Thread by @CCarlssons

Är du, som jag, LITE trött på allt som har med A$AP Rocky, Harlem och fan vet allt att göra – I’ve got you. Crank that radio up; lemme tell y’all a story. Det börjar (och slutar) i Argentina 1962.

De borde inte ens ha deltagit. På pressbilden som tas av dem kort innan allting sparkar igång, tvingas de luta sig mot bilen för att inte skaka. De har sjukhusfrisyrer. De är magsjuka. Bilen – en bitchin’ Mercedes 220SE, utan servo – har redan märkts med ett startnummer; 711.

År 1962 har inget ”kvinnligt ekipage” ännu framförts i tävlingen; den har hittills helt dominerats av män. De två som står lutade mot bil 711 heter Ewy Rosqvist – förare – och Ursula Wirth, kartläsare. I sex etapper ska de köra 5 000 km genom Argentina.

"Hur kommer det sig att ni som kvinna deltar i biltävlingar? Är det inte alldeles för ansträngande för er? Tror ni att ni ska kunna genomföra det?"

De är ett spektakel. Något att skratta åt, ett ha-ha-hur-ska-det-här-gå-två-kvinnor-jojo-lycka-till medan man tänder cigarren.

Vem är Ewy Rosqvist? Hon föds som Ewy Jönsson i Herrestad utanför Ystad, en dag i augusti 1929. Hon växer upp som enda dottern i en lantbrukarfamilj, går i lantbruksskola och blir så småningom veterinärsassistent.

Demografin alls inte oviktig. Here’s why:

Hon har sju, ibland åtta veterinärsbesök varje dag. Avstånden mellan gårdarna är stora. Hon kör bil mellan dem. Hon klockar sina tider mellan gårdarna för att kunna planera sitt arbete bättre, hur många besök hon hinner med. Till slut är hon rasande snabb.

Hon gifter sig med en Yngve Rosqvist och tar hans namn. De är medlemmar i KAK; Kungliga Automobilklubben. Men hon har ju bil, i jobbet. De frågar henne: ska inte du också tävla?

Hon är ju egentligen mest intresserad av djur och lantbruk. Men hon går med. Och så börjar det.

Hon vinner Europamästerskapet i rally tre år i rad: 1959, 1960, 1961. Hon kontrakteras som fabriksförare för Volvo. Hon vinner Midnattssolsrallyts damklass fyra år i rad, 1959-62. Hon utnämns till Årets Idrottskvinna i Sverige 1961. Och: hon värvas. Från Volvo till Mercedes.

De som tävlar i bil är 1900-talets gladiatorer – de nära nog förväntas dö. Liknelsen är Jackie Stewarts. Han som en gång vann i ett förfärligt regn på den bana som alla fruktar. Nurburgring i Tyskland går ibland under namnet The Green Hell, och han gjorde det med bruten hand.

Även Ewy Rosqvist vinner på Nurburgring. Hon kör i kolsvart mörker och ösregn längs en skogsväg smal som passagen bakom en ladugård – i 200 kilometer i timmen. Hon ser vänner och konkurrenter omkomma i eldvrak. Ett kvarlämnat plåtkadaver är allt som återstår.

Det är 1962 nu, Argentina. Världens vildaste rally, och ett av de farligaste. Publiken är enorm, antalet tävlande stort, sträckan oerhörd: 5 000 kilometer. Bil 711, det ”kvinnliga ekipaget” ska starta. Fotoblixtar slår men de två gestalterna i bilen märker det nog inte.

Föraren greppar växelspaken, en hand på ratten. Det är som om hennes hud blivit mycket tunn: hon är ett med luften härinne, den uppgift som ålagts henne. Världen är tyst, stillsam, den hänger äntligen samman. Hon är ett med sin andning. Gränserna upplöses. Och så faller flaggan.

6 timmar och 5 minuter senare går de i mål i Etapp 1, från Buenos Aires till Villa Carlos Paz. Det kvinnliga ekipaget har då kört över åttio mil och när dammet lagt sig är alla märkligt tysta.

De har gjort det en minut snabbare än någon av männen, dvs.

Snabbare än någon annan.

De är en sensation. När de klarat av Etapp 2 dagen därpå är de stjärnor. De är fortfarande snabbast, men inte längre med en minut. Den här gången har Ewy och Ursula varit en kvart snabbare än någon annan tävlande. Hon kliver ur bilen. En stor tratt sätts i tanken för bensin.

