jag fick för ett tag sedan ett erbjudande att skriva en text om liberalism, men tyvärr hann jag inte med det just då. men det fick mig att fundera lite på läget för dagens liberalism. eller kanske framför allt "den allmänna bilden" av liberalism.
de senaste åren har det blivit ganska vanligt att företrädare från vänster gjort sig till uttolkare för vad liberalism "är" eller iaf "borde vara". det har delvis uppenbara partipolitiska skäl, men också tror jag en viss nyfikenhet. man känner sig lite vilse i det politiska >
> landskapet och försöker loda djupen och karta upp terrängen. det som då slagit mig är att vänstersynpunkterna/förväntningarna på liberalism skiljer sig från min uppfattning på ngr intressanta punkter.
från vänster betonas ofta en slags regelstyrdhet och formalitet från liberalismen som är svår att känna igen från hur den - enligt mig förstås - är tänkt att fungera.
vi liberaler laborerar ofta med principer i form av rättigheter, så så långt är det korrekt att vi till stor del är "regelstyrda". men det är bara en halvan av liberalismen tycker jag. en stor del av liberalismen är - iaf för mig - också en slags skepsis eller tveksamhet.
dvs att det är svårt att formulera politiska principer som låter sig användas för styrning av våra liv. marknaden och dess funktionssätt är kanske det bästa exemplet på det. här säger liberaler att marknaden ska regleras med visa institutioner och därefter ska lämnas "fri" att >
> verka och skapa de förändringar och förbättringar som kommer människor till del. men det är en ganska tam och icke-ambitiös regelstyrdhet. det finns en slags tacksam uppgivenhet över att vi faktiskt inte exakt kan veta hur marknaden ska fungera. bara att den ska det.
jämför då denna lätt sorglösa inställning med vänsterns - i synnerhets nyvänsterns - upptagenhet med formalian. nyvänsterns fokuserar oerhört hårt på politikens regler. vem som får säga saker, hur det får sägas, på vilka arenor, vilka ord, varje åsikt blir till obrytbara manifest
ja, hela den politiska verkligheten i form av vår gemensamma värld anses konstitueras genom den formalia vi iakttar. vilka regler vi formulerar och hur noggrant vi följer dem.
och då får denna nyvänster syn på liberalismen och tänker "ah, ett annat system. kanske inte mitt, men mitt att uttolka. hur ser regelverket ut då?" och då uppstår språkförbistringen.
men dels är liberalismens regelverk som sagt ganska vagt. det innehåller inga detaljregleringar. det går inte att slå upp i stora liberala encyklopedin exakt vilken praktisk politik som ska falla ut.
och det har i sin tur gjort att liberalismen (precis som socialdemokratin) är en mycket pragmatisk ideologi. den har tagit sig olika uttryck i olika länder och olika system. den skapas väldigt mycket "här och nu".
och inte minst, den svenska liberalismen är precis som den svenska socialdemokratin ett mycket svenskt djur och präglat av kanske än mer pragmatism. liberaler har för länge sedan accepterat de "brott" mot liberala principer en del inslag i det svenska samhället innebär.
ta exempelvis den fria rörligheten. här har liberaler i alla partier varit ganska samstämmiga. man drar åt öppenhet, åt mer friheter, samtidigt som man också i praktiken ibland kunnat verka åt andra hållet när det ansetts nödvändigt.
många andra liberala dilemmen har också i svensk verklighet varit en levande materia. inget man bara resonerat om utan något som man rent praktiskt varit tvungen att förhålla sig till. som exempelvis religionens status i samhället. liberaler har ofta varit religionsfrihetens >
> främsta härförare. men parallellt har det funnits ett annat spår av vaksamhet inför religionens påverkan på individers frihet. det är detta som är den "skepsis" eller "tveksamhet" som jag menar kännetecknar liberalismen.
och allt detta lämpar sig mycket dåligt för nyvänsterns formalia. än sämre lämpar det sig för den moderna mediala verkligheten där alla politiska frågor har en "lösning" i form av faktagranskningar och där ingenting egentligen är politiskt på riktigt.
ni vet den där offentligheten där mediemännen tror att de kan ringa banke/arnstad/cantwell eller ngn annan av deras "experter" och därmed ha facit till alla dilemman. (och alla som inte köper det svaret är idioter.) den världen är närmast anti-liberal utifrån det här perspektivet
liberalismens svar här kan inte reduceras till rött eller grönt i en faktagranskning. det är nyanserat på allvar och kanske snarast en hållning. en avvaktan. ett "vi får se" eller ett "det beror på". viljeinriktningen är klar - frihet - men kursen är oklar på ett okänt hav.
obs att detta inte ska förväxlas med en övertänkt pragmatism i principiella frågor. dessa ligger fortfarande fast. individens frihet att finnas till för sin egen skull osv. men principerna är inte allt. för att kunna iscensätta dem krävs något ytterligare.
det är lite svårt att uttrycka. hoppas ni förstår vad jag menar. hur tänker ni?
