vad tror ni kommer hända efter valet?
är förresten inte det en mer intressant fråga än "hur tror ni det kommer gå i valet?"?
jag hoppas alla politiker och partier lägger sina planer redan nu, så det inte står som fågelholkar måndagen efter valet. det är väl då det börjar på riktigt.
säg att valet går "ungefär som det ser ut som och lutar mot nu". vi kan utgå från @viskot förnämliga poll of polls: pollofpolls.se
s lyckas hålla nivån resten av året och slutar på 28,2, sitt sämsta resultat någonsin. glädjen i bägaren är dock att de rödgröna är knappt större än alliansen.
mp klarar sig kvar i riksdagen med 4,3 procent efter att några procent från s taktikändrat sig i valrörelsen slutskede. regeringen samlar totalt 118 mandat i riksdagen.
v gör ett bra val efter att skickligt agerat i vinstdebatten där många vänsterväljare uppfattat regeringen som för defensiv. med 7,7 procent gör man sitt bästa val sedan 2002.
kd klarar sig mot alla odds kvar i riksdagen pga större delen av sommaren har handlat om partiets kris. taktikväljare från l och m strömmar till i stora mängder och räcker till 4,0 procent.
c får besvikna konstatera att mandatperiodens höga siffror slutade med "bara" 7,1 procent. visserligen en uppgång, men det skulle ju bli så mycket bättre.
l gör också sitt sämsta val någonsin. väljarna verkar inte så imponerande av det omfattande förnyelsearbetet och resultatet stannar på 4,2.
sd gör ett nytt rekordval, men besvikelsen där är total. man skulle ju bli största parti men får nöja sig 16,1 procent. trots att valrörelsen handlat om partiets frågor har man fått spela andrafiolen.
m går framåt, inte så mkt men det ses ändå som en seger givet katastrofsiffrorna i början av mandatperioden. 24,8 procent ses som klart godkänt för ulf kristersson.
fi når med 2,9 procent inte riksdagen den här gången heller.
de rödgröna får 146 mandat mot alliansens 145. stefan löfven förklarar i sitt tal på valnatten att nu gäller det att ta ansvar och det är han beredd att göra. han ämnar sitta kvar som statsminister.
beskedet från alliansen är dock glasklart, både på valnatten och på den gemensamma presskonferensen dagen efter. man kommer rösta emot stefan löfven som statsminister.
tiden fram till riksdagens öppnande domineras av vapenskrammel. rödgröna politiker och opinionsbildare skriker högt om att alliansen och sd kommer göra gemensam sak för att skapa politisk kaos i landet.
borgerliga röster är också stridslystna och manar löfven till besinning. men båda sidor ämnar spela spelet till slut.
riksdagen röstar med klar majoritet bort stefan löfven som statsminister. v lägger ner sina röster och övriga partier utanför regeringen röstar nej.
talmannen vänder sig till ulf kristersson. kan han samla riksdagen bakom sig? han förklarar sig villig att bilda en alliansregering.
nu är rollerna ombytta. hård press sätts på s och framför allt mp att inte tillsammans med sd omöjliggöra försöken att kunna styra sverige.
samtidigt höjs röster - även inom borgerligheten - om det rimliga att bilda en regering som kommer bli beroende av sd. om de rödgröna är överens kommer de alltid att vara större än regeringen.
svaret från kristersson är enkelt - han är beredd att samarbeta med riksdagens alla partier utom sd och v. både s och mp kan se sig ständigt inbjudna till överläggningar.
kommer en alliansregering få igenom sin budget? ja det blir inga problem förklarar kristersson, bara inte de rödgröna väljer att lägga en gemensam budget. men varför skulle de göra det? det har ju alliansen medvetet avstått ifrån i tre år.
ingen frågar egentligen om vad som händer inom sd. det är ett skakat parti. man ser valresultatet som ett stort nederlag. flyktingkris, fokus på integration och brott, erkännandet av invandringen som ett problem - allt skulle ju bädda för partiet. ändå gick det inte så bra.
inom partiet uppstår för första gången en tydlig spricka mellan "de ständigt oppositionella" och "pragmatikerna". de senare vill satsa allt på att sd äntligen ska kunna bli ett maktparti som kan få igenom en del av sin politik.
