Ok, historienördar! Jag har börjat läsa Henrik Berggrens nya bok (den andra i en triologi) "Landet utanför: Sverige och kriget 1940–1942" (Norstedts 2021) och tänkte att det kan väl vara kul att dissekera en annan text än Flams för en gång skull. Nu är förstås Berggren en
fantastisk författare med gedigna historiska kunskaper, och därmed fullständigt väsensskild från Flam, men det är förstås inte så att hans bok ändå inte innehåller mindre felaktigheter, eller saker värda att kritisera. Jag råkade dyka på följande avsnitt som fick mig att haja
till. Berggren skriver i ett avsnitt som handlar om september–november 1941, om att den svenska regeringen initialt var mycket försiktig med att visa solidaritet med Norge p.g.a. att man inte ville uppröra tyskarna. I Norge var man mycket kritisk mot detta. Berggren skriver sedan
att även om ”listan över försyndelser gentemot Norge inte var riktigt lika omfattande som man trodde i Norge var den ändå komprometterande.” Han listar sedan bl.a. ”restriktiv flyktingmottagning” som en av dessa försyndelser (s. 224). Men stämmer verkligen detta?
Inte om vi
litar (vilket vi bör) på Lars Hanssons avhandling "Vid gränsen". I och med anfallet på, och ockuperingen av, Norge den 9 april 1940 så formligen vällde det in norska flyktingar i Sverige. Svenska myndigheter hade vid denna tid ingen verklig gränskontroll mot Norge och det ledde
till att ”i de allra flesta fall mottogs flyktingar oavsett bakgrund.” Det var inte förrän under 1941 som en ordnad gränskontroll och flyktingmottagning kom till stånd. Långt ifrån alla norska flyktingar registrerades därför. Sammanlagt registrerades 46 200 norrmän av det norska
flyktingkontoret i Stockholm mellan 1941–1945. Totalt beräknar Hansson att minst 50 000–52 000 flyktingar kom till Sverige under denna period. Till detta skall sedan läggas de ca 10 000–15 000 norska flyktingar som korsade gränsen under det oreglerade 1940 (bara i april det året
flydde en hel norsk division på 5 000 man till Sverige – dessa internerades i säkerhet). Det ger sammanlagt ett uppskattat antal på ca 60 000–67 000 människor (ss. 130–132). Detta kan knappast rätteligen beskrivas ha varit ett ”restriktivt flyktingmottagande”. Det är okänt var
Berggren fått denna föreställning ifrån, men det kan konstateras att han inte nämner Hanssons avhandling, eller efterkommande bok, i sin litteraturgenomgång för nämnda kapitel (Berggren, ss. 453–454). Icke desto mindre så är detta ett exempel på att även bland de bästa kan fela!
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
Högern drev före & under kriget linjen att kommunistiska partiet SKP skulle förbjudas. SAP använde hårdföra metoder för att hålla kommunister borta från fackliga förtroendeposter osv, men var inte villig att förbjuda SKP om inte de svenska nazistpartierna samtidigt förbjöds.
Otroligt nog vägrade Högern att gå med på att förbjuda nazismen. Resultatet blev en fullmaktslag, en parlamentarisk kompromiss, som gav regeringen rätt att upplösa s.k. samhällsfarliga sammanslutningar om behovet skulle uppstå. Säkerhetspolisen hade SKP under ständig övervakning.
Högerledaren Gösta Bagge ansåg att SKP utgjorde ett reellt hot mot landet medan nazismen "enbart hade obehagliga åsikter." Om detta, och mer, kan man läsa i Henrik Berggrens bok "Landet utanför: Sverige och kriget 1940–1942" ss. 237–240. Bagges inställning är en klassisk uppvis-
Jag uppmärksammades på avsnittet om källkritik i Ranstorps et al rapport om salafismen i Sverige. Det är värt att titta närmare på detta då det innehåller en del märkligheter. OBS: denna tråd handlar enbart om källkritikavsnittet och uttalar sig inte om rapporten i sin helhet.
