Thread by @neo_andreas

efterfrågan har varit stor och enorm, så nu är det dags!

välkommen till @neo_andreas twitterpodd om liberalernas nästa partiledare. avsnitt ett: "vill hon så blir hon, men hon vill (nästan helt säkert) inte."

jag talar förstås om cecilia malmström. liberalernas exildrottning som gömt sig långt borta medans rikshovsmästarna avlöst varandra här hemma. ska hon foga samman svärdet som varit brutet, återväda till sin tron och "become who she was born to be"?

vill hon så blir det hon. så enkelt är det. ni tror att ni vet vad personkult är. ni har inte sett någonting förrän ni sett liberalernas relation till cecilia malmström.

hon skulle kunna dyka upp på liberalernas landsmöte på en koldioxidssläde dragen av slavbarn och gulliga hamstrar med blodiga fötter och ändå bli vald med acklamation.

hon skulle kunna kandidera till partiledare med programmet att avskaffa skolan, göra björn söder till partisekreterare och säga upp freden i roskilde och ändå bli vald.

hon skulle kunna plädera för att karl staafs byst ska krossas med bulldozer, rökheroin ska introduceras på äldreboenden och tidningen nu ska ta in hårdporr - och folk skulle bara älska henne än mer.

och - då är hon ändå bara hälften så populär som hon var 2010.

men det blir inte hon för att hon är tillräckligt smart för att förstå det ingen annan i partiet förstår. att hon förmodligen skulle misslyckas. att hon skulle kunna bli den som för första gången i historien förde ut ett etablerat riksdagsparti ur politikens finrum.

två gånger tidigare har partier åkt ur riksdagen, men det var inte "på riktigt". ett hemmasnickrat miljöparti som chockade alla genom att öht komma in och ett än värre fuskbygge som hette ny demokrati som bröt samman internt. "på riktigt" åker svenska partier inte ut.

men nu kan det ske. borgerlig lössand och stödröster har räddat småpartier förr, men nu står liberalerna ensamma. det är skarpt läge. tre procent, ledarlösa och utan borgerligheten. och med s ständigt malande.

ska l resa sig - vilket det förstås finns alla möjligheter till - måste man göra det själva. på egna meriter. med egen politik, egen leverans och eget ledarskap.

så varför ska en begåvad och samlad person som cecilia malmström - med alla framgångar hon haft och möjligheter hon har - helt plötsligt ge sig på något hon aldrig tidigare varit i närheten av, att leda ett parti? varför skulle hon vara intresserad?

mitt svar är enkelt. hon är av uppenbara skäl inte intresserad och jag kan verkligen inte se vad som skulle ändra det.

del 2. "de två som nog skulle vilja men förmodligen inte få för att halva partiet hatar dem."

lite överdrivet förstås. men säg "birgitta" eller "nyamko" till fel folkpartist och du pajar stämningen totalt. deras person och roll i partiet är infekterade och det beror på partiets turbulenta historia.

men - invänder ni - båda har ju haft höga poster, till och med varit ministrar, hur rimmar det med att de skulle vara så jävla impopulära?

svaret är enkelt. nyamko sabuni blev minister pga partiledaren bestämde det. och birgitta ohlsson har byggt upp något som påminner om ett eget "birgittaparti" inom l och närstående kretsar.

det finns en del missförstånd kring båda dessa politiker, bl a att man gärna vill placera dem i höger/vänster-fack, men det brukar sällan bli rätt. båda är moderna politiker som inte riktigt trivs på sådana där skalor.

ohlsson har förföljts av ett "vänsterrykte" ända sedan tiden i ungdomsförbundet, men ingen har egentligen kunnat förklara exakt vilka vänsterhållningar hon har, mer än att det bland slätstrukta ungliberaler på 1900-talet förstås framstod som skumt att vara vegan.

på motsvarade vis har sabuni ansetts vara "höger" när det snarast handlar om tidig positionering i vissa integrationsfrågor som idag är politisk allmängods. handlar snarare om mod och avsaknad av respekt för konventioner än ideologi.

men för deras fiender - vilka alltså är viktiga i sammanhanget - är det förstås både tacksamt och viktigt att spela på den typen av föreställningar, i synnerhet i ett parti som innehållet ett mycket brett spektrum representanter för höger/vänsterskalan.

