Thread by @neo_andreas

vintern 1986 var lång som en midvinternatt och tycktes utan slut. långt inne i mars snön djup i stockholmstrakten och både sjöar och skärgård var frusna.

https://twitter.com/neo_andreas/status/1083790050565992448

ja, den är just den är vintern, men det är inte det som är poängen nu. det jag ska berätta är om alla de där helgerna jag och anna lekte den vintern och vad som hände den gången jag lånade fel videoband från hennes pappa.

deras hus var ritat av en som hette gate. en av tidens stora. en av de urpsrungliga villorna i det som i början av 1900-talet blev lidingö villastad. en privat närmast gated community för stockholms ekonomiska elit.

vatten och avlopp, el, gator till och med spårvagnen in till stan - allt byggdes av bolaget. de kuperade björk- och tallskogarna i islinge och hersby fylldes av jättelika villor. en sådan bodde anna i.

två plan samt vind och källare. varje våningsplan på kanske 200 kvadrat. där nere kök och sällskapsrum, där uppe sovrum. vi brukade sitta utanför hennes rum i den övre hallen, där den breda trappan nerifrån mynnade.

där fanns en liten soffgrupp i ett buspråk. en gammal sharp-tv. vi spelade intellivision, en dag sedan länge glömd konsolgeneration som hade några goda år mellan atari och innan nintendo klassika grå åttabitarsmaskin tog över marknaden.

det konstiga är att jag främst minns ljuset. att dagarna bara blev längre, ljuset skarpare. för varje lördag- och söndagseftemiddag blev det bara gulare och vitare och värmen på heltäckningsmattan framför teven allt intensivare.

på radion minns jag att de pratade om "köldeffekten". den var minus fyrtio. inte sedan kriget hade det varit så kallt. skolan varnade våra föräldrar för att tvätta oss för ofta. det skulle förstöra "det naturligt skyddade fettlagret".

kombinationen är hisnande. det här var 1986. den svenska per capita-bnp:n var fortfarande tio i topp. jag satt hos en vän där en trepersonersfamilj bodde på sexhundra kvadrat. och vi var otvättade eftersom kylan och skolan krävde det.

i ett rum i kvarteret kronoberg på kungsholmen i stockholm satt den 33-åriga victor gunnarsson och drev sin förhörsledare till vansinne med att ständigt ändra sina uppgifter, glömma vad han sagt och ställa fåniga motfrågor.

i pauserna hade han för vana att härma sin förhörsledares skånska. de andra poliserna garvade. det gick inte att stå emot den charmige victor, trots det fasansfulla han misstänktes för.

i forsmark gick en förmiddag ett larm och skolbarnen evakuerades. först efter flera timmar förstod man att den uppmätta strålningen inte kom från det egna kraftverket, utan långt bortifrån.

dagarna blev längre, solen värmde. men snön låg kvar, metertjock. i skärgården fick man försörja öarna med hydrokopter. ännu i mars var det tio eller femton minusgrader.

över florida flyger challenger som en snedtänd fyrverkeripjäs och när rökmolnet skringas syns ingenting. reagan håller tal till amerikas skolbarn som sett den första läraren i rymden dö. "ibland kräver utvecklingen offer" säger han.

i manilla har de amerikanska tv-teamen nått fram till paret marcos garderob. bilderna av alla skor kablas ut över världen. i stockholm är det som kalls köldeffekten minus 38 grader. man ska inte tvätta sina barn.

i det som fortfarande heter västberlin exploderar en bomb på en lokal som fortfarande hette diskotek och 200 människor skadas, däribland några amerikanska soldater som är ute och roar sig. reagan håller ett nytt tal och lovar hämnd.

på intellivision spelar vi "utopia". en tidig föregångar till det som senare ska bli sim city. det handlar om att bygga ett helt land.

satsa på jordbruk eller industrier? bygga ett kraftverk? sätta en skola i närheten som kanske måste evakueras om strålningen blir för hög. som i forsmark.

annas pappa kallades aldrig något annat än håell och jag har alltid antagit att det var hans initialer. familjens efternamn började nämligen på l. och h? tja, håkan? helge? henrik? något som pappor hette.

märklig nog frågade jag aldrig anna.

en gång hittade min fru en gammal skolkatalog från lågstadiet och tittade och skrattade. kände igen de få personer som jag hållit kontakt med och som hon också träffat som vuxen.

av någon anledning pekade hon på anna och frågade "vem" och jag sa att det var en av mina bästa vänner då. "söt" log min fru men det förstod jag inte ens då, som vuxen. anna var ju anna. vi hade känt varandra sedan dagis.

först nu långt, långt efteråt kan jag reflektera. se något bortom minnesfacken. försöker föreställa mig hur hon skulle kunnat se ut idag. som vuxen. som medelålders.

