Thread by @Anders_Lindberg

I det här huset bor jag med min familj. Men mina barn kommer inte att växa upp här. Om några år är huset borta, för att gruvan ska finnas kvar. Japp, det har blivit dags för Flytt-tråden.

Allra först ska vi slå fast en sak. Det är inte bara centrala Kiruna som måste flytta på grund av LKAB:s gruvbrytning. Malmberget intill Gällivare påverkas också, på sätt och vis mer. För medan det byggs ett nytt Kiruna, så försvinner Malmberget som samhälle.

Malmbergarna har också fått uppleva flyttar under lång tid. Första husen där togs faktiskt bort för över 100 år sen, eftersom de hade byggts ovanpå malmen. Malmberget centrum flyttades på 1970-talet (tex kyrkan 1974, artikel nedan från LKAB-tidningen). Och nu är det dags igen.

Vi på LKAB försöker berätta detta med båda samhällena så ofta vi kan, till exempel när det kommer journalister som vill veta hur det går till när hus rivs eller flyttas och hur människor mår. ”Ja, kom till Malmberget!” säger vi. Men det är oftast bara Kiruna som gäller.

Och visst, det är fler personer som påverkas i Kiruna, cirka 6000. Men det är ändå 4000 i Malmberget. Två hela samhällen hur som helst. Och varför? Jo, som så ofta när jag trådar här: Det handlar om järnmalmen.

Malmen som LKAB bryter bildades för cirka 1,9 miljarder år sen. Då låg malmkropparna platt på urhavets botten sedan järn bubblat upp ur undervattensvulkaner och sedimenterat. Kanske. Geologerna har haft lite olika teorier genom åren.

Kontinentalplattorna gled sen omkring (detta minns ni från skolan) och för ca 400 miljoner år sen krockade blivande Nordamerika och Skandinavien och bildade grunden till Skanderna, bergskedjan mellan Sverige och Norge. I den krocken ställde sig våra järnmalmskroppar på sniskan!

Det betyder att malmen vi bryter går snett neråt mot djupet. I Kiruna cirka 60 grader mot öst, där vi bryter en enda stor limpskiva, i Malmberget mest västerut, där det är flera malmkroppar (bild). En stor del av malmen går in under samhällena. Ni ser vartåt detta lutar, va?

Just det, när vi gräver oss neråt så rör vi oss också i sidled. Närmare och närmare samhällena. Men vi bryter aldrig rakt under dem. För att göra det vill vi först avveckla, alltså tömma området på hus och gator och ledningar. Och människor.

För när malmen bryts sjunker marken ovanför. Det sker gradvis och övervakas bland annat med mätplintar och satellitmätningar av markytan, så det går att göra prognoser för när områden måste avvecklas. Utifrån det görs planer för när nya områden ska byggas, så de hinner bli klara.

Här kollar mätningsingenjör Jan-Owe Utsi om marken har påverkats. Han använder GPS-instrument för att se om och hur mycket en mätplint i Kiruna har rört sig. (Jag tog bilden på vintern, det där är inte idag. Det är plusgrader fortfarande!)

Varför måste vi bryta malmen på det sättet då? Metoden kallas skivrasbrytning, och om en nackdel är att marken ovanför sjunker så finns det två stora fördelar:
1. Det är lönsamt.
2. Det är säkert.

Lönsamt - för vi kan plocka ut all malm och behöver inte lämna pelare som ska stötta upp gruvan.
Säkert - för vi bryter inte stora öppna salar som kan kollapsa. Vi låter i stället marken sjunka långsamt och kontrollerat, när berget spricker och fyller ut tomrummet efter malmen.

För att vara lönsamma måste vi vara extremt effektiva i vår produktion. Våra konkurrenter gräver upp järnmalm med grävskopa från ytan, och vi på över 1000 meters djup. Är vi inte lönsamma så blir vi utkonkurrerade och får lägga ner.

Att samhällena ligger ovanpå malmen har en enkel förklaring. När de grundades ville gruvarbetarna ha nära till jobbet. Då var bilden av hur de lutade inte helt klar, och i vissa fall tänkte man att brytningen skulle ta så lång tid att det inte gick att överblicka ändå.

I Malmberget blev detta som sagt uppenbart tidigt, och vissa fick flytta redan i början på 1900-talet. I Kiruna kom vetskapen pö om pö, på 1960-talet avrådde LKAB från nybyggen närmast brytningen. På 1970-talet avvecklades bostadsområdet Ön som låg precis framför Kirunagruvan.

