sedan länge. Vi människor åker i bilar och bussar längs vägar i gruvorna.
Ovan jord tar sedan förädlingen vid, men det måste få en egen tråd, eller flera. På samma sätt måste jag nog få återkomma till olika delar av brytningen, för det finns så mycket mer intressant att berätta om!

Slut tråd.

• • •

Missing some Tweet in this thread? You can try to force a refresh
 

Keep Current with Anders Lindberg

Anders Lindberg Profile picture

Stay in touch and get notified when new unrolls are available from this author!

Read all threads

This Thread may be Removed Anytime!

PDF

Twitter may remove this content at anytime! Save it as PDF for later use!

Try unrolling a thread yourself!

how to unroll video
  1. Follow @ThreadReaderApp to mention us!

  2. From a Twitter thread mention us with a keyword "unroll"
@threadreaderapp unroll

Practice here first or read more on our help page!

More from @Anders_Lindberg

22 Sep
Detta är ett mycket märkligt resonemang. Hybrit-stålet är inte grönt för att svensk fossilfri el i stället borde ersätta andra länders kolenergi? Det är falsk matematik, vi måste göra både och. BÅDE sänka stålindustrins utsläpp OCH ersätta fossila bränslen inom andra sektorer!
Bra svar på tal här: svd.se/forskares-utsp…
Här debattartikeln som SvD citerar. Pinsamt nog har forskarna valt fel siffra. De tror de 55 TWh vi beräknar elhovet till bara ska sänka CO₂-utsläpp på ca 5 mton. Rätt siffra är 35 mton, när LKAB ställt om. Det motsvarar 2/3 av hela Sveriges utsläpp. nationalekonomi.se/sites/default/…
Read 4 tweets
11 Sep
Gällivare bjuder på sitt vackraste höstväder. Så många fina miljöer här, häng med på en liten bildvisning.
På kort promenad- eller joggavstånd från centrum finns badplatsen Sandviken med maffig vy mot stadsfjället Dundret (som har utmärkt alpin skidåkning vintertid).
Tar man strandpromenaden åt andra hållet längs Vassaraälven passerar man bland annat Ettöreskyrkan, byggd 1747-1754. Namnet kommer av att alla hushåll i Sverige fick betala ett öre årligen i fyra år för att bekosta bygget!
Read 9 tweets
9 Sep
Jag har tidigare trådat om rennäringen och hur LKAB håller samråd med samebyar. Jag har också skrivit om att LKAB begår misstag ibland. Nu vill jag (tyvärr) kombinera dessa två ämnen i en tråd.
Mellan Kiruna och Svappavaara ligger gruvan Mertainen. Den anlades efter en långdragen tillståndsprocess men togs aldrig i bruk. Marknaden hann förändras, och den lades därför i malpåse 2016. Nu ska vi driva den i ett halvår för att bygga upp ett rågodslager.
📷: Stefan Emmoth Image
Vi tror att gruvan så småningom kommer att tas i full produktion, men innan dess måste vi se att järnmalmen därifrån går att använda i produkter som fungerar på dagens marknad. Under tiden kan vi använda rågods från Mertainen och blanda ut i malm från våra andra gruvor.
Read 9 tweets
4 Sep
Hur var det nu under andra världskriget, stämmer det att Nazityskland fick järnmalm från LKAB? Ja, det gör det. Men faktum är också att leveranserna minskade under kriget jämfört med åren innan. Låt oss titta på detta i en tråd.
LKAB:s historia under kriget är förknippad med den neutralitets- och handelspolitik som Sverige förde, men jag tänker inte analysera eller recensera den närmare, utan försöka redovisa hur bolaget agerade och hur det egentligen låg till med järnmalmsleveranserna.
Tyskland hade köpt järnmalm och järn från Sverige långt innan Hitler tog makten. Mycket långt, vi snackar medeltid. Järnet kom då från gruvorna i Bergslagen, dessutom var koppar från Falun en viktig exportvara.
Read 34 tweets
1 Sep
I det här huset bor jag med min familj. Men mina barn kommer inte att växa upp här. Om några år är huset borta, för att gruvan ska finnas kvar. Japp, det har blivit dags för Flytt-tråden. Image
Allra först ska vi slå fast en sak. Det är inte bara centrala Kiruna som måste flytta på grund av LKAB:s gruvbrytning. Malmberget intill Gällivare påverkas också, på sätt och vis mer. För medan det byggs ett nytt Kiruna, så försvinner Malmberget som samhälle.
Malmbergarna har också fått uppleva flyttar under lång tid. Första husen där togs faktiskt bort för över 100 år sen, eftersom de hade byggts ovanpå malmen. Malmberget centrum flyttades på 1970-talet (tex kyrkan 1974, artikel nedan från LKAB-tidningen). Och nu är det dags igen. Image
Read 46 tweets
24 Aug
Fram till 1978 var det i Sverige förbjudet för kvinnor att jobba som gruvarbetare under jord. Borraren Ing-Marie Lundmark var den första, här fotad 1979. Nedan en tråd om andelen kvinnor på LKAB. 📷: Börje Rönnberg Svartvitt foto. Ing-Marie Lundmark står i arbetsoverall och
Läs gärna Ing-Marie Lundmarks egna minnen och reflektioner i en intervju gjord av min kollega @kajsalind i vår personaltidning 2015. ”Jag gjorde bara det jag själv tyckte lät spännande”. Bild på artikel från LKAB:s personaltidning.
Kvinnor hade jobbat i bolaget sedan tidigare, med tex städning och i restauranger. Här är Kirunaförvaltningens första kvinnliga chaufför, Terttu Immonen, i sin Volvo Duett 1962. Först 1963 fick LKAB dispens från förbudet så hon kunde köra även under jord. 📷: Kalevi Korpimäki. Svartvitt foto. Terttu Immonen, chaufför, sitter vid ratten
Read 11 tweets

Did Thread Reader help you today?

Support us! We are indie developers!


This site is made by just two indie developers on a laptop doing marketing, support and development! Read more about the story.

Become a Premium Member ($3/month or $30/year) and get exclusive features!

Become Premium

Too expensive? Make a small donation by buying us coffee ($5) or help with server cost ($10)

Donate via Paypal Become our Patreon

Thank you for your support!

Follow Us on Twitter!

:(