det är mkt snack om hur jävla komplex situationen är osv. men så invecklat är det inte, frågan är egentligen bara om sossarnas vanliga maktspel som de alltid spelat ska lyckas eller inte.
vad talar för? dels historien, de brukar lyckas. det kan skapa en viss defatism hos borgerligheten samt göra det lättare för en påstått opartisk omvärld att slå fast "nu är det så här" i ett väldigt tidigt skede.
också är att många helt enkelt föredrar den lösningen, både inom och utom politiken och inom och utom s. i en tid när alla omfamnar liberalismen är liberal frontpolitik i form av minskad stat, lägre skatter, mindre politisk inblanding fortfarande ngt som många skyr.
det gäller också grupper inom c och l. i det sistnämnda partiet finns det fortfarande fpu-generationer från 70- och 80-talet i ledande positioner där många ser klassisk liberal politik med ganska stor skepsis. dessa har under alliansåren delvis ackumulerat en viss rekylpotential.
sedan inte att förglömma - socialdemokraternas maktstrategi har många beundrare i sig, bortsett från sakpolitiken. det känner vi från många sammanhang i historien: det starka, arroganta ledarskapet som inte viker ner sig är något som många människor instinktivt svärmar för.
ytterligare ett skäl: sd och våra känslor inför dem. vi vet att sd haft en förmåga att vrida inte bara partipolitiken utan också hela offentligheten åt sitt håll. deras ständiga manipulerande av politiken kan få de mest fasta bastioner att falla. de spelar också ett maktspel.
sd är det största som skett i svensk politik sedan det socialdemokratiska maktmonopolet började vittra för över 40 år sedan. det är inte förvånande att de också kan möblera om allt. kraften i den politiska revolutionen ska inte underskattas.
vad talar emot s då? en hel del. för det första att spelet är så transparent och dess utfall så förutsägbart. det har upprepats både som fars och tragedi och är väl nu snarast framme vid ngn slags rekonstruerad postironisk pastisch. det går knappt att skämta om längre.
när c bröt rank 1995-1998 innebar det att en borgerlig regering omöjliggjordes för två mandatperioder EFTER att samarbetet avslutats. priset borgerligheten får betala för att splittras är skyhögt, både opionionsmässigt och i form av hur sverige faktiskt utvecklas.
samma sak efter den borgerliga splittringen i början på 80-talet då s kunde vinna tre val på raken. det här ingår i borgerlighetens kollektivt undermedvetna. en borgerlighet som splittras idag kan tidigast förvänta sig vinna val igen 2030.
en annan sak som talar emot s är att de inte har någon direkt kris att luta sig emot just nu och heller ingen särskilt sönderregerad allians. det har tidigare varit viktiga förusättningar för deras maktspel. den som vill söndra och härska använder sig annars ofta av yttre hot.
och slutligen: att alliansen faktiskt har spelet i egna händer just nu. tittar de bara rakt fram så talar mycket för att det också blir en alliansregering. den kommer med rätta kallas svag och vara omdiskuterad, men den kommer med rätt stor sannolikhet komma på plats.
och blir det inte en alliansregering blir det extraval. så frågan kokar ner till det. vem blinkar först inför risken eller möjligheten att åter möta väljarna efter den tid som nu är?
det vill säga ur alliansens synvinkel: tror de så mycket på sin linje att de om några månader vill säga till väljarna "vi har gjort allt vi kan, men nu behöver vi er hjälp för att komma den sista biten"?
hur går det då? eftersom jag är inne på siarspåret säger jag väl ungefär 70-30 i socialdemokraternas favör just nu. sd:s tunga vikt som svarte petter i svensk politik samt medielogiken talar för dem.
ja, en sak ska väl läggas till: sakpolitiken talar förstås också för alliansen vilket ibland lite bekvämt brukar glömmas bort. i synnerhet som att skillnaderna mellan c/l och s är så mycket större än mellan s och m. så om sakpolitiken får genomslag försämras s-chanserna.
därför måste socialdemokraternas taktik nu vara att undvika sakpolitiken. sd måste sättas i centrum så att relationen till dem blir avgörande. dvs betonande av deras hemskhet och den därpå följande hemskheten i relationen med dem.
därför blir diskussionen i linje med ett kontinuum nej till samarbete - nej till "aktivt stöd" - nej till "passivt stöd" - nej till att "räkna in" osv. dvs etablera ett slags tabu som sträcker sig så långt det öht går. (och från alliansen motsvarande försök att dämpa detta tabu.)
och det senare är en nog så grannlaga uppgift för liberaler eftersom ett visst tabu är påkallat. det gäller då att hitta en position där sd så att säga är "rimligt isolerade" och se till så att den "rimliga isoleringen" inte i onödan råkar sammanfalla med maktpolitiska tankar.
här finns för övrigt en spegelbild när det gäller paradoxer för s. de behöver av partitaktiska skäl pressa ut sd i extremfacket maximalt, samtidigt som de inte kan låta sd:s väljare (som man vill ha tillbaka) och idéer (som ibland är ens egna) följa med dit.
och slutligen (ja, nu slutligen på allvar) över detta spel vakar den där jäkla verkligheten i form av bostadsmarknad, kreditexpansion, kommunala finanser, aggressiv stormakt i närområdet, ökad brottslig, klimatförändringar osv som politikerna förr eller senare måste ta sig an.
för om elförsörjningen till gotland slås ut en mörk natt, om havsytan stiger eller om bostadspriserna halveras kommer det bli ganska ointressant vem som sa vad om vem och varför. då måste problemen lösas.
