Thread by @Anders_Lindberg

Hur var det nu under andra världskriget, stämmer det att Nazityskland fick järnmalm från LKAB? Ja, det gör det. Men faktum är också att leveranserna minskade under kriget jämfört med åren innan. Låt oss titta på detta i en tråd.

LKAB:s historia under kriget är förknippad med den neutralitets- och handelspolitik som Sverige förde, men jag tänker inte analysera eller recensera den närmare, utan försöka redovisa hur bolaget agerade och hur det egentligen låg till med järnmalmsleveranserna.

Tyskland hade köpt järnmalm och järn från Sverige långt innan Hitler tog makten. Mycket långt, vi snackar medeltid. Järnet kom då från gruvorna i Bergslagen, dessutom var koppar från Falun en viktig exportvara.

Även Storbritannien hade varit ett stort exportland för järnmalmen, men leveranserna dit minskade efter första världskriget. Tyskarna använde den så kallade Thomasprocessen, som kunde nyttja LKAB:s fosforrika malm, och köpte därför allt större volymer under 30-talet.

Betydelsen av detta var uppenbar för de allierade, som i februari 1940 smidde planer på att stoppa malmleveranserna till Tyskland. Churchill hade en färdig plan för att undsätta Finland som anfallits av Sovjet, och på vägen dit ”råka” lämna trupp vid LKAB:s gruvor och hamnar.

Svenska och norska regeringarna gav dock inte tillstånd för den allierade expeditionskåren att passera genom länderna, och sen var Finska vinterkriget slut och tillfället för den maskerade invasionen förbi.

Men planerna modifierades av de allierade och tanken att i samband med ett tyskt anfall mot Norge besätta Malmfälten fanns kvar. Man startade till och med minering av norska vatten 8 april 1940 som förberedelse. Men Tyskland anföll överraskande Norge och Danmark redan 9 april.

Operation Weserübung (Weser-övningen, efter en tysk flod) hade som syfte att säkra de svenska leveranserna av järnmalm. Men också att besätta de norska hamnarna för enklare tillgång till Nordsjön och skydda den tyska norra flanken inför den kommande uppgörelsen med de allierade.

1939 var exporten av svensk järnmalm till Tyskland cirka 10 miljoner ton per år. LKAB stod för nästan 7 miljoner ton. Men därefter sjönk leveranserna från LKAB, trots att Tysklands behov ökade. Vad beror det på?

Dels förhandlade Sverige som neutralt land med både Tyskland och de allierade om volymerna. Vi var beroende av framförallt tyskt kol till värme och energi, och det argumentet köpte de allierade. Detta framkommer sällan i debatten, att Sveriges leveranser sågs med viss förståelse.

Men en betydande orsak till att just LKAB:s leveranser till Tyskland minskade var faktiskt att tyskarna själva sprängde hamnen i Narvik sönder och samman. Under lång tid fick därför all malm gå över Luleå, som hölls stängd under fler vintermånader varje år på grund av isläget.

Hur går det ihop? Tyskarna anföll Norge för att säkra malmen, men sprängde själva malmhamnen? Jo, det var för att de allierade direkt gjorde motanfall i Nordnorge och efter hårda strider kunde närma sig det av tyskarna ockuperade Narvik.

Tyskarna insåg att de skulle behöva lämna staden och hamnen, och för att hindra de allierade att skeppa ut svensk malm förstörde de grundligt kajer, lastningsanordningar, verkstäder och dessutom alla fartyg, lok och malmvagnar de kunde.
📷: Martin Waldenström

Stora delar av staden hade också ödelagts under striderna som pågått i över en månad. När de allierade till slut intog Narvik i slutet av maj möttes de av dystra syner.
📷: Martin Waldenström

Narviks befrielse blev kortvarig. När de allierade trupperna behövdes på kontinenten där Tyskland anfallit Frankrike övergavs de norska styrkor som kämpat så hårt med stöd av brittiska, franska och polska soldater. Staden och hamnen intogs ännu en gång av tyskarna.

Och nu gick det upp för den tyska ledningen att den grundliga förstörelsen av malmhamnen kanske inte hade varit helt genomtänkt. För nu var det stopp för alla större leveranser den vägen under lång tid.

LKAB:s vd Martin Waldenström reste 30 juni 1940 till Narvik för att inspektera skadorna. Han stannade nästan en vecka och fotograferade mycket till sin rapport av läget.

”Skadegörelsen har skett med stor ihärdighet och omsorg. I krossanläggningen pågingo sprängningarna under tre nätter (ödeläggelsen skedde huvudsakligen om nätterna), och den första natten förbrukades 275 kg dynamit.”

