av de två värnpliktiga som befann sig på långudden på ön järflotta den där höstnatten 1993 överlevde en. jag har kallat honom "j". pga vissa omständigheter sedan jag började skriva den här tråden finns inte längre någon anledning att anonymisera längre.
han heter johan sandin. ni kan med lite tur googla fram honom eller hitta honom på facebook, men jag hoppas ni visar hänsyn. han kommer för övrigt inte vara intresserad av någon kontakt.
johan är som sagt född 1973 och uppväxt i en medelklassförort norr om stockholm. efter händelserna 1993 avbröts han under en period sin värnpliktsutbildning. under året därpå fullföljde han den som vaktsoldat vid ka1. han muckade i juni 1994.
följande höst påbörjade han en utbildning vid kth. han tog examen redan efter tre år trots att programmet var fyraårigt. därefter anställdes han vid ett stort svenskt exportföretag, där hade han för övrigt även genomfört sitt examensarbete.
han tycks ha arbetat i en rad olika befattningar på företaget på olika platser runtom i mellansverige. alla har några saker gemensamt.
jag har trots många försök inte hittat någon kollega som minns honom och samtliga platser han jobbat i ligger i inlandet.
falun, karlskoga, linköping, skövde och östersund. fem platser, fem mellanchefsbefattningar i samma koncern av svenska industriföretag.
han har tjänat måttligt, inte gjort några avtryck i lokalsamhället, inte engagerat sig i föreningslivet. det är som han liksom bara... funnits.
jag har sett sådant förut och framför allt hört talas om det. sverige är ett land det är nästan omöjligt att försvinna i. vi litar för mycket på personnummer och offentlighetsprincip. men den principen har också en baksida. det går att leva på papperet utan att någon minns en.
en äldre journalist som jobbat mkt med säkerhetsfrågor berättade för mig om det. ksi och några andra tjänster använder liknande praktiker för sin personal. människor existerar, men i huvudsak formellt. det går att skapa ett liv genom att skicka in blanketter.
när det gäller johan tycks han förresten ha existerat parallellt i fullt fysiskt form också. dock inte riktigt i samma oklanderliga skicks om hans papper. det var en ren slump att jag hittade det, men ett välordnat samhälle glömmer inte en oförrätt.
2006 - 13 år efter händelserna på järflotta - tycks han ha befunnit sig i mora. företaget hade viss verksamhet där också. enligt domen från tingsrätten var det i början av juni.
grov misshandel. det kallas så när man börjar kasta stora stenar på en människa och träffar så bra att blodvite uppstår. offret var 29 år gammal och hette angelica.
det fanns två vittnen. dels angelicas man. de hade varit gifta i ungefär 45 minuter. dels en fotograf som just då skulle ta bilder av de nygifta. platsen var en liten vik av siljan alldeles utanför mora.
om fotografen, angelica och hennes man är att lita på - och det ansåg tingsrätten - ska johan ha upptäckt angelica i samband med att hon poserade för en bild. en av de få bilder som togs på henne ensam.
hon stod i cenitmeterdjupt vatten. barfota, enbard iförd sin vita bröllopsklänning. som om hon just klivit upp ur vattnet.
det var då johan av en slump passerade på cykel på väg hem från att ha handlat. synen av den vita kvinnan i vattenbrynet tycks ha gjort honom alldeles vansinnig.
han slängde cykel vid vägkanten och rusade ner mot sjön, vrålandes. "som om han sett ett jävla spöke" som fotografen uttryckte det i förhöret.
fortfarande skrikande tog han upp flera stenar som han med all kraft kastade mot angelika. han hann kasta nästan ett tiotal innan fotografen och angelikas man lyckades övermanna honom.
hela tiden vrålade han. även när flera andra skyndat till och mer eller mindre satte sig på honom för att få honom stilla.
han vrålade fortfarande när polisen kom tjugo minuter senare. han vrålade när de slåpade iväg honom och körde honom till stationen. hela tiden samma ord, om och om igen.
"hon" vrålade han. hela tiden. "hon." om och om igen. till slut berättade vittnena att det inte var som ett ord längre. bara ett läte. som ett djurs.
hela tiden. samma sak.
synen av en vit kvinna i vattenbrynet. och sedan vrålet. om och om igen.
"hon"
ja, en sak till. det nämndes inte i domen men jag har fått reda på det från annat håll. angelica - kvinnan som angreps - hade en sjukdom som heter alopecia areata. ni har säkert hört talas om den.
diagnosen var flera år gammal och sjukdomen tycks inte ha besvärat henne. många som insjuknar tycker det är jobbigt i början, men hade snabbt gått vidare. hon var mycket mån om sitt utseende och bar ibland peruk som en accessoar. ibland inte.
den dagen - när hon gifte sig - gjorde hon det inte. inte heller när det var dags för att ta bröllopsbilder.
så det var så johan såg henne för första gången. en vitklädd kvinna utan ett hårstrå på huvudet.
"hon."