"folkpartism" är nämligen inte så mycket vad man tycker som vad man är och vad man ser sig som. och det är ingen tillfällighet att du hittar gamla folkpartister i så många olika och växlande sammanhang inom opinionssverige idag.

men tillbaka till ämnet. varför har då dessa båda politiker så starka motståndare att jag kallar dem "fiender"?

först det yttre. sådant spelar roll. båda dessa stadgade och medelålders personer har varit "ung kvinna" i huvuddelen av sin politiska karriär. en av dem varit "invandrare" och den andra har varit "feminist/vegan/djurrättsaktivist". ingetdera majoritetskultur inom l.

men fp/l är förstås inte ett så fördomsfullt parti att detta yttre är avgörande. nej, dessa attribut bara introt till det nimbus av animositet som samlats kring dessa politiker. det är de "inre" faktorerna som är de relevanta. deras farliga politiska vägval.

vi kan börja med sabuni. här rör hennes farlighet hennes inställning till den konflikt som idag är den outtalat dominerande inom svensk politik, och som idag hela det partipolitiska landsskapets formerats efter. vi kan kalla den "inställningen till sd-komplexet".

här finns bland traditionella och etablerade kretsar två radikalt olika syn på ungefär allt som skett i svensk politik sedan 1990-talet. inte alla politiker är direkt och ständigt indragna i konflikten, men alla påverkas av den på något sätt.

den första synen - som vi kan kalla den "traditionella" - säger ungefär så här: svensk politik har inte historiskt och ska inte heller handla om "kulturfrågor". dvs inte brott och straff, inte identitet, inte invandring, inte kultur osv.

för dessa områden ska - enligt traditionalisterna - råda konsensus och teknokrati. vi ska när det gäller migration ha "lagom" många invandrare som ska bli "lagom" svenska. detta ska helst avgöras närmast på tjänstemannanivå, saken ska i alla fall inte disktueras.

sd:s intåg på partimarknaden blir i detta perspektiv en anomali, inte så mycket för att sd har fel i sak utan för att sd inte "ska" finnas. partiet är egentligen ett logiskt felslut i ett annat fungerande politiskt system. en vit elefant.

resten av det politiska sverige ska inte låta sig påverkas av denna plötsliga förtrollning av systemet, utan titta bort och inte låtsas om vad som sker. som en fullt rationell människa i en bok som råkar se något övernaturligt men helt väljer att glömma händelsen.

metoderna är välkända. sd:s frågor ska inte diskuteras, deras framgångar ignoreras, deras väljare så långt som möjligt osynliggöras och när det inte längre går betraktas som orimliga, som ondskefulla, irrationella, hatiska etc. som "något utanför".

när traditionalisterna ändå tvingas (i form av valresultat) tvingas se den verklighet man inte vill se ändras logiken. sd blir då inte längre otänkbara, men däremot såpass långt från normaliteten att de ända kan och bör ignoreras.

i det perspektivet ses sd:s framgång ungefär som hitlers maktövertagande. vi befinner oss sedan ett decennium ungefär mellan ett weimarrepubliskt januari och mars 1933. ett konstant undantagstillstånd då nazismen hela tiden "nästan men inte riktigt än" erövrat demokratin.

att hela det politiska systemet ständigt befinner sig i en tysk vinter 1933 får givetvis enorma konsekvenser. (vilket förstås är rimligt eftersom det demokratiska systemets överlevnad så att säga trumfar det mesta annat politiker har att besluta om.)

traditionalisterna är idag den dominerande politiska kraften i svensk politik. de har övertaget i de flesta partier och synen inte betraktas som ett politiskt ställningstagande utan snarare som godtagande av etablerat faktum har heller inte opartiska aktörer som ex media något >

> problem med att anta den. traditionalisternas syn är det närmaste överordnad kosmisk syn vi har inom svensk politik. det är inget ställningstagande att vara anhängare av den, däremot är det enormt uppseendeväckande att ta avstånd från den.

det har otaliga bruno och copernicus fått erfara när de inför torgdomstolen under hot om det redan tända bålet fått avsvärja sig sina kätterska tankar och bara tyst för sig själv mumla "likväl rör den sig".