var håret mörkblond då och hur blev det sedan? skulle ögonen fortfarande framstå som lätt oproportionerliga i det smala ansiktet? (en av få gånger vi var nära under tonåren berättade hon om det komplexet för mig)

en gång på högstadiet kysste vi. det var nog inte meningen. hon var full och jag minns att jag tyckte hon luktade obehagligt. minns hennes kind som en mjuk, brännande platta mot min och hennes tunga som slemmigt gelégodis.

jag hade ännu inte börjat dricka och tyckte allt inklusive kyssen framstod som en läskig vuxenvärld dit jag egentligen inte ville gå. när några andra killar efteråt hävdade att hon var äcklig höll jag med.

så där är det med livet. man sitter en vinter bredvid varandra på en varm heltäckningsmatta och ser dagarna bli längre och bygger kraftverk och jordbruk och sju år senare säger man om samma person att hon är äcklig.

ytterligare 25 år senare skriver man om det på twitter eftersom man ändå inte vet vad man ska göra av det. bara att det finns kvar.

håell jobbade alltså hemifrån. från kontoret på vinden. gate hade väl tänkt att pigorna skulle bo där. det var öppet upp till nocken. snedtak nästan hela vägen. han hade ett stort rum där uppe och satt som jag minns det alltid i solljus från takfönstrena ovanför.

om jag säger solna centrum kanske några av er förstår estetiken kring håell och hans hemmakontor.

tänk er de där inomhuscentrumen som byggdes på 1980-talet. postmodernism och famlande nyklassicism. södra station. bleka pastellfärger. glas och sten och mosaiker. en färglös beigehet som ändå tycktes söka sig mot ljus och organiskt skapande.

tänk er plastpalmer och atrium och små fontäner med ljusblå botten. tänk er inomhusfasader och gallerian som den såg ut då. tänk er glada laxen, där längst nere i gallerian, närmast kungsträdgårdens tunnelbanestation. då vet ni.

håell själv var en rätt imposant man när man umgåtts med honom ett tag. han var stram i sin hållning. hade ett bakåtlutat ansikte med kinder som alltid framstod som nyss rakade från en kraftig skäggväxt.

jag minns honom som ständigt klädd i tenniströja med den tidens rätta märke och chinos. ett skarpt skuret ansikte med djupa fåror kring munvinklarna, mörka ögon som var inbäddade kraftiga valkar. mörkblont fett hår som glänste i solen från takfönstret.

en kraftig kropp som verkade behöva en viss aktivitet för att inte fetma och tennis eller segling borde väl ligga nära med tanke på håells plats i världen men jag såg honom knappt ägna sig åt trädgårdsarbete.

han var alltid närvarande. stationär och ordinär. en tung kropp av trygghet som tassade runt i trapporna och de många rummen. hälsade med att kort nicka. gav en ett lätt slag på axeln för uppmuntran. tålmodigt drog om kontakterna för att få tv-spelet att fungera.

lätt frånvarande betraktade han hur vi fyllde köksbordet med bröd, fil, flingor och pålägg när vi skulle göra mellis men han sa inget om det utan vek bara ihop svenska dagbladet för att inte ta för mycket plats. nickade och tassade vidare genom husets alla trappor.

enda gången han kunde visa brist på tålamod var när han kört oss till pressbyrån i det tidiagre stationshuset på gamla vasaplatsen och vi skulle plocka ihop lördagsgodis för exakt en tia vardera och vi dividerade för länge mellan alternativen.

"ålright, tio eller elva spänn spelar nada roll" kunde han säga och drog fram plånboken ur bakfickan och puttade oss tillbaka till bilen.

en gång hade han tagit sig an att kratta ihop löven på den stora tomten och stod inför en jättelik fuktig hög som inte ville tända. då drog han fram gräsklipparbensinen och hällde på. blinkade åt mig och sa att "säg inget till någon" och tände på så lövhögen exploderade i lågor.

men han stod ut med att vi åkte på madrasser nerför någon av alla trappor eller kröp omkring i någon av alla kyliga kattvindar längs med husets ytterväggar. inte heller sa han något när vi gömde oss längst inne bland kläder i väldiga klädkamrarna och redde oss bon av gamla pälsar

och vintern bara fortsatte. den var lång som en midvinternatt och lika kall. det blev ljusare men inte varmare. utom på heltäckningsmattan. i rektanglarna av gult ljus. där trängde anna och jag ihop oss med varsin kontroll i handen och byggde jordbruk och kraftverk.

men så var det det där med videobandet.

den gången jag gick upp på håells rum där uppe under de ljusa takfönstren och lånade ett videoband.

jag menade aldrig något illa.