det första han gjorde var att ge mig en påse det stod tallinksilja på. seda bad han mig fixa is och glas.
han toppade spriten med lite läsk.
ni behöver väl inte undra över varför den här historien innehåller män som dricker sprit. finns det en enda historia om sverige som inte handlar om män som dricker sprit?
han berättade om hösten de ryckte in. tolv killar på ka1. i alla fall första veckorna låtsades de som att de var som de andra.
ni vet att vi alla super va? alla vi som bestämmer, som vill bestämma, som tycker saker, som försöker påverka er. vi super. det är klart vi ser till att drinkrecepeten är uppdaterade och att vi betalar lite extra för rätt gin. men annars... vi super.
"vi visste ju att vi var utvalda" berättad han. han var fortfarande på första groggen. "redan andra veckan skiljes vi från de andra. fick reda på att vi skulle ingå i en särskild underrättelseenhet."
det är ingen grogg om man häller upp ett glas med sprit och toppar med fanta. då är det sprit man dricker. men skitsamma. han berättade om att de hade fått en strategisk föreläsning. försvaret skulle bli mindre, men vassare. där spelade de en huvudroll.
de hade alla skrivit begåvningstesterna. flera av dem hade alias som fanns på listor som fbi diskret låtit överföra till säpo. budskapet var klart. de här vill vi ha koll på.
tio år senare skulle ryssland tänka likadant. men sverige var bland de första. nu testades idén.
de tilhörde en "speciell enhet" inom det som skulle bli södertörnsbrigaden. den formation som vid den här tiden skulle mobiliseras för att ta första stöten vid en eventuell postsovjetisk kollaps där nationalistiska krafter skulle satsa allt på ett kort.
ytterligare en deciliter i glaset. jag frågade varför och han svarade som jag redan hade gissat.
den hösten hade de legat inne nästan hela tiden. varje permission omgärdares av speciella "undantag". tre månader hade de tillbringat i det där bergrummet. sex meter berg ovanför sig. dörrar som påstås tåla såväl en emp som radioaktivt avfall.
de sov i de där dubbelsängarna med vitblå lakan ni vet. med de där gröna pallarna intill sig. bajsade på mulltoaletter som alltid stank varmt.
han drack upp nästa glas och förklarade att han kanske skulle klara en halvliter. efter det var jag tvungen att hälla resten i honom.
"när unga grabbar lever så där... det är klart man börjar prata... lär känna varandra"
jag visste det mesta sedan tidigare efter samtal med "p". men johan bekräftade. killarna som låg inne i den särskilda enheten hade en del gemensamt.
ja, de var smarta. inte smarta som "bäst i klassen"-smarta utan snarare som smartast av alla som hade varit bäst i klassen. tre eller fyra standardavvikelse ifrån medelvärdet.
god fysik. när de sprang milen tillsammans kom siste man in på drygt 41 minuter. mediantiden var 38.
och ingen av dem hade varit i närheten av en kvinna.
"okej. vi var nördar. och ensamma. sådana som idag gör poddar om hur orättvist det är att de inte får knulla." ännu en klunk. snart var halvlitern slut. "men då... det är klart det inte var ovanligt med 19-åriga oskulder...."
"men ingen av oss hade ens... vad säger man? ingen av oss hade haft en relation. eller förhållande. ingen av oss hade haft någon... ingen av oss hade kysst någon... vi var liksom helt... borta från allt sånt."
veckorna ute på järflotta hade varit fyllda med de märkligaste övningar. fysiskt träning där det krävdes kilometerintervaller på under tre minuter. sedan lösa ekvationer en sistaårsstudent på chalmers är glad om hen fixar på sluttentan.
"allt. de pressade ut allt från oss. jag minns förhörsträningen som den jävligaste. vi hade legat på ett betonggolv i kanske tolv timmar. kanske längre. så fick vi iskallet vatten över oss. sedan skrek de bara."
"och det var... orealistiskt. jag vet hur sådant ska gå till. nu var det liksom... personligare. de vrålade saker om oss om våra familjer. de visste vad våra syskon hette. vad de skulle göra med våra familjer..."
"det var... sjukt"
han sluddrade vidare. om att de hade kollat upp namnen på befälen. någon som fått lite vila hade åkt in till stan och kollat vidare. de fanns inte i rullorna.
"det har alltid funnits..." han fick hämta andan där. "jag tror de flesta vet... det finns tjänster osm inte visar sig så ofta. man får liksom...gissa sig till dem." jag frågade vad han menade. nämnde ssi-namn jag kände till. han skakade på huvudet och sa längre ner. djupare.