men! MEN! den här synen hade inte varit del av en konflikt om det inte utmanats. idag mer än någonsin. i alla partier och läger finns idag dissidenter som inte bara i tysthet tvivlar på traditionalisternas världsbild utan också öppet ifrågasätter den.

denna grupp - som vi kan kalla "revisionisterna" - vinner hela tiden mark. de dyker upp överallt, både till höger och vänster. de har erövrat hela ledarredaktioner. de bjuds in till debatter och samtal. deras åsikter tas på allvar.

deras blasfemi kan översiktligt formuleras ungefär så här: i en globaliserad och mångfascetterad värld är det inte bara nödvändigt att frågor om migration, integration, identitet, kultur, moral osv kommer diskuteras - det är också bra och politikerna bör göra det mer!

sd (och hela den våg av populism, extremism och auktoritärt tankegods som löper över världen) är i själva verket en reaktion på att politikerna (och den övriga eliten) inte tagit sig an dessa frågor som väljare över hela världen börjat fundera på och värdesätta högt.

ja, i själva verket är det enda sättet för de etablerade politikerna och partierna att möta denna offensiv att själv diskutera och formulera svar på dessa frågor. revisionisterna vill inte bara erkänna sd-komplexets existens, de vill in och kämpa med sin egen politik just där!

första gången denna revisionistiska syn fick ett genombrott i mainstream var faktiskt just inom l, inför valet 2002. det som skedde då var oerhört - ett parti som precis som alla andra då dominerades av traditionalister gjorde plötsligt en revisionistisk helomvändning!

och hade inte denna revisionistiska offensiv belönats av väljarna så enormt hade denna första öppna strid kunnat bli långt mer infekterad. men liberalerna gjorde ett av sina bästa val någonsin och revisionisterna vann på knock out.

tradionalisterna hade bara att krypa ut ur ringen, slicka såren och bestämma sig för att bida sin tid. ta fighten en annan dag istället. och det gjorde man.

och nog skulle man få sin revansch. revisionisternas ledare - leijonborg, jacobsson, sabuni, rojas - tappade mark och försvann en efter en. det bildades en borgerlig allians där traditonalisterna hade säker mark.

och för att återknyta denna långa utläggning till ämnet. nu kan hon plötsligt vara tillbaka. en av de mest profilerade revisionisterna. som ett spöke ur det förflutna. bärande minnen om höga opinionssiffror och helt i avsaknad av respekt för traditionalisternas världsbild.

plötsligt knackar hon på porten igen. en monstruös gestalt som hämtad från traditonalisternas febrigaste mardrömmar. en pinne i myrstacken. efter ett decennium i exil har hon åter fogat ihop sitt svärd.

lika kärv och osentimental som alltid. lika respektlös och lika saklig. dotter av burundi, dotter av kungsängen. vackrare och mer fruktansvärd än någonsin.

nyamko sabuni har återvänt. och den här gången tar hon inga fångar.

men om vi ska lämna fantasyn för ett ögonblick och bli seriösa. sabuni har en del som talar för henne. hon är känd, hon går igenom rutan, hon kan locka väljare som aldrig skulle överväga l annars, hon har en stark fanbase.

hon skulle förmodligen få ett antal starka ledarsidor och oberoende opinionsbildare att helt plötsligt bli liberala partimegafoner. och hon skulle kunna bli katalysator för den konkreta vardagspolitik liberalerna länge sökt efter.

men! som revisionist enligt resonemanget ovan skulle hon hota inte bara interna strukturer utan också hela ordningen i svensk politik. jök:en var en enorm seger för traditionalisterna och revisionisterna ser inte på den med blida ögon.

internt kommer motståndet vara massivt. tar sabuni över och överger jöken riskeras en hel generation tunga liberaler eftermäle. de riskerar att gå till historien som nyttiga idioter för s (och sd) och jöken hamna i samma skamliga grav som dö.

många kommer göra allt - verkligen allt - för att detta inte ska ske.

och det här är en fight som förstås inte bara gäller liberalerna internt. en revisionist på partiledarplats i l riskerar hela den ordningen som de flesta etablerade krafter i sverige satt hela sitt kapital på. många, många riskerar att förlora mycket om hon tar över.

därför kommer en eventuell sabunikampanj riskera att möta enormt motstånd. bedöms hon vara en fara mot den nuvarande ordningen kommer traditionalister både inom och utom l, och inom och utom partipolitiken, göra allt för att skjuta ner henne.

