,
37 tweets,
5 min read
Read on Twitter
jag och anna gjorde upp planer om att ses. vi lovade faktiskt varandra. det skulle bli en nystart. vi hade öppnat oss för varandra. visat något av det där inne.
vi bytte telefonnummer och lovade varandra att det här inte bara skulle bli en sådan där grej man bara säger. vi skulle verkligen försöka ses. prata mer. återknyta. minnas.
redan när jag efter lång tvekan ringde henne veckan insåg jag efter bara några minuters samtal att det inte skulle bli så.
man märker ju det så tydligt. när en tyst överenskommelse är bruten. när läget är borta. när någon eller båda backat utan att erkänna det. när man bara pratar för att formalian bjuder det.
jag minns inte om det vad hon eller jag som ursäktade oss när vi sköt upp det hela för sista gången. men jag var lättad när jag insåg att artigheten inte krävde några fler samtal. precis som jag förstod att hon var.
håell dog ett halvår senare. det var mamma som såg annonsen i svenskan. hon och pappa insisterade på att jag skulle gå på begravningen som familjens representant. själva skulle de åka kanalbåt i england.
det var den magiska vecka när både hägg och syren blommade. aldrig är lidingö vackrare än då. ibland är det som att hälften av mina barndomsminnen är från de där dagarna.
när hersbys och gångsätras sistaårselever semiskolkande rör sig över ön i nedklottrade studentoveraller, när luftballongerna hänger som mogna druvklasar över näsets vita punkthus.
i studentkostymen som fortfarande passade gömde jag mig längst bak i kyrkan där vi alla år firat julavslutning. det var fullt till sista plats. håells var redan uppbränd. urnan och ett stort porträtt stod mellan två silvervaser fyllda med prästkragar.
en kille som såg ut att vara kvarglömd i grungeåren sjöng "omkring tiggarn från luossa" och prästen talade om håells kärlek till naturen. ("återhämtning"). på kyrkbacken fick jag på mig solglasögon och försökte avvika när annas mamma fick syn på mig.
jag inser att det vid det här läget är nödvändigt att berätta om henne. jag har försökt spara det eftersom hon enligt de flesta rimliga sätt att betrakta situationen är utomstående, men hon var ändå med hela tiden och spelade en roll som betydde något.
namnet lämnar jag åt er som ids googla. här kallar jag henne "vivi" eftersom det inte är stör er bild av er henne. tänk er en "vivi" i en gatevilla på lidingö en smällkall vinter i mitten av 1980-talet och ni landar rätt nära.
rimligtvis var hon yngre än vad jag är nu när jag först lärde känna henne, men jag minns henne ändå som flickgumma som i både sätt och person sätter minst en generation mellan oss.
en pagefrisyr som sporadiskt visade sig i helghemmet, mellan exkursioner till "simon" hon envisade med att kalla affären alla andra sa "ejheden" om, eller väninneträffar som dominerades av vems stjärt man fått se i teve.
på annas studentfest hade hon salongsberusat försökt övertala sin illa berörda dotter om att bordsplaceringen skulle göras om så att jag hamnade vid "honnörsbordet". utanför kyrkan var hon inte lika översvallande, men likväl försåg hon mig med skjuts till mottagningen efteråt.
vi måste varit flera hundra pers där. hela nedervåningen i villan var röjt av cateringfolket som ständigt bar fram mer kuvertbröd och skagensnittar. det var en senmajsdag och tjuten från studentflaken nere på norra kungsvägen verkade aldrig tystna.
grungekillen visade sig vara en kusin jag träffat som barn. vi delade på en vinare i ett burspråk med utsikt mot trädgården. jag var i min mörka kostym i minoritet. tilställningen dominerades av beigt och ljusgrått. det hade visst stått i annonsen
när jag blev lite full försökte jag fånga annas blick när hon som värdinna gled mellan de beiga och ljusgrå grupperna. vivi hade redan tidigt blivit stationär i ett hörn, omgärdad av väninnor och henkell trocken. men anna var ointresserad.
däremot fyllde hon rollen bra. hennes röst låg ständigt som en brygga i sorlet. hon hälsade, tackade, förklarade. allt från den första röda färgen i toalettstolen till sista dygnen på stockholms sjukhem. allt vuxet skött.
grungekillen ville locka med mig till en spelning på studion, men jag hade blivit trött. när jag gick ut i trädgården hade försommarkvällen blivit sval. de vita, violetta och ja, syrenblå, syrenerna hängde i feta klasar runt trädgården.
vivi gav mig en blöt mungipspuss och anna kramade mig svalt. jag minns att jag tänkte säga något om att ses igen, men hade sans att avstå. på den korta vägen hem till mina föräldrar blev jag orimligt nostalgisk.
i mitt barndomshem tog jag ett stort glas av pappas whisky. blev sittande på altanen och lyssnade på norra kungsvägens eviga trafiksus. bortom de ljusgröna björkarna och feta gullregnsbuskagen färgade stockholm vårhimlen mörkrosa.
jag måste ha somnat och jag vaknade av kylan. runt mig hade det blivit mörkt. hade jag somnat i ett likgiltigt rus vaknade jag i krävande ruelse. himmelen hade blivit kall och trafikbruset hade ersatts av något annat, dovare, mer avlägset.
utan att jag egentligen visste hur eller varför gick jag över tomten, ner mot gatan. ut på asfalten där jag och anna tio år tidigare lekt burken och tjutande av skratt vrålat "dunk för alla ett två tre!" när sara gått åt fel håll för att leta.
huset runt mig var släckta. jag tittade på nokiamobilen som visade tidig natt. det måste ha kommit några droppar regn för asfalten blänkte vagt. jag gick längs staketraderna med sina larmskyltar och rhododendronsnår. gick planlöst men ändå med exakt precision.
vid hörnet vendevägen och bragevägen når man precis över backkrönet som öppnar sikten mot annas hus. ibland brukade vi som barn mötas just där. sa "vi ses i backen" och slängde på lurarna för att från var sitt håll försöka komma först.
också den vita gatevillan var nedsläckt så när som på lamporna över garageuppfarten. bakom syrenbuskarna reste sig huset som en blek monolit i försommarnatten.
det fanns bara ett undantag.
högst upp bland de svarta tegelpannorna fanns det snett liggande vindsfönster som hade gett håells hemmakontor allt ljus den där vintern som aldrig verkade ta slut.
nu sken det gult som en lykta i majnatten. som om ljuset kokade där inne.
ett mjuk och varm gulhet, som sordinerad av imma eller ånga. som om det brann där inne innanför vindsfönstret.
och plötsligt, mitt i det gula, något annat.
något som inifrån slog mot fönsterrutan. en stum kraft mot det tysta glaset. en svart spretande siluettt mot den glänsande insidan av vindsfönstret.
en tydlig siluett av en svart hand, fingrarna spretande åt alla håll. som klistrad mot rutans insida.
jag blev stående på backkrönet. huset rakt framför mig. blicken fixerad vid det gula fönstret och den precisa figur som projicerades framför mig, som en film som spelades upp med mig som enda åskådare.
den svarta skuggan av en hand som pressades mot glasrutan.
en mycket liten hand. en barnhand. om ens det.
