Ok, historienördar! Jag har börjat läsa Henrik Berggrens nya bok (den andra i en triologi) "Landet utanför: Sverige och kriget 1940–1942" (Norstedts 2021) och tänkte att det kan väl vara kul att dissekera en annan text än Flams för en gång skull. Nu är förstås Berggren en
fantastisk författare med gedigna historiska kunskaper, och därmed fullständigt väsensskild från Flam, men det är förstås inte så att hans bok ändå inte innehåller mindre felaktigheter, eller saker värda att kritisera. Jag råkade dyka på följande avsnitt som fick mig att haja
till. Berggren skriver i ett avsnitt som handlar om september–november 1941, om att den svenska regeringen initialt var mycket försiktig med att visa solidaritet med Norge p.g.a. att man inte ville uppröra tyskarna. I Norge var man mycket kritisk mot detta. Berggren skriver sedan
att även om ”listan över försyndelser gentemot Norge inte var riktigt lika omfattande som man trodde i Norge var den ändå komprometterande.” Han listar sedan bl.a. ”restriktiv flyktingmottagning” som en av dessa försyndelser (s. 224). Men stämmer verkligen detta?
Inte om vi
Inte om vi
litar (vilket vi bör) på Lars Hanssons avhandling "Vid gränsen". I och med anfallet på, och ockuperingen av, Norge den 9 april 1940 så formligen vällde det in norska flyktingar i Sverige. Svenska myndigheter hade vid denna tid ingen verklig gränskontroll mot Norge och det ledde
till att ”i de allra flesta fall mottogs flyktingar oavsett bakgrund.” Det var inte förrän under 1941 som en ordnad gränskontroll och flyktingmottagning kom till stånd. Långt ifrån alla norska flyktingar registrerades därför. Sammanlagt registrerades 46 200 norrmän av det norska
flyktingkontoret i Stockholm mellan 1941–1945. Totalt beräknar Hansson att minst 50 000–52 000 flyktingar kom till Sverige under denna period. Till detta skall sedan läggas de ca 10 000–15 000 norska flyktingar som korsade gränsen under det oreglerade 1940 (bara i april det året
flydde en hel norsk division på 5 000 man till Sverige – dessa internerades i säkerhet). Det ger sammanlagt ett uppskattat antal på ca 60 000–67 000 människor (ss. 130–132). Detta kan knappast rätteligen beskrivas ha varit ett ”restriktivt flyktingmottagande”. Det är okänt var
Berggren fått denna föreställning ifrån, men det kan konstateras att han inte nämner Hanssons avhandling, eller efterkommande bok, i sin litteraturgenomgång för nämnda kapitel (Berggren, ss. 453–454). Icke desto mindre så är detta ett exempel på att även bland de bästa kan fela!
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
