Thread by @simpan1

gp.se/ledare/abramow… Här är några av mina tankar om @naomimolly s text.

*Det om social fumlighet stämmer nog väldigt väl. Lite tragiskt att vi är så dåliga på att prata med varandra. Det gör att folk ibland kan uppfatta det som att ingen bryr sig.

Men ibland stämmer det också att ingen bryr sig, ibland förhåller det sig faktiskt så.

*Svenskar må vara duktiga på att hjälpa till vid verkliga kriser. Eller sådant som beskrivs som kriser på tv eller på nån nyhetssajt. Men inte i de små vardagliga situationerna. Där är vi mer egoistiska.

*Den sociala fumligheten/blyghet gör även att svenskar är dåliga på att be om hjälp. Vi är konflikträdda men oxå rädda för att bli avvisade. Kanske förutsätter vi att ingen ska hjälpa till. Vi frågar lite försynt i lägen när det borde va en mer självklar moralisk plikt att hjälpa

* Alltför många svenskar hjälper hellre sådana som de redan känner. Inte främlingar. Det känns lite jobbigt att behöva bry sig om andra. Nån annans problem.

Såvida det inte är en allvarlig fara eller ett akut läge.

*Rädslan för konflikter gör att svenskar hellre backar undan än går in och försöker medla om två parter, personer eller falanger är osams eller i konflikt. Man vill helst inte bli inblandad. (Detta märkte jag när folk höll sig borta och tittade åt ett annat håll

när jag blev trakasserad. Och dessutom ska allt slätas över eller förminskas. Man ska alltid hitta någon förklaring till varför någon beter sig illa, särskilt när det gäller ungdomar. Man kan inte helt enkelt säga ifrån utan förbehåll och odelat stå på den utsattes sida.)

* Att man inte vill skryta om sin hjälpsamhet stämmer nog för de flesta, men inte för mig. I mitt fall beror det på att jag tycker att folk är så dåliga på att tacka mig om jag hjälper till eller visa uppskattning. Och det vill jag gärna få.

Men jag har ont om vänner som alltid berömmer mig vad jag än gör eller är lojala. Hade jag det hade jag väl inte behövt berätta om min godhet i t.ex. sociala medier på samma vis

(vilket jag ändå sällan gör eftersom jag sällan gör något värt att berömma och eftersom ingen verkar bry sig ändå) för att nästan forcera fram lite uppskattning. Får jag inte ens ett tack berättar jag gärna om vad jag gjort för snällt. Om jag tror att någon bryr sig.

*Sammanfattningsvis tror jag att svenskar är både rätt kalla och socialt fumliga, och att det ena ger det andra. Oförmågan att vara social gör att folk uppfattar andra som själviska, och därför blir de allt eftersom lite mer och mer själviska själva.

Jag får i alla fall svårare att bry mig om andra ju mer tiden går och jag uppfattar det som att få eller inga bryr sig om mig.

Men i vissa akuta eller extra farliga situationer så gör man ju förstås något. Det är nog mer i vardagen svenskar nog är som mest kyliga o egoistiska.