,
32 tweets,
4 min read
Read on Twitter
13 år senare. väntsalen utanför pressbyrån på ropstens tunnelbanestation i milleniets sista höst.
idag finns den inte kvar. pressbyrån har utökat. annars är det mesta sig likt. röda bussar kommer och går. ettan mot kottla, fyran/tolvan mot rudboda, femman mot sticklinge. trean och tretton som ingen jävel håller reda på hur de går.
291:an och 293:an på nätterna.
det var en märklig höst. det var varmt långt in i oktober. jag minns hur jag kunde gå utan jacka till seven eleven på sveavägen trots att det var nästan natt.
jag och anna hade inte setts på flera år. och någon vänskap fanns väl egentligen inte. redan på högstadiet var vi som främlingar för varandra.
hon hade gått gymnasiet inne i stan. hon bjöd mig på sin studentskiva. där tog killarna in helflaskor med moet & chandon så fort vi ätit klart.
håell hade skakat min hand när jag kom. rejält, som man gör med någon som förtjänar det. annas mamma kramat mig och sagt att jag var så stilig i kostym.
anna försvann sedan. hon var som jag förstod det au pair. inte sån där vanlig au pari via en förmedling där man hamnar hos en intetsägande familj i hampstead. hon fixade via kontakter en plats i moskva, hos en svensk familj. pappan tillhörde någon av de stora industriföretagen.
därefter vet jag inte. vi sågs aldrig och hade få gemensamma bekanta. mamma och pappa rapporterade när de sett håell med fru ute. annars ingenting.
ropstens tunnelbanestation hade sett likadan ut under den där tiden. men runtom hade stockholm och sverige förändrats. det var som om en ny tid förlöstes den där varma hösten.
staden ömsade skinn. byggde om. slängde ut det gamla och murriga. ljust trä och stockholmsvita väggar ersatte. klara, pastellfärgade drinkar, enorma vinglas, fräscha restarurangrätter, mezes och tapas.
landet reste sig efter den långa 90-talskrisen, renoverat och förnyat. och vi såg oss själva på nytt. som spegeln vänds mot objektet i ett gör om mig-program på tv.
ett land som plötsligt låg i världen. inlemmat i globala trådar som fick gamla strukturer att slås sönder.
helt nya storheter uppstod. andra som varit gömda länge blev plötsligt synliga.
jag minns företagspresentationerna på handels den hösten. killarna - bara några år äldre än vi själva - som kom från london och berättade. om jobbet. om livet där. och framför allt om pengarna.
sverige ruskade av sig 1900-talet. dess feldömningar och pinsamheter. gick vidare från kriser och skandaler. såg framåt. mot pengarna. mot london. mot världen. mot livet på andra sidan millenieskiftet.
björn söderberg sköts i en trappuppgång i sätra. landet reagerade såklart med avsky. men det var ändå som det inte längre riktigt ville ta. vi var på väg framåt. bort från allt det där.
newsweek kom till stockholm och gjorde ett tiosidorsreportage om landet som rest sig och nu gick före in i framtiden. serveringstillstånden runt stureplan tätnade. badrummen renoverades. kaklet byttes mot mosaik. allt trä blev ljust, nästan vitt.
"pappa är sjuk" berättade anna den där söndagskvällen då hösten plötsligt blivit kall. tunnelbanorna gick med tjugominutersintervall. vi hade tid på oss att prata.
håell hade cancer som inte skulle gå och operera. han tålde behandlingen ganska bra men det var en fråga om tid nu. anna hade precis fått den senaste prognosen. inte år, månader.
den satt i huvudet. på fel ställe så den gick inte att skära bort. nu var det bara att vänta.
vi var bara tjugo. då kan ens föräldrar fortfarande vara så nära som i barndomens värme. man minns fortfarande hur deras kroppar kändes mot en. deras lukt när man sökte sig ner under deras lakan efter att ha vaknat med mardrömmar.
vi gick upp på perrongen. anna pratade. jag ställde frågor. det hade uppstått en sådan där impulsiv intim situation som kan uppstå mellan relativit omogna människor utan tillräckligt social rutin. man öppnar sig utan att tänka sig för.
behovet av att prata bortom snacket. hur nära man hade till sitt inre. man hade inte lärt sig reglera tillgången till det där känsliga, mjuka, såriga längst inne som man som vuxen vet att skydda.
tunnelbanan från ropsten. först mörkret i tunneln. sedan mörkret utanför. termometern på philipshuset. sedan tunnelmörker igen. gärdet. mörker. karlaplan.
vi gick upp mot fältan. anna bodde vid tessinparken. jag åt andra hållet. fortsatte prata. hon berättade om sin mammas förtvivlan. håells stoiska lugn. familjens sammanbrott.
vi hade inte träffats på flera år. hon var sig oerhört lik. jag minns att jag tänkte att vi skulle kunnat vara små igen. ingenting hade förändrats.
på något vis kom hon in på sina samtal med håell. det var då det började bli obehagligt.
och därefter blev det bara värre. en berättelse som egentligen var obegriplig. bisarr och hisnande på samma gång. det borde inte gå att ta på allvar. men det gick inte att göra annat när man stod intill henne och hörde henne berätta.
hennes röst hade blivit lägre. det vita ljuset från köpcentrets skyltfönster verkade blekna än mer. luften var rå och fuktig. en höstnatt som bestämt sig för att nypa till.
annas röst verkade också förvandlade. vuxnare. direktare. samtidigt som allt hon berättade allt mer tycktes lyfta från verkligheten.
det var så jag för första gången hörde henne berätta om fåglarna.
