nej, det finns inga "belägg" i form av att man kan slå upp ett färdigt svar om varför ett parti är litet och ett annat stort. politik funkar inte så. samhällsvetenskap funkar inte så. det här är bedömningar, inte viralgranskningar.
vår infatila tid vill gärna fråga en forskare och få ja eller nej eller svart eller vitt. men sorry, juryn är ute och när den återkommer och vilka den består av vet vi inte. det finns massor av studier, data, hypoteser och idéer. de går inte alltid ihop.
så glöm faktagranskningen. man får börja fundera själv. och om man gör det finns det en del mekanismer som kan tala för att debattklimatet kan påverka politiska realiteter som i sin tur påverkar opinion. ska ge ett mkt konkret exempel.
exemplet är pengar. pengar är en av politikens bästa rötgenmekanismer. pengar avslöjar politikerna. tvingar dem att välja mellan idealen. pengar är inte ord, pengar är handling.
nu kommer en serie antaganden. en del okontroversiella, en del kanske man kan invända mot. gör gärna det.
1) under många år ansågs det lite suspekt att diskutera invandringens kostnader. dels för att det inte ansågs humant att översätta det mänskliga värdet i att få asyl och därmed klara sitt liv till kronor. dels för att invandring inte ansågs genera så stora kostnader. >
> dels för att man (ibland på goda grunder) såg en pengadiskussion som ett sätt att bereda marken för en mer restriktiv invandringspolitik. därför blev personer och institutioner som ville diskutera pengar och invandring hårt ansatta.
2) detta bidrog till att diskussionen om invandring och pengar blev mindre omfattande och mindre djup och komplex än den kunde ha varit. aktörer drog sig för att ge sig in, andra lämnade debatten, man var helt enkelt försiktigt.
protestera så fort ni inte håller med! det är bara att köra objection your honour så griper säkert twitterpolisen in.
3) detta bidrog i sin tur till att de faktiska kostnaderna för invandring inte bearbetades i tillräcklig grad. och nu talar vi inte om dimmiga samhällsekonomiska vinster eller förluster på lång sikt utan rena kostnader för staten.
kostnader för att anställa en person som tar emot en asylansökan. kostnaden för att ordna tak över huvudet för någon som kommer hit. kostnaden för tolkar. kostnader för att bussa runt folk i landet. ge dem mat.
det här var kanske inte så jättefarligt när flyktingvolymerna var begränsade. om mottagningen kostar 10 eller 15 miljarder kanske inte gör så mkt i en statsbudget på 700 miljarder. visst mkt pengar, men inte avgörande.
obs att vi fortfarande pratar mottagningskostnader. ingenting om det ruist räknat på. bara rena statliga kostnader för att erbjuda flyktingar ett fungerande liv när de kommer till gränsen.
var dessa kostnader givna? nej, såklart inte. om man bodde en eller två i samma rum påverkade. hur långt man bussades påverkade. hur man upphandlade mat och städning påverkade. hur utbildning och etablering organiserades påverkade. osv.
men som sagt. egentligen inga konstigheter. kanske var det värt fem miljarder extra om året för att politikerna skulle slippa ställa grupp mot grupp eller översätta mänskligt liv i kronor och ören? kanske, jag vet inte.
4) MEN! det här byggde förstås på att det var en begränsad summa pengar. och därmed att antalet flyktingar också var begränsat. 20 000-30 000 om året helt okej, även långsiktigt. 200 000-300 000 om året not so much okej.
5) nu fanns det en del som sa att "det kan komma fler" och att "klarar systemet det?" och "klarar vi de kostnaderna?". det var inte så populärt. dels ansågs det som tidigare vara protorasistiskt eftersom syftet ansågs vara att minska invandringen. >
> dels ansågs det lite korkat eftersom det var ungefär som att argumentera om de tiotusen tyska bögarna som skulle komma i hassansketchen. tiotusen tyska bögar skulle förstås inte komma och heller inte 200 000 flyktingar.
så kostnaden för mottagningen diskuteras ganska lite och även om gott om byråkrater gör sitt bästa för att handskas med dem är det få politiker som ger sig in i saken. frågan blir aldrig politiskt brännande och får momentum. kostnaderna finns där. de tickar.