man ska komma ihåg att sabuni fortfarande är en outsider i l. hon har inte varit med i luf eller bott på klippvägen. hon kom in lite från sidan och har hållit sig där. hennes fans är också företrädesvis outsiders. och det är i slutändan ett landsmöte som ska fatta beslut.

därav titeln på detta kapitel. sabuni kanske vill, men hon kommer knappast att få. förmodligen kommer hon inte ens få bli en seriös kandidat. å andra sidan är sådana här processer omöjliga att styra ens för centrala makthavare. för mkt externa krafter spelar in.

inte minst opinionssiffrorna. vandra l vidare på 2-3 procent under våren ökar det sabunis chanser enorm. fler kommer våga ta steget över. känslan av nödvändighet kommer öka. fler bollar kommer helt enkelt vara i luften.

om däremot ett stöd på 5-6 procent återerövras kommer det nuvarande maktcentrat mycket tryggare kunna lansera sin kronföljare utan att någon kommer kunna sticka upp. talar vi ett stabilt stöd över valresultatet tror jag saken är klar. då blir det björklund 2.0.

en annan sak som skulle tala för sabuni är om jöken kärvar. och då menar jag i bred mening. det räcker med några vanliga wallströmmare för att det ska börja gnissla än mer inom partiet. blockbytet är ett jättesår internt.

och wallströmmare kommer komma, det kan man nästan vara säker på. fel ledare kommer hyllas, fel deklaration kommer skrivas under. och det kommer klösa där det gör som ondast i liberalerna. smutsiga naglar mot det känsligaste.

så mitt grundtips: inte sabuni pga går tvärsemot inte bara etablissemanget inom l utan i hela det offentliga sverige. gardera med framgång om väljarna sviker l för mycket och om sossarna är för mycket såsom sossar brukar vara när de samarbetar med andra.

gardera också för terrordåd, intern svensk extremistskandal, flyktingström. allt sådant skulle kunna öppna för sabuni och göra henne omöjlig att stoppa, givet att hon vill.

och därmed går vi över på nästa i raden av liberala styvdöttrar. sabunis granne i askungeköket som så länge drömt om slottet dit lydiga flickor som anna starbrink och lotta edholm ständigt bjuds på bal.

kapitel 2,5. om en missförstådd politisk karriär och en annan som förmodligen inte får bli partiledare. och som faktiskt kanske menar allvar när hon säger att hon inte längre vill.

i efterhand framstår det inte det minsta märkligt att en ung liberal kvinna på 1990-talet engagerar sig för feminism, hbt-rättigheter och djurskydd. men när birgitta ohlsson först visade sig framtod hon som en katt bland hermelinerna.

och så där har det fortsatt. på många sätt har ohlsson genomfört en konventionell politisk karriär där det enda som egentligen utmärker är att den varit så framgångsrik. ändå har hon ständigt framställts som ovanlig, omdiskuterad och... väldigt, väldigt okoventionell.

men om sabunis transcendens bortom vanliga politiska kategorier och skalor ganska lätt går att rekonstruera med hjälp av den konflikt jag beskriver ovan är ohlssons hemhörighet betydligt svårare att komma till rätta med.

varför anses en såpass vanlig politiker som så ovanlig?

för ngr år sedan kandiderade birgitta ohlsson till ny partiledare för liberalerna. ungefär samtidigt hamnade jag i ett samtal med tre bekanta. tre personer som ni förmodligen vet vilka de är, alla tre profilerade opinionsbildare.

enligt alla politiska skalor, från höger-vänster och gal/tan till den skala jag uppfunnit ovan stod de ganska långt ifrån varandra. de jobbar på platser som ofta är i strid med varandra. men i vårt samtal den gången var alla tre överens med mig om en sak.

nämligen att birgitta ohlsson verkligen, verkligen vore en bra partiledare för liberalerna. och inte bara de. alla tre hade själv funderat på: "vad kan jag göra för att hjälpa henne?"

exemplet är belysande. birgitta ohlsson är alltså en ganska vanlig politiker, men hon har en ganska ovanlig glas omkring sig. genom en kombination av personlighet, självrådighet och kommunikativ skicklighet har hon byggt upp ett väldigt tydligt eget varumärke som många gillar.