Här en artikel från vår personaltidning Skip i mars 1978 där LKAB säger att när brytningen når ungefär 1000 meter ner, då måste Kiruna börja flytta. Det var ingen dålig beräkning, även om man trodde det skulle gå snabbare att nå det djupet. Det dröjde till tidigt 2000-tal.

2004 skickade LKAB det officiella brevet till Kiruna kommun att nu måste vi börja planera. I Malmberget stod det 2010 klart att hela centrum behöver avvecklas för fortsatt gruvbrytning. För det handlar egentligen inte om expansion, utan om att samma malmkroppar ska kunna brytas.

Malmen ligger där den ligger. Det går inte att välja plats för en gruva. Är det värt det? Ja, tycker samhället som ger LKAB tillstånd att göra detta. Ja, tycker en majoritet av de boende. Vi frågar dem i stora enkäter som genomförs varje år.

Kring 85% säger att LKAB tar sitt ansvar i omvandlingarna som sker. 60-70% är till och med positiva. De som är direkt negativa får följdfrågan ”Trots att du är negativ, kan du acceptera att det sker?” Då svarar över 95% ja, att de kan acceptera det som sker.

Hur kan folk tycka det? När huset, gatorna, kvarteret där de bor, där barnen eller de själva växt upp, ska försvinna? Så klart beror mycket på det uppenbara: utan gruvan, inga jobb. Men kanske också på att våra folkvalda politiker och LKAB försöker vårda medborgarnas förtroende.

Ett gruvbolag ska ersätta den skada som uppstår av gruvbrytningen. Det slår minerallagen fast. Vem som står för notan är alltså klart och LKAB har hittills betalat ut och reserverat totalt 21 miljarder kronor. Ja, miljarder. Till Kiruna och Gällivare. Och vi är inte klara ännu.

Ersättningarna från LKAB investeras lokalt och leder till modernare och mer välmående samhällen än på många andra små orter i Sverige som kämpar med infrastruktur, service, allmännyttan, osv. Det är inte lätt att få allt sånt att bära sig med en relativt liten befolkning.

Husägare får välja nytt hus eller pengar (marknadsvärde +25%). Hyresgäster erbjuds ersättningsbostad och trappning av hyran i sju år, om den blir högre. Bostadsrättsägare får pengar. Näringsidkare ersätts dessutom för ev förlorat resultat under processen. Alla får flytten betald.

Hur får man veta om och när man ska flytta? Dels informerar vi i alla våra kanaler, inklusive en papperstidning som alla får hem i brevlådan, om hur planerna ser ut. Dels kan man söka på sin egen adress för att se när det är dags att sälja och att flytta:
samhallsomvandling.lkab.com/sv/kiruna/tidp…

När tiden är inne att börja processen tar LKAB direktkontakt. Min familj är inne i detta nu tillsammans med våra närmaste grannar. Husen värderas, sen ska husmodellerna vi kan välja mellan presenteras, nya tomter fördelas, osv. Det blir flytt kanske 2024 för oss.

Vad händer om någon vägrar flytta? Hittills har LKAB kommit överens med de som har flyttat. Men sista utvägen är att vi vänder oss till myndigheterna, Bergsstaten eller kommunerna. De kan besluta om expropriation, alltså tvångsinlösen av ett hus.

Tvångsinlösen är sämre för alla, för processen tar längre tid. Dessutom försvinner alla valmöjligheter för husägaren, LKAB erbjuder ju pengar eller nytt hus. Myndigheterna slår bara fast en köpesumma och ett datum man ska vara ute. Det vill vi på LKAB helst undvika.

I Kiruna pågår bygget av nya centrum, de första hyresgästerna har flyttat in, handeln följer i slutet av 2022. Andra områden utvecklas också. I Gällivare byggs på flera ställen, tex nya bostadsområdet Repisvaara på Dundrets sluttning (bild).

Flera kulturhistoriskt värdefulla hus är flyttade i båda samhällena, fler står på tur. Men många hus rivs också och ersätts då med nya. Enorma infrastrukturprojekt har genomförts och pågår, som kraftnät, avlopp, fjärrvärme, järnväg.

Jaha, då är allt frid och fröjd då? LKAB betalar, det byggs nytt så det knakar, gruvorna är räddade. Nädå, det pågår också livfulla diskussioner. Nån tycker det går för långsamt, en annan att det går för fort, en att LKAB borde betala mer (eller mindre!).

