Thread by @MisterMag1ster

Ett av mina favoritämnen att undervisa om har alltid varit religionskunskap. Speciellt undervisning om de abrahamitiska.

Extra känsligt och spännande blir det när jag kommer in på islam, speciellt för alla mina elever som kan ytterst lite om sin egen religion.

Jag arbetar ute i en av Göteborgs förorter. Här finns många barn med annat modersmål än svenska och många bekänner sig till islam.

Några är mer troende, andra mindre, en del vet inte ännu, några söker fortfarande och vissa kan knappt något om sin egen religion.

Grunderna kan de förstås. Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet osv. De är väl medvetna om högtiderna ramadan, eid al-fitr och eid al-adha.

När de kommer till mig har många aldrig ens reflekterat över sin egen tro, om identitet, om livsfrågor osv.

De brukar skratta (och håna), fnissa åt de östasiatiska religionerna hinduismen och buddhismen. Tycker att berättelserna där är tokiga. Tanken om återfödelse är galen (men vissa tycker att den är fascinerande), karma, gudar, moksha, nirvana, Buddha osv.

De ifrågasätter mycket.

De abrahamitiska religionerna har de god koll på. De kan oftast berättelserna om skapelsen, Adam och Eva, om Abraham som var nära att offra sin son Isak/Ismael för att lyda Gud, om hur Mose befriade judarna från slaveriet och om Jesus.

Islam då? I och med att jag bara undervisar i grundskolan så kan jag, naturligtvis, inte gå in alltför djupt kring religionen. Jag tar därför bara grunderna. Jag är alltid saklig, tar aldrig ställning, berättar rakt av vad som står i de heliga skrifterna och utgår från läroboken.

En av mina favoritberättelser är berättelsen om hur profeten gör sin nattliga resa från Mecka till Jerusalem. Enligt Haditherna var det med hjälp av den mytologiska varelsen buraq. Buraqen har en hästkropp, en kvinnas huvud och vingar samt påfågelsvans.

Berättelsen kallas på svenska för Den nattliga resan (Koranen 17:1). På arabiska heter den Isra.

När jag berättar händelsen ser jag hur tvivlet växer hos många av mina elever. Flera av dem försöker hålla sig och inte skratta högt.

Många av dem har blivit fostrade att aldrig ifrågasätta sin religion (förutom de barn som kommer från mer bildade hem eller från hem där man inte är särskilt troende).

"Har det där verkligen hänt?" frågar de mig.
"Det beror på vem man frågar", svarar jag.

Mina elever vet att jag är ateist.
"Det där har jag aldrig hört!" utbrister några.
"Gå hem och frågar era föräldrar eller nån annan vuxen som är kunnig om islam", svarar jag.

Dagen efter kommer de tillbaka och ger mig rätt. Men ett litet, litet frö av tvivel finns.

Mitt syfte och mål med religionsundervisningen handlar förstås inte om att så tvivel hos eleverna.

Den handlar om att de ska lära sig mer om världsreligionerna, om tro, om identitet och att våga vidga sin världsbild. Det är sunt att man reflekterar över sin tro.

Vi diskuterar ibland teologiska, religiösa frågor, moraliska dilemman osv.

Då kan det gå ganska vilt och hätskt till. Min favorit är den om Bilal och Saladin.

Min erfarenhet är att de elever med god och akademisk bakgrund ofta vågar vara mer kritiska och öppet funderande kring sin tro och religion. Det är också något som tillkommer med mognad och erfarenhet.

Ju äldre de är, desto svårare diskussioner vågar vi oss in på.

Avslutningsvis:

Det är i den svenska skolan som många av dem för första gången får chansen att tänka kring sin religion, fundera över sin tro och vad det innebär att tro samt lära sig om sin och andras religion.

Det är ett ovärderligt och otroligt viktigt arbete.