Det handlar om ss. 54–55 och rapporten finner ni här: diva-portal.org/smash/get/diva… Det första som kan anmärkas på är förstås att det inte räcker med att ha ett avsnitt där olika typer av källor, liksom källkritiska kriterier, beskrivs och diskuteras. Källkritik måste tillämpas på alla
källor hela tiden. Källkritiken måste kopplas till specifika källor. Det räcker inte med att skriva ungefär ’bloggar kan anses pålitliga men ibland problematiska av följande skäl...’. Man kan naturligtvis inkludera ett sådant allmänt hållet avsnitt, men det måste följas upp och
"Myten om Olof Palme är en hjältemyt" slår Flam fast på s. 33. Flam tar sedan (ss. 33–34) upp Lord Raglan och dennes checklista med 22 vanliga punkter som ofta förekommer i de kända hjältemyterna. Det utlovas att Palmes hjältemyt skall gås igenom och checkas av mot Raglans skala.
Notera att Flam aldrig definierar vad i hjältemyten om Palme består. För att analysen skall ha något värde alls så måste Flam förstås först förklara hur den myt han analyserar ser ut. Det räcker inte med att påstå att en hjältemyt vuxit fram kring Palme. Det måste först bevisas.
Det som är så urbota korkat i Flams analys är förstås att Lord Raglans 22 punkter inte är metaforer eller analogier. De är tänkta att bokstavligt återfinnas i hjältemyter. Detta innebär att de INTE kan appliceras på verkliga händelser. Ty verkliga händelser är ju inte myter.
En intressant studie av inte bara Flams, utan nyhögerns generellt, framställning av socialdemokratin och Sverige vore att titta närmare på de källor som agerat inspiration till de olika aktörerna. Flam kritiserar ju idén om Sverige som "moralisk supermakt" & "humanitär stormakt".
Han anger i förordet att David Eberhard varit en viktig inspiration för honom. Eberhard propagerar själv emot bilden av Sverige som "den humanitära supermakten". Jag känner i dagsläget inte till var Eberhard har hämtat denna föreställning. Men det kan vara signifikant att
Eberhard har jobbat för Timbro och skrivit krönikor för deras Smedjan (han har bl.a. skrivit om Flams propagandaprojekt "Krossa Socialismen") timbro.se/smedjan/social…. Det här då till saken att Timbro 1991 publicerade en bok skriven av statsvetaren Ann-Sofie Dahl med den väldigt
Den 29 april 1945 gifte sig Hitler och Eva Braun i bunkern under det utbombade Berlin. Men hur kom det sig att giftermålet kom först då? Varför gifte sig de alls? Svaren på dessa frågor är: vi vet faktiskt inte säkert. Jag har dock i min forskning kommit at intressera mig en del
för just detta ögonblick och tänkte därför dela med mig av mina tankar och forskningen kring detta. Hitler eldade myten om sig själv som en ensam Messias-figur på ett mycket utstuderat vis. Hans sekreterare Christa Schroeder uppger i sina memoarer att Hitler ofta skall ha sagt
att ”’Min älskade är Tyskland.’” Flera personer vittnar om liknande uttalanden genom åren. Innebörden var att Hitler redan VAR gift, men med tyska folket eller nationen. Hitlers adjutant Julius Schaub menade att Hitler dussintals gånger skall ha sagt att han inte kunde gifta sig
Alla granskningar tycks visa allvarliga problem med Ranstorps publikationer. Hans Twitter är ett rasistiskt haveri. Ändå är han medias kelgris. Om någon inte producerat mer än EN kollegialt granskad artikel de senaste 7 åren (på vilken man dessutom aftonbladet.se/kultur/a/VqJ27…
bara står som medförfattare) så bör man inte kalla sig forskare längre. Forskning är nämligen ett hantverk. Det är en färdighet som är en färskvara. Man måste utföra det ofta för att bli bra på det. Om du inte utövar din färdighet blir den inte bättre. Din förmåga blir tvärtom
sämre över tid. Om någon som kallade sig ”våtrumsspecialist” kom till dig och sa sig vilja renovera ditt badrum, men samtidigt sade att hen bara utfört ETT våtrumsarbete på 7 år, så skulle du göra klokt i att dra öronen åt dig. Våtrumscertifieringar måste dessutom förnyas var