"det är grupper som ligger bortom det där. de utick från försvaret en gång i tiden men sedan kunde de inte lita på någon. vet du vad jag pratar om?"
tyvärr gjorde jag det.
han kastade huvudet bakåt för att få ner ytterligare en deciliter etanol i magsäcken. ytterligare några timmars lindring.
hans leende hade börjat slira. det var som om hälften av munnen försökte se trevlig ut. den andra halvan hade bara lagt ner. jag bad honom tala ut. han viskade två ord jag kände väl till.
"hoddmimers lund"
jag nickade. det var dels namnet på en opublicerad roman jag själv skriivt men kanske framför allt namnt på en mytologisk plast som nämns i voluspa. platsen där de sista människorna söker skydd under ragnarök.
ni kan storyn? jättarna väller in från utgård. vintrana blir längre. kusiner knullar varandra. den sista striden närmar sig.
fenrisulven sluker solen, de mäktiga asarna faller, syndafloden stiger. de enda som överlever är balder och två människospillror. liv och livtrasa. trygga i det som kallas hoddmimers lund.
så kallade de sig. de var gamla nu. men hade ändå rekryterat nytt folk. generationen efter dem som varit på hangö de där heta sommarnätterna. och de fortsatta verka.
"vi la ihop ett och ett" mumlade han. "någon fick tag på ett protokoll. de hade skaffat en tejp. de skulle bara testa den."
jag frågade vad han menade med "tejp". en sådan man använde för att sätta ihop saker med eller en sådan man spelade in saker med. lite båda två, var hans svar.
"de hade tagit över den från ryssland. de fattade vi. vi hörde hur de pratade. det var genom att vi skulle göra allt det där konstiga som de skulle testa den."
sista drinken han orkade hälla i sig själv. han började sjunga sånger. viftade med händerna. drog fingrarna genom det svettiga håret. pekade på bröstfickan och bad mig ta hand om lappen som låg där.
ett kort budskap. "se till att jag dricker" stod det. "sprit finns i påsen. kräks jag så ge mig mer. jag måste bli fullare än jag någonsin varit om du ska kunna få några svar"
de följande timmarna blev bisarra. han skrattade. han grät. han sprang iväg. han spydde. jag lockade, tvingade, skojade i honom mer sprit. han kunde inte gå längre. när han kräktes fick jag hålla upp honom. hälla i honom mer som förhoppningsvis skulle ut i blodet.
så blev han plötsligt helt stilla. han hade lagt sig på rygg. andades djupt men regelbundet. ögonen var slutna men han suckade och så sa han bara "han är klar nu. du kan börja fråga."
rösten var inte fyllerosslig. inte trött. inte ens hans tror jag. den bara kom genom hans mun.
jag frågade om hur mycket de räknat ut. den som var hans röst svarade att allt hade varit ett misstag. det de hade tagit till sverige hade förvärrat allt.
det fanns en rytm. det gick att spåra tillbaka. hungernöd och svältvintrar. det gick att se korrelationen. sedan hade det dröjt. men 86 hade det börjat igen. det mörka som hade hänt vid nickstabadet.
så långt hade de fattat. och att befälen som inte var några befäl inte längre fattade. de chansade bara. på att det skulle funka.
"de tog reda på allt. de var ju sådana. nördar. de visste i vilka böcker de skulle leta. lärde sig vad de gamla hade gjort. det fanns ju skrivit i böckerna, bara man kollade tillräckligt noga."
jag frågade honom om varför ha kallade några han själv varit i del av för "de".
fnisset jag gick till svar går inte att beskriva. det var krälande. som om någon slängt en hink tångräkor över dig.
"du är inte johan?" frågade jag. "inte den som gjorde din avbrutna värnplikt vid ka1 i waxholm?"
den slöa kroppen som fallit ihop över bordet rörde sig inte. men rösten var tydligare än någonsin.
den blev hårdare och mer självsäker än jag någonsin hört den när den sa "johan finns inte. inte efter den natten. han bjöd inget motstånd. fredrik gjorde det och det är därför den hamn han bar inte längre vandrar på jorden."
jag frågade vem han var.
rösten blev mer avlägsen. kroppen hade börjat skaka. "jag är den som vakar. jag är den som dödar för att du ska leva. jag är den som lyfter din hand till slag, som leder dig till stupet där du väljer att hoppa."
sedan hade jag bara en fråga.
jag frågade rösten om gud.
jag önskar att jag aldrig hade gjort det.
för rösten hade ett svar.