men båda sidor är överens på en punkt. man ska inte bli "alliansens knähund". ulf kristersson har inte ens tagit kontakt med dem. man förklarar att man inte kommer släppa fram en statsminister som agerar på det viset.
ett annat parti i konvulsioner är mp. om "tomhet" var den dominerande känslan på valnatten är "förnyelse" ledordet nu. isabella lövin förklarar sig villig att avgå omedelbart. den nya språkrörskandidaten alice bah kuhke förklarar sig villig att "samtala" med alliansen.
detta väcker enorm harm i breda kretsar, både inom och utom partiet. det rödgröna blocket är faktiskt störst! bah kuhnke tvingas dra tillbaka sin kandidatur.
riksdagen röstar nej även till ulf kristersson som statsminister. de borgerliga ledarsidornas harm vet ingen gräns. sd och s har visat sina sanna färger som destruktiva antiliberaler.
det har länge legat och kokat i debattens utkant, men nu kommer nya krav med stor kraft. "bryt upp blockpolitiken!" i en tydligt upplagd linjeledare förklarar dagens nyheter att "mittenpartierna" bör söka samförstånd med s.
jan björklunds avgång ses som en möjlighet att skapa nya kontakter. även många andra socialliberala tidningar, som exempelvis eskilstuna-kuriren, stämmer med kraft in i kören.
detta skapar omedelbart ett infekterat klimat inom alliansen. liberalernas nya partiledare gulan avci avfärdar idén omedelbart. däremot anses flera ledande centerröster sväva på molnet.
"gemensam kamp mot fascism, konservatism och nationalism" skriver aftonbladets nya politiska chefredaktör daniel suhonen i en tydlig programförklaring. liberaler och socialdemokrater som en gång kämpade gemensamt för rösträtt måste enas igen.
annie lööf jagas av journalister och tvingas till besked - det är för henne otänkbart att sätta sig i en socialdemokratisk regering som dessutom riskerar att behöva stöd från vänsterpartiet för att få igenom sin politik.
kritiken mot de som kallas "förrädarna" bland borgerliga opinionsbildare är skoningslös. dagens nyheters ledarsida ses som en paria bland tidigare vänner. "vill dn ge ohly makten?" frågar sig exempelvis svenska dagbladet.
i regeringsbildningen är man tillbaka på ruta 1 igen. en debattartikel av några statsvetarprofessorer drar igång en ny debatt. hur ska valresultatet egentligen tolkas? går det att veta vad väljarna vill?
detta följs av ett gemensamt utspel från en grupp kommunalråd från m, l, c och s. det är dags att sluta tjafsa nu, säger de. "väx upp, rikspolitiker!" är ett av slagorden.
det är som denna grupp lokalpolitiker talar för hela sverige. plötsligt svänger opinionen mot riksdagens samtliga partier. ledarsidor, akademiker, kändisar - alla ger de samma besked. sätt er ner och prata. nu. ordentligt.
som skamsna skolpojkar efter skolgårdsfight tvingas partiledarna sätta sig i gemensamma samtal. till och med sd får vara med. det är som luften helt gått ur alla symboliska krav och vilda slagord.
det offentliga sverige står utanför som en sträng lärare. "kom inte ut förrän ni har något konkret att leverera!" är beskedet.
snart börjar de första förhandlingsvändorna läcka ut. ulf kristersson har erbjudit stefan löfven att bilda en gemensam regering. precis som i samband med de borgerliga regeringarna på 70- och 80-talet bör den största partigruppen inom regeringen få utse statsminister.
och eftersom alliansen är större än s är det alltså ulf kristersson. förslaget ses som en förolämpning av socialdemokraterna. något sådant är man absolut inte beredd att gå med på.
när detta läcker ut leder det till en principiell strid av väldiga mått. en klyfta slår återigen rakt igenom offentligheten. är det ens tänkbart att s kan ingå i en regering man inte själv leder?
detta betraktas inte bara bland socialdemokratiska sympatisörer som otänkbart. kristersson anklagas för att vilja "förnedra" löfven. men andra röster påpekar att det var länge sedan s var det stora maktpartiet. sedan länge är man ungefär jämnstora med m.