6) sedan hände det något. 2015 hände.
i oktober 2015 skickade migrationsverket en prognos till regeringen och allmänheten där framtidens kostnader för mottagning presenterades. under de närmaste fem åren skulle den belasta statens budget med 330 miljarder kronor.
jag skrev tidigare att tio eller femton miljarder är skitsamma. 330 miljarder är det inte.
och observera att detta var migrationsverkets skattning om flyktinginvandringen minskade kraftigt. redan med en tredjedel 2016 och sedan betydligt mkt mer under 2017 och 2018. ändå 330 miljarder.
ni vet snabbtågen, en investering som ska göras under de kommande 25-30 åren och kallas en av de största samhällsbyggnadsinsatserna i svensk historia. det som man utrett i 5-10 år. de kostar 205 miljarder.
en investering på drygt 200 miljarder under tre decennier är något som politiker våndas inför. som de utreder, kivas om, ändrar sig om, utreder igen. hur glada tror ni då de blir när en myndighet säger 330 miljarder i kostnader de närmaste fem åren?
det handlade om 7-8 procent av statens totala budget de närmaste åren. och detta alltså under förutsättning att flyktinginvandringen minskade kraftigt!
migrationsverket räkande aldrig på vad en mottagning av i trakterna av 2015 under överskådlig tid skulle kostat. men man kan ju gissa genom en linjär skattning. 500 miljarder? 600 miljarder?
naturligtvis räknade migrationsverket inte heller på vad en mottagning i trakterna av september-oktober 2015 under överskådligt tid skulle kosta. det vill säga 30 000/månad eller 350 000-400 000 per år. man kan gissa där också, men då blir summorna alltför ogreppbara.
vi nöjer oss med 330 miljarder. vad i helvete ska politikerna göra då? de brukar skryta om satsningar på 330 miljoner hit eller dit till skolan eller försvaret. 330 miljarder är något helt annat. det påverkar hela politikens existens.
det som inte skulle hända hade hänt och mottagningskostnaderna från tidigare år skalades upp. svårare än så var det inte. visst kom man på nödlösningar och visst fanns det skalfördelar, men det fanns också flaskhalsar som gjorde saker dyrare än tidigare.
330 miljarder innebär att m kan glömma skattesänkningar, v kan glömma välfärdsförstärkningar, mp kan glömma klimatsatsningar och l kan glömma vad det nu är för tillfället är man går igång på.
som jag skrev i början. pengar snackar inte. de ställer krav. de tvingar politikerna att sluta lova och jamsa. plus och minus ska gå ihop och gör det inte det får man låna och det kan göran persson berätta om hur bra det är.
du kan inte höja skatterna med 330 miljarder på en gång. du kan inte plocka 330 miljarder på kostnadssidan på en gång. 330 miljarder kan varken s eller m trolla sig ifrån. höjer du skatten med 330 miljarder eller tar 330 miljarder från välfärden kommer väljarna bli arga.
alla politiker - även fridolins och esbatis partikamrater - blir ledsna i ögat när sådana siffror dyker upp. de tar ett djupt andetag och tänker vad fan gör vi? precis som s och m gjorde.
du kan i det här läget inte minska kostnaderna särskilt mycket. du har den organisations du har, du har de resurser du har, du sitter på kontrakt, det finns lagar och regler. i det läget finns bara ett sätt att stoppa kostnaderna. genom att stoppa flyktingarna.
och det gjorde som bekant politikerna. över hela linjen. de vackra orden skingrades som cigarettrök över ett bord på kvarnen i slutet av 90-talet. kvar fanns bara verkligheten. och pengarna.
pengar, pengar, pengar. aldrig är det något annat än pengar, som baronessan kyhle sa till baron urse på valla.
ingen diskussion om kostnader, ingenting görs åt kostnaderna, inga alternativ för politikerna när kostnaderna skenar iväg. ergo: gränskontroller och tut. minska pullfaktorerna allt det går för att bromsa inflödet.
