Thread by @neo_andreas

har äntligen kommit mig för att läsa kerstin ekmans senaste. lite förvånad över att den mottogs så översvallande. lite av en bagatell tänkte jag.

eller så här: en bagatell från ekman slår fortfarande nästan allt annat. det finns stora kvaliteter i boken. men samtidigt är mycket minst en grad lägre än tidigare verk från henne.

jag tyckte mig läsa något av en coda till hela hennes författarskap, i populariserad version. många teman återkom, men avskalade och utan tidigare nyanser.

kanske ska det läsas som så att ekman - precis som bokens huvudperson - på ålderns höst verkligen genomgår en ideologisk förändring. borta är försöken att låta natur och civilisation samsas, borta är förhandlingslösningen.

resultatet blir radikalt. huvudpersonen löser konflikten mellan natur- och kulturvarelse genom att låta det förstnämnda ta över helt. rent praktiskt. han "löper varg", dvs uppgår i naturen helt och hållet.

men samtidigt finns tvivlen kvar och på slutet går ekman närmast i barndom igen, med en deckarstory som hämtad från hennes eget sextio- (eller iaf nittio-) -tal. i slutet står kulturvarelsen som vinnare igen, med all den list och opportunism hon är mäktig.

men iaf: de stora generella teman som ekman alltid arbetat med finns med här, men som sagt nedskalade. allt framstår som mer skissartad, utan att det för den sakens skulle blir tydligare. snarare pga att handen som för pennan är svagare.

skogen är inte lika biologiskt detaljerad som tidigare, trots att berättarrösten är utbildad iakttagare. den mänskliga omgivningen som så ofta hos ekman är ganska grovt berättad, framstår här nästan på gränsen till karikatyrmässig.

det finns som sagt en viss radikalism i boken. ett avslutande reningsbad. tidigare har ekman ofta varit inne på frågor om såväl rovdjurspolitik som skogsbruk, men då alltid med nyanser och tvivel. den här gången tas inte de omvägarna.

det är som att scenflytten från svartvattnet till loåsen lämnade det där bakom sig. på ett sätt kanske naturligt, för den här boken är en betydligt mer individualistisk skildring jämfört med tidigare. samhället är borttonat och utgörs mest spridda och avlägsna megaliter.

en länsstyrelse här, en facebookgrupp där. men inte så mycket mer. huvudpersonen ulf och hans inga är ganska isolerade, trots den senares flitiga kursspringande. kanske är det en skicklig spegel av ålderdomens naturliga utveckling.

ekman är för övrigt nästan tjugo år äldre än sin dödsmärkte protagonist.

är jag besviken? nej. det är en intressant berättelse som allt annat ekman producerat. det finns mycket ekmanskt där. och några scener är extremt välskrivna. bara dessa gör boken läsvärd.

kanske ska boken läsas som en slags pendang till det som skulle bli ekmans sista roman som kom för tio år sedan, den om de två författarinnorna. där gjorde hon upp med sig och sitt författarsskap dualism inför både världen och den egna konsten. här visar hon vad som finns kvar >

> efter den uppgörelsen. kvarlåtenskapen tio år senare. och då är det mindre. mer individuellt. innerligare, samtidigt som de breda perspektivet försvunnit. den stora 1900-talsberättelsen om den svenska glesbygden är avslutad. kvar finns en man och hans varg.

och kanske var det dit vi hela tiden var på väg? kanske är det gott så?

en liten sak till: ulf väljer(?) i boken att ta en särskild väg ut ur sin identitetskris. han förklarar att han faktiskt "löper varg", dvs han återknyter som det verkar ganska allvarligt till gammalt skrock om hamnskifteri.

det där är lite lustigt för vidskepligheter som element har förekommit tidigare i ekmans författarskap. ofta genom att folktro används för att gestalta mer verkliga teman, men också som en slags lek gentemot den magiska realismen. tydligast förstås i skuleboken.

men även i ex händelser vid vatten leker ekman och hennes romanfigurer med det övernaturliga. det åberopas småfolk, nostradamus och gengångare, och även om det alltid finns högst konkreta förklaringar till allting så finns ändå det där lilla leendet kvar. >

> "trodde de att han trodde?" som det uttrycks på ett ställe. och det är för mig lite oklart vart ekman egentligen tycker den där metafysiska nödutgången egentligen leder. är det ett sätt att ta sig vidare från ett i grunden paradoxalt liv och samhälle?

sedan är det intressant att ulf i den boken jag skriver om nu så okomplicerat just "löper varg". det har ju ekmans romanpersoner gjort tidigare, men då har tillståndet problematiserats. ex björne i händelser vars sätt att "go native" visar sig inte bara vara psykosocialt >

> anmärkningsbart och analyserbart, utan också till slut helt livsfarligt för omgivningen. men ulf verkar inte löpa den risken. istället är hans varglöpande något som närmast framställs som renande och hälsosamt.