att försöka forska i ämnen som inte är publika är alltid svårt. men det underlättas om det finns någon form av konflikt inom den organisation som ansvarar för det.
människor är alltid människor. blir de överkörda kan det hända att de känner sig kränkta. behandlas de orättvist kommer de söka upprättelse. oavsett om de är twittrare, politiker eller - officerare.
att gräva handlar sällan om att hitta den avgörande källan som vill mötas i ett mörkt parkeringshus. viktigare är att etablera kontaktytor, få igång ett samtal. långsamt vinna förtroende. förstå de människor man arbetar med. se deras perspektiv.
tiden är en nyckelfaktor. på drygt 20 år kan lojaliteter svalna. men gamla oförätter tvärtom fortsätta att skava. men jobbet som sådant kräver mer tålamod än skarpsinne. lyssna, fråga, lyssna. lyssna igen. återkom. påminn. vänligt, respektfullt. lyssna. fråga. om och om igen.
att byråkratin som föregick uppsättningen av den så kallade "södertörnsbrigaden" på vissa sätt skiljde sig från processen kring övriga marinbrigader var det flera som vittnade om. det talades om "långbänk" och "surdeg".
"det var lite speciellt det där, någon personalfråga" berättade en före detta [grad] när jag träffade honom 2016. det där återkom. även om det mesta var som vanligt verkade det finnas en del saker som stockholm la sig i.
bilden är fortfarande diffus, men det tycks som att man i utbildningsorganisationen byggt in viss verksamhet som egentligen inte hade med det krigsförband man skulle producera att göra. tjänster och verksamheter som inte "behövdes".
det var med dessa lätt dimmiga kunskaper jag återigen försökte få kontakt med "k" - syster till "j" som avled 1993. under flera månader hade radiotystnad rått. men plötsligt fick jag ett oväntat facebookmeddelande.
"k" ville träffas och prata om sin döde bror. hon frågade som det verkade lite försynt om jag fortfarande var intresserad. eftersom jag hade några veckor kvar av min föräldraledighet fick jag ta med min dotter. jag hoppades därför att hon inte skulle föreslå samma mötesplats.
det kändes inte helt okej att ta med en ettåring till spelautomaterna och eftermiddagsölen på förortskrogen där vi sågs förra gången. men till min förvåning föreslog hon att vi skulle ses på ett café på kungsholmen.
mötesplatsen var inte det enda som förvånade. hela hennes person hade förändrats. hon verkade nykter och dessutom ha varit det ett tag. hon såg piggare ut. hyn och håret hade en helt annan lyster än när vi setts på förortskrogen några månader tidigare.
orsaken hade hon med sig. en man i 35-årsåldern som hon stolt presenterade som george. han hade kommit till sverige i våras efter att i några år bott i turkiet efter flykten från syrien 2015.
hon tittade på honom som någon som räddat en från säker död i en isvak. kanske var det det han gjort också. vi talade engelska eftersom k gärna ville att george skulle vara med. jag såg det som artigast att göra henne till viljes.
det jag var främst intresserad var hur hennes bror egentligen hade hamnat på den tjänst han gjort under värnplikten. mindes hon något av det? som förväntat hade hon svårt att minnas några detaljer. hon hade ju själv bara varit 15 år.
jag frågade om det varit några särskilda turer kring mönstringen? hade han sökt sig till någon särskild tjänst? f hade ju också varit språkbegåvad - hade han talat om tolkskolan?
men k kunde egentligen inte ge några säkra besked alls. det var möjligt att det var så. hon visste inte. besviket kunde jag konstatera att mötet verkade sluta i fortsatt okunskap.
precis när vi skulle avsluta vårt möte hände det. k blev plötsligt blek och började röra huvudet fram och tillbaka och verkade ha svårt att hålla ögonen öppna. både jag och george märkte det samtidigt. han satte sin hand bakom hennes rygg precis innan hon skulle tippat bakåt.
k verkade dock hämta sig något igen, men vi var förstås oroliga. hon sa att hon blivit plötsligt illamående. george hjälpte henne bort till kaféets toalett. kvar vid bordet blev jag.
de kom tillbaka efter några minuter. färgen hade återkommit i k:s ansikte men naturligtvis var det dags att bryta. jag tackade så mycket för deras tid och sa att jag hoppades hon snart skulle bli bättre.
george och k gick ut till sin bil de hade parkerad på en tvärgata i närheten. jag följde dem dit. det var en sak jag tänkte att jag borde fråga george om. jag väntade tills han hjälp k in i bilen och stängt dörren. precis innan han skulle öppna på sin sida log jag mot honom.
"så nu ska ni hem och knulla?" sa jag med en röst man använder när man säger hej då på ett artigt sätt. på svenska. george log mot mig. frågade "sorry?" samtidigt som han öppnade bildörren.
jag ryckte på axlarna och log. han log tillbaka. med allt utom ögonen. de plirade misstänksamt mot mig. de hade blixtsnabbt skiftat när jag ställde min fråga på svenska. som han alltså mycket väl förstod.
eftersom min dotter sov fick jag snabbt in henne i min egen bil som stod parkerad ett kvarter bort. chansen att jag skulle hinna var minimal men jag tänkte ändå att jag skulle chansa.
faktiskt var george bil bara ett par tre bilar framför mig när vi svängde upp på essingeleden. trafiken var lika tät som vanligt. att se en bil flera led bakom är alltid en svår uppgift, än värre när man måste hålla koll på alla snabba filbyten på sveriges mest trafikerade väg.
det talas mycket om integrationspolitik. ibland påstås det att den är usel. men det finns ju undantag. när george var på toaletten med sin flickvän fick jag se exempel på det. det räckte att titta som hastigast i hans telefon.
nyanländ sedan några månader men redan flera bankappar. och samma app som mina barns förskola har. dessutom med ett meddelande om att det var hämtning i parken som gällde fram till klockan 15.30 idag. vänliga hälsningar från pedagogerna på vitsippan.
pappa george som alltså hade barn på förskolan och också utmärkt hade förstått svenska när jag ställde en olämplig fråga till honom. det är raskt marscherat på några månader i sverige. och som så gärna behövde vara med i mitt samtal med k.
därför blev jag inte så förvånad när han tog av redan så fort vi passerat gränsen till solna. inte heller när vi efter lite rondellsnurrande närmade oss ingenting.
ja, det heter faktiskt så. ingenting. området alltså. ett passande namn för en plats där man placerat huvudkontoret för sveriges säkerhetspolis.
jag följde förstås inte med in på parkeringen men kunde på avstånd se dem lämna bilen och sedan hur george ledde k in bakom de tjocka glasdörrarna.
