Lyckades med konststycket att inte bara snubbla på en sådan där elektrisk sparkcykel på väg till jobbet och ramla och slå mig (och böja käppen), men därefter också bli påcyklad(!)
Halvdan början på dagen, får man nog ändå säga.
Halvdan början på dagen, får man nog ändå säga.
Asch. Nu blev jag ledsen här.
Lite fördröjd reaktion, kan man tycka.
Jag gillar inte att känna mig utsatt.
Lite fördröjd reaktion, kan man tycka.
Jag gillar inte att känna mig utsatt.
Stor kram till alla som höet av sig. Jag mår bra men är lite blå och lite stel. Jag kan stödja på foten men det gör ont att gå i trappor.
Jag blir mest rädd för att gå ut. Och jag gillar inte det. Men det är något som till viss del sitter i mitt huvud.
Jag blir mest rädd för att gå ut. Och jag gillar inte det. Men det är något som till viss del sitter i mitt huvud.
Däremot var jag aldrig rädd förut. Innan elsparkcyklarna.
Jag gick in i grejer förr också, ibland men de här fordonen och att inga tar problemen med dem på allvar får mig att ändra mig. Min värld blir mindre. Jag blir rädd för att röra mig ute i ”min” stad.
Jag gick in i grejer förr också, ibland men de här fordonen och att inga tar problemen med dem på allvar får mig att ändra mig. Min värld blir mindre. Jag blir rädd för att röra mig ute i ”min” stad.
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