men det är uppenbart att förslaget anses som otänkbart för s. man meddelar offentligt att man avser lämna förhandlingsbordet eftersom "det inte längre finns något att förhandla om".
detta ses av ena halvan av sverige som en rimlig hållning. av den andra som ett barnsligt ultimantum. är en socialdemokratisk statsminister viktigare än landets väl och ve? frågar sig dagens nyheter gör sitt bästa för att återvinna sina forna vänner.
nu har frågan om regeringsmakten plötsligt förändrats till frågan om inställningen till socialdemokratins maktinnehav. kristersson går ut och förklarar att en allians+s-regering är överens i de flesta sakfrågor. detta ökar pressen på löfven.
det har gått lång tid sedan valet nu, och landet har fortfarande inte en ny regering. tålamodet ute i landet börjar tryta. opinionsmätningar visar att en bred regeringen med representanter från åtminstone alla allianspartierna samt socialdemokraterna har ett brett stöd.
stefan löfven väljer i detta läge att satsa allt på ett kort. han förklarar att fortsatta breda förhandlingar är meningslösa. han erbjuder istället ulf kristersson att bilda en gemensam regering som bara består av m och s med sig själv som statsminister.
dock kommer en särskild "novemberöverenskommelse" att slutas. den nya regeringen kommer styras av en "särskild ministär" där tre representanter för vardera partierna gemensamt fattar beslut "av vikt för regeringen och landet som helhet".
när detta förslag blir offentligt väcker det enorm harm bland riksdagens samtliga överiga partier. det betraktas som oförenligt med både tradition och grundlag att en "privatregering" ska styra över både departement och riksdag.
men svaret från m är inte direkt avvisande. tvärtom förklarar man att förslaget är "behöver diskuteras utförligare" och att "alla möjliga vägar måste prövas i denna för landet så prekära situation".
plötsligt går allt väldigt fort. under några intensiva senhöstdagar (och nätter) på harpsund kommer stefan löfven, magdalena andersson och anders ygeman överens med ulf kristersson, elisabeth santesson och gunnar strömmer om detaljerna för den nya ordningen.
redan veckan därpå kan talmannen presentera den nya regeringen. med nästan 200 riksdagsledamöter bakom sig har man en trygg majoritet inför framtiden.
löfven och kristerssons regeringsförklaring är diger och innehåller många brott mot både moderata och socialdemokratiska principer.
stabilitet i statsfinanserna prioriteras. en ny skattereform ska säkerställa det offentligas intäktssida i framtiden. arvs-, gåvo och fastighetsskatt omedelbart utredas.
kommunernas ekonomi beräknas behöva kraftiga tillskott för att säkerställa välfärdstjänsternas kvalitet. stora summor tas från migration, bistånd och kulturposterna instatsbudgeten.
en massiv satsning på försvaret kommer att innebära att 2 procent av bnp satsas redan 2022. målet är 2,5 procent 2026. den inhemska försvarsindustrin ska prioriteras. antalet värnpliktiga utökas kraftigt.
migrationspolitiken stramas åt ytterligare. förutom ungefär 10 000 årliga kvorflyktingar är tanken att asylinvandringen till sverige helt ska ha upphört 2030. anhöriginvandringen begränsas också och stora satsningar görs på att verkställa avvisningar.
en ny generation kärnkraft ska omedelbart sjösättas. tanken är att ha 20 moderna reaktorer i drift till 2030.
subventionerna till bostadsbyggande återkommer. likaså ska stora infrastrukturinvesteringar tidigareläggas. höghastighetsjärnvägen ska stå färdig "så snart det bara är möjligt".
valfriheten i välfärden kommer bestå, men "utomordentligt skärpa kvalitetskrav" utlovas, framför allt inriktade på de stora koncernerna verksamma i branschen.
integrationspolitiken läggs om i enlighet med en "assimilationsprincip". vad den närmare kommer att innebära ska gemensamt utredas av de båda regeringspartierna.
när den första opinionsmätningen i december presenteras visar det sig att den nya regeringen verkar ha stöd. m och s når tillsammans nästan 70 procent av väljarna.
redan i januari är den siffra över 75 procent.
men - kan det verkligen gå till så här i sverige?
det återstår att se.