De är inte den enda Mercedesbilen som kör; flera startar. De körs alla av män, med män som kartläsare.

Under dagen som gått har Ewy och Ursula tappat bort sina solglasögon och går efter etappvinsten till en optiker för att köpa nya. Hon skriver själv, senare:

Det är deras kollegor, och vänner, Manfred och Hermann. Manfred ligger på sjukhus och kommer att klara sig. Men Hermann … Hermann Kühne; under etapp 2 tvingas han till en undanmanöver för att inte kollidera med en skock lösgående får på vägen.

Han gör manövern i 185 km/h.

Bilen voltar. Kühnes bilbälte slits loss från sina fästen. Och vi som många år senare kan vår Kent vet att mot gummi, glas och metall betyder ju ett mirakel ...

Liket är inte vackert. Hans är inte det enda heller. Ett liv till har förlorats, och tre till har blivit illa däran.

Den kvällen är hon ensam på hotellrummet. Det är ett avgörande ögonblick, tror jag. Hon vill egentligen inte fortsätta. Hennes vän är död. Och hon kan fortfarande inte gråta. Vilken dum jävla idé, att tävla i bilar. Vad fan har drivit henne till det?

Ändå: Hon fortsätter. På bilder från den tredje etappen har hon andra ögon, man vill nästan säga: ett annat ansikte. Hon är sammanbiten. Leenden sällsynta. Det är på riktigt nu. Hon kramar ratten hårt. Den känns främmande.

De börjar Etapp 3. Hon kör som om någon jagade henne, något större, något djupare än bara klockan. Det värker i armarna, i huvudet, i hjärtat.

Ewy är 25 minuter snabbare än mannen som närmast följer henne och Ursula, en O. E. Carvallido i en Volvo.

Etapp 4 är ”Förhoppningarnas Kyrkogård”. Det finns skäl till det. ”Om du ser djur och inser att du inte hinner bromsa”, säger vännen – och femfaldige F1-världsmästaren – Juan Manuel Fangio till henne innan de ger sig av, ”Så … Håll hårt i ratten. Och kör. Det är din enda chans.”

De stiger, stiger, stiger mot den plats som kallas Skärseldens Sadel. Ju högre de kommer desto mer bländande blir solen. Varje gång hon vrider ratten bränner och värker det i armarna och axlarna nu, i ryggen. Hon kisar. Ursula stoppar druvsocker i hennes mun för att hon ska orka.

De vinner Etapp 4 med över tjugofem minuters marginal. De har dessutom slagit etappens tidsrekord. Snabbare än de två kvinnorna Ewy och Ursula har ingen – man eller kvinna – tidigare varit.

Det händer under Etapp 5. Ena sekunden är de inte där, i nästa står de där. Bilen forsar fram i över 160. Viker hon av åt höger rasar de rakt utför en brant; en säker död för henne och Ursula. På vänster sida, träd och fårhjorden. Sex, sju stycken får befinner sig ute i körbanan.

Ursula sätter armen för ansiktet. Ewy kramar ratten, sänker huvudet och trycker sin högerfot i botten. Motorn vrålar.

Braket mot vindrutan är ohyggligt; klingar ut i hennes fingrar, in i ryggraden, minnet.

Blod. Blod överallt på vindrutan. Hon ser ingenting, kör blind i 180.

Den höga farten får blodet att trängas bort från vindrutan. Snart ser hon igen. Det smärtar våldsamt i händerna. Genom hettan och dammet blir blodspåren på kylaren mörkgrå. De vinner Etapp 5 med 32 minuter till tvåan, José Migliore i en Peugot men hon är bara glad att hon lever.

De far genom ett litet samhälle. Alla är ute för att se dem nu, heja på dem, följa dem: De är världsstjärnor, pionjärer nu; alla från den 90-åriga mormodern till de minsta barnen följer deras färd genom landet.

När de rullar in i autodromen i Buenos Aires har de två kvinnorna gjort något som ingen annan har lyckats med förut: de har vunnit alla sex etapper av den 5000 kilometer långs tävlingen. Och de har gjort de med en snitthastighet på över 128 km/h; snabbare än någon annan före dem.

Ewy Rosqvist har givetvis gjort ofantligt mycket mer än att vinna det stora Argentinarallyt här i livet. På lördag, den 3 augusti, fyller hon 90 år.

Vilken enastående historia, människa, kvinna och tävlingsförare. Tänk på henne och skåla grattis till en pionjär på lördag. ❤️