”I verkstäderna ha de olika maskinerna först varit föremål för individuell sprängning, varefter verkstaden i stort sprängts och avbränts. Sedan kontaktledningsstolpar på bangården omkullvräkts, hava isolatorer sönderknackats.”

Waldenström träffade också den tyske kommendanten, en överste Meindel, och ifrågasatte tyskarnas agerande. Han uttryckte viss logisk förståelse för viljan att stoppa allierade leveranser, men menade att det hade gått att göra utan så omfattande förstörelse.

”Översten, som tydligen själv icke varit i Narvik under den tid, då sprängningarna utfördes, gav mig rätt och medgav att, såsom han uttryckte det, tyskarna skurit sig själva i köttet; förklaringen vore att söka i krigspsykos och frånvaron av sakkunnigt folk.”

Det tyska uttrycket ”Sich ins eigene Fleisch schneiden”, att skära sig själv i köttet, betyder alltså att skada sina egna intressen.

Och till skada för Tyskland blev det. Som sagt fick Luleås hamn nyttjas mer än tidigare, malmen lagrades på upplag under vintern när isen var för tjock för fartygen. Men leveranserna till Tyskland från LKAB nådde aldrig samma nivå som före kriget, och 1945 hade de upphört helt.

Vill man läsa om skeppningen över Luleå under kriget, och framförallt växlingen av malmtåg i hamnen och hur fartygen fylldes, rekommenderar jag boken ”Järnvägsminnen 8 - Minnen från malmhanteringen på Svartön i Luleå” av Henning Johansson.

Eftersom de tyska leveranserna av kol var så viktiga för Sveriges försörjning försökte samlingsregeringen förmå svenska bolag att ge Tyskland krediter när deras betalningsförmåga sviktade. Men det vägrade LKAB och dåvarande ägaren Grängesbergsbolaget gå med på.

På Wikipedia står att den svenska malmen inte gick till tyska vapen på grund av den höga fosforhalten, att den blev fartygsplåt och järnvägsräls. Men det motsägs av att Tyskland använde Thomasprocessen, plus att de även fick fosforfattig malm.
sv.m.wikipedia.org/wiki/Svensk_jä…

Man får nog utgå från att en hel del svensk järnmalm, även från LKAB, blev till tyska vapen. Och i vilket fall bidrog till tyska samhällets förmåga att föra ”det totala kriget”. Sverige fick å sin sida kol, kemikalier och andra varor som inte gick att komma över på annat sätt.

Det finns mycket annat att berätta om andra världskriget som har mer eller mindre LKAB-koppling. Jag har till exempel skrivit en tråd om de svenska pansartågen som skulle skydda Malmbanan:

https://twitter.com/Anders_Lindberg/status/1429502066347716612

Malmbanans roll i Permittenttrafiken var stor, där Tyskland tilläts nyttja svensk järnväg för att transportera trupp, och också vapen (som tungt kustartilleri) och ammunition till Norge. Från början skulle det bara handla om soldater på väg till och från permission, därav namnet.

I Karlsvik utanför Luleå fanns två stora massamagasin byggda 1912 som tyskarna fick hyra för lagring och omlastning från fartyg till tåg. Magasinen brann tyvärr ner 2016, tillsammans med många veteranlok och vagnar tillhörande järnvägsföreningen Malmbanans vänner.

SJ ägde förr alla lok och vagnar som körde LKAB:s malm. Det förekom att tågen på väg tillbaka från hamnen i Luleå fick frakta kol som behövdes av den tyska ockupationsmakten i Narvik. Om detta står att läsa i ”När kriget tog tåget” av Jan Bergsten som jag tipsat om tidigare.

Det förekom också svenskt motstånd mot tyskarna, med koppling till LKAB. Fast inte med bolagets godkännande. Mekanikern Edvard Nyberg var medlem i Wollweberligan som utförde sabotage mot Nazityskland. Han stal dynamit från sin arbetsplats på LKAB och byggde minor och bomber.

När ligan avslöjades dömdes Nyberg till fängelse och fick sparken. Han startade efter kriget Nybergs mekaniska verkstad som fortfarande är ett framgångsrikt företag och en viktig leverantör till LKAB.

Efter kriget återuppbyggdes hamnen i Narvik i flera etapper. Första året efter freden skeppades 3 miljoner ton malm ut, 1965 var man uppe i över 16 miljoner ton från vad som då hade blivit den största och modernaste malmhamnen i världen.
📷: Lennart Nilsson

Slut tråd.