här kan man i nästa steg fundera över en annan lika viktig politisk nivå. kommunerna. när migrationsverket skickar 100 barnfamiljer till kommun yxträsk blir politikerna där också lite ledsna i ögat när de inser att det är skolstart om en månad och eleverna inte är 50 utan 250.
och det gäller även miljöpartister och vänsterpartister. kommunpolitiker har ganska mycket gemensamt. och när de fattar att här kommer det en nota flygande så fattar de också att det är de som ska ut i lokaltidningen och försvara vad den kostar.
de fattar att de kommer få sömnlösa nätter över besparingar på äldreboendet, över skattehöjningarna och ekonomin som riskerar att inte gå ihop. det är inget kul för någon kommunpolitiker, oavsett vad man tycker om flyktinginvandring.
7) eller är det 8)? skitsamma. hur påverkar då det här sd? på flera sätt. en är att väljarna inte gillar höjda skatter och inte heller besparingar på skolan eller sjukvården. allra minst gillar man kombinationen av det.
om då dessa väljare råkar läsa i tidningen om de där 330 miljarderna och är någorlunda välförsedda i skallen kommer de inse att här finns risk att dessa 330 miljarder kommer påverka mig också. på något vis.
säg nu att den här väljaren dels är snål med sina skattepengar, dels vill ha en bra skola, dels inte är särskilt oroad över sd:s rasistiska rötter eller ens bryr sig om den diskussionen som förs på ledarsidor och på twitter. väljaren vill ha låg skatt och bra skola. period.
om då sju partier säger att "de här 330 miljarderna spelar ingen roll eftersom i andra vågskålen ligger rätten till asyl och den får kosta hur mycket som helst, även det dubbla" och ett parti säger "skit i asylen, vi ska ha våra 330 miljarder tillbaka!". vad händer då?
av 100 väljare i yxträsk (eller för den delen i huddinge eller mölndal) kommer säkert många tänka "aldrig sd". men många kommer tänka "nu jävlar får t o m sd gå". och de allra flesta kommer kanske inte tänka så mkt alls. de kommer bara ändra sig.
för många av oss här på twitter är politisk tillhörighet viktigt. identiteten som vänster eller liberal en del av vårt innersta. så funkar ganska få väljare. många pratar aldrig politik. ingen frågar dem vad de röstar på och de är inte intresserade av att berätta. de bara röstar.
de röstade s 2002 och m 2006 och 2010 och det är ju för oss politisk intresserade jättekonstigt - hur kan man byta mellan de partierna??? - men bland väljarna är det faktiskt det vanligaste bytet. så även om steget till sd 2014 eller 2018 kanske är längre är det inte en avgrund.
för dem är rösten inte så viktigt. något man gör. man ansvarar för ingen. man står ensam i båset och röstar som man tänker och känner är rätt. inte så mycket mer. ingen kommer ställa en till svars för det. sedan fortsätter man kratta löv. eller går ut och plockar svamp.
och de där små oförarliga besluten som bäddats genom oro om den egna plånboken och den egna sjukvården och den egna skolan blir tillsammans en stor flod av röster som gör ett radikalt nationalistiska parti möjlighet att bli nästan störst.
och sedan accepterade alla politikerna att de där 330 miljarderna var åt helvete. så då kanske valet att rösta på sd inte var så farligt ändå? nu tycker ju alla som man själv tänkte när man la den där rösten 2014. man var lite av en föregångsman helt enkelt!
men tänk, tänk om vi hade haft en annan debatt 2005-2015? så att de där 330 miljarderna inte hade varit 330 miljarder utan kanske bara 165 miljarder? eller 82,5 miljarder? eller kanske bara de där acceptabla 10-15 miljarderna per år?
den frågan får vi aldrig svar på. 2005-2015 vann esbati och expo. de som ville prata kostnader förlorade tyvärr mest hela tiden. och blev till på köpet avfärdade som det värsta av historiens avskum. så ser facit ut. men var det verkligen den enda möjliga vägen?
var det verkligen nödvändigt att det gick som det gick? och måste det gå på det sättet även nästa gång?
nej. som jag skrev i ett annat sammahang i morse. framtiden har inte hänt än. den är vår att skapa.