Vi är osams med kommunerna då och då också. De äger planmonopolet, dvs det som avgör om bostadsmark ska göras om till gruvindustriområde. Utan den planändringen får LKAB inte fortsätta bryta. Det är också kommunerna som planerar de nya samhällenas utformning.

Även om det råder skilda meningar om hur saker ska lösas ibland är det på sin plats att skänka en uppskattande tanke till alla medborgare som står ut med allt detta omvälvande, och även till kommunernas politiker och tjänstepersoner.

Utöver sina vanliga åtaganden ska kommunerna hantera förändringar som aldrig drabbat någon svensk stad tidigare. Ett stort bolag kommer och säger att samhället och dess invånare måste maka på sig, annars är det finito med ortens dominerande näringsverksamhet.

Att detta går för sig är nog för att vi är helt överens om det övergripande målet. Visst kan vi träta emellanåt på vägen, men i grunden vill vi uppnå samma sak: Våra samhällen ska förbli bra platser att leva på. Den enigheten är en enorm fördel när allt ska genomföras.

Det riktigt svåra är egentligen inte det praktiska och tekniska, även om det för all del krävs ett kompani av skarpsinnade planerare för att få allt att klaffa. Hus flyttas, hus rivs, hus byggs, infrastruktur anläggs, fiffiga lösningar för framtiden tänks ut.

Inte heller ekonomin är det svåraste, trots miljarderna, så länge ersättningarna är rimliga och rättvisa. Värdet som skapas av våra medarbetares arbete räcker till flytt, till utdelning åt er (staten) och till att sänka globala CO₂-utsläpp motsvarande 2/3 av Sveriges utsläpp.

Det svåraste är nog de där som vi bygger nya hus åt. Människorna, ni vet. Jo, statistiskt och enligt våra enkäter är majoriteten nöjda och accepterar att detta sker. Men ändå, att se sin barndoms kvarter stängslas in och försvinna är ingen liten sak att hantera.

Så samtidigt som vi pratar om jobben, om nya attraktiva platser, om det fossilfria stål som kan tillverkas av malmen, så ska vi också ge tid och plats för eftertanke. För nostalgi. Och för sorg. Att man är ledsen för det som försvinner måste inte betyda att man är emot gruvan.

Befolkningen har länge minskat i Malmfälten, liksom på många små orter i Sverige. De senaste åren har samhällsomvandlingarna pekats ut som orsak, trots att det byggts och rivits i samma takt. Och trots mycket låg arbetslöshet. (I juli: Kiruna 3,7%, Gällivare 3,4%, Sverige 7,9%)

Det finns en oro att LKAB betalar för MYCKET för husen, så folk lockas ta pengarna och sticka. Det sker kanske i enstaka fall, men ingen har kunnat visa statistik på hur vanligt det är. Och LKAB kan inte bestämma hur pengarna ska användas. De flesta väljer ändå nytt hus, ser vi.

Dessutom visar den senaste statistiken från SCB för första halvåret 2021 att befolkningen ökat i både Kiruna (+11) och Gällivare (+40), så profetiorna om att Malmfälten töms på folk med fickorna fulla av LKAB:s ersättningspengar har hittills inte förverkligats.

Ibland påstås det att LKAB vill ha fly in-fly out-samhällen. De som säger det har begränsad insikt i att driva högteknologisk industriell verksamhet, dessutom i ett stadium av banbrytande utveckling. Vi vill behålla kompetensen och då måste folk vilja stanna kvar där vi finns.

Kompetens behålls inte genom att betala hög lön men strunta i hur medarbetarna lever. Då tar de pengarna och drar inom kort. Det såg LKAB:s förste disponent i Kiruna, Hjalmar Lundbohm, redan för 120 år sen när han betalade två eller tre gånger så höga löner som gruvorna söderut.

Skulle de kunniga arbetarna stanna kvar gällde det att de tog med sina familjer. Och att det fanns bra bostäder, skolor för barnen, en meningsfull fritid, levande kultur, ett aktivt föreningsliv, osv. Att de trivdes helt enkelt. Dvs precis samma saker som vi håller högt idag!

Det finns så mycket mer att berätta, men vi ska väl inte knäcka Twitter. Vart och ett av alla projekt, alla hus, alla människors upplevelser, skulle vara värda minst en egen tråd. Nå, det finns anledning att återkomma.

Slut tråd.