Thread by @ars_gravitatis

Låtom oss ännu en gång ägna en tråd åt Aron Flams lögner om svensk historia. Flam påstår (s. 430) på sedvanligt manér att ”Per Albin Hansson tillämpade censurlagar som förbjöd svenska tidningar att skriva kritiskt om Nazityskland redan från och med Hitlers maktövertagande 1933.”

Här framställs PAH som någon slags diktator som på egen hand infört presscensur och som enväldigt fattade beslut om tillämpning av dessa lagar. Det här stämmer inte överens med verkligheten. Ingenting av detta stämmer. Kritik mot Nazityskland var EJ i sig förbjuden vare sig innan

eller efter krigsutbrottet. Censurlagar tillämpades heller i princip inte mot pressen under perioden 1933–1939. Det väcktes visserligen åtal mot den syndikalistiska tidningen Arbetaren liksom kommunistiska Ny Dag under sommaren 1933 för starkt kritiska artiklar om Hermann Göring.

I de fallen dömdes de ansvariga utgivarna till några månaders fängelse. Men efter det vägrade regeringen att agera mot tidningar som tyskarna kritiserade och några vidare åtal skedde inte förrän åtalet mot Ture Nermans Trots allt! i november 1939. Faktum är att förhållandet

istället snarare var det omvända fram till krigsutbrottet, d.v.s. den svenska pressen kritiserade ibland regeringen för fördömanden av Hitler och Nazityskland. Svenska Dagbladet kritiserade exempelvis på våren 1933 uttalanden som PAH gjort om Tyskland. De tyska protesterna mot

negativa skriverier i svensk press riktades under 1930-talet framför allt mot socialdemokratiska tidningar – inte minst mot Social-Demokraten och dess chefredaktör Zeth Höglund – liksom Göteborg Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt. Det Flam skriver är alltså

lögn och förbannad dikt och att det var social-demokratiska tidningar som främst drog till sig kritik från Nazityskland nämner han förstås inte. Det var först i och med krigsutbrottet i september 1939 som ingrepp i pressfriheten blev verkligt aktuella, och då med hjälp av en

gammal lag som tillät dylika ingrepp i pressfriheten om artiklar som kunde skada relationen till främmande makt publicerades. Regeringen tillämpade dock aldrig någon förhandscensur (en viktig poäng). En sådan lag fanns, men tillämpades aldrig eftersom den var reserverad för en

situation då Sverige befann sig i krig. Till saken hör också att i 50% av de 55 tryckfrihetsåtal som väcktes under kriget frikändes de åtalade. Det faktum att inte alla fälldes (d.v.s. rättssäkerheten och rätten till att få sin sak prövad i domstol) irriterade justitieminister KG

Westman (som var Bondeförbundare) enormt. I början av kriget (under finska vinterkriget) var det också främst kommunistiska tidningar som åtalades (totalt 14 stycken, av vilka de flesta fälldes) eftersom deras öppna stöd för Sovjet ansågs anstötligt. Beslagen av tidningar var ett

annat sätt som Westman använde för att avskräcka kritik mot Nazityskland. 1941 gjordes 89 beslag och 1942 hela 140. Men efter Westmans avgång hösten 1943 upphörde de helt. Det var främst syndikalistiska och kommunistiska tidningar som drabbades (200 av 313 beslag).

Dock beslagtogs även nazistiska tidningar 30 ggr. De mer liberala publikationerna klarade sig bättre. GHT och Trots allt! beslagtogs 8 ggr var under kriget. Justitieministern, Bondeförbundaren KG Westman, var alltså drivande i detta, och bl.a. Ernst Wigforss beklagade det här

djupt i efterhand. De andra ministrarna kunde ej gå emot Wetsman offentligt vilket i praktiken betydde att denne "på eget ansvar på den punkten blivit diktator", lär Wigforss ha sagt. Folkpartiledaren Andersson i Rasjön höll i sina memoarer med om omöjligheten att hindra

Westman. Problemet var ju, som Wigforss anmärkte, att hela regeringen, och inte minst SAP, tvingades ta ansvar för denna politik i offentligheten. Det här passar inte in i Flams narrativ där sossarna är skurkarna i precis varenda fall; justitieminister KG Westmans irritation

över det ”oberäkneliga” svenska rättssystemet passar inte heller in där. Flam ljuger alltså om att regeringen förbjöd svenska tidningar att kritisera Hitler fr.o.m. 1933. Han undanhåller sanningen från sina läsare och nämner inte att bortsett från ett par åtal 1933 så väcktes

inga tryckfrihetsåtal innan november 1939. Han nämner inte att det var socialdemokratiska tidningar som oftast beskylldes för att kritisera Tyskland av tyska företrädare. Inte ens under kriget var kritik mot Hitlertyskland förbjudet. Svenska tidningar kritiserade Nazityskland

hela tiden. Presscensuren under kriget dominerades av ett enormt godtycke och var relativt oförutsägbar och drabbade faktiskt långt ifrån alltid de tidningar som nazisterna faktiskt klagade på – s.k. "grymhetspropaganda" inkluderade även sakligt korrekta beskrivningar av

nazismens terror i de ockuperade länderna; men något förbud mot kritik av Nazityskland, som Flam påstår, fanns ej. Det är en osanning. En lögn.

(Källa gällande presspolitiken under och innan kriget: K. Åmark, "Att bo granne med ondskan...", ss. 208–289.)