Thread by @nklsaltrmrk

Det är söndag och därmed läge för en lång tråd om policyteori och sjukförsäkring. Utförsäkringarnas konsekvenser tar inte helg och veckan som kommer kan få stor betydelse för sjukförsäkringens framtid.

Jag tänkte förklara varför jag tror att tillfälliga undantag av utförsäkringar vid 180 dagar är så farliga. Detta har föreslagits av M och Kd för covid-sjuka. V och S vill ha permanenta förändringar för alla. Var @centerpartiet och @liberalerna kommer landa vet jag inte.

I nuläget ser situationen ut såhär. Under de första månaderna i år ökar utförsäkringarna efter 180 dagar med över 60%. Visavi sjukförsäkringen har det aldrig varit lika svårt att vara långtidssjuk som idag. Detta drabbar alla som är sjuka mer än ett halvår.

Ingram och Schneider (jstor.org/stable/2939044…) har visat att politik ofta styrs av målgruppskonstruktioner. Policy formas och legitimeras utifrån om grupper som påverkas ses som ”förtjänta” eller ”oförtjänta”.

Politiken kommer också att påverkas av om målgruppen har mycket eller lite makt och resurser. Det finns till exempel ”förtjänta” grupper med stora resurser och ”oförtjänta” grupper med stora resurser. Liksom stigmatiserade grupper som ses som förtjänta och oförtjänta.

Konsekvensen blir att politik kommer att legitimeras utifrån hur målgruppen konstrueras, samt att man kan motivera politiska förslag genom att försöka påverka bilden av målgruppen. Omläggningen av sjukförsäkringspolitiken under Alliansen är ett bra exempel.

Det var tydligt att denna politik skiftade bilden av sjuka – från att ses som ”förtjänta” till att bli ”oförtjänta” av samhällets stöd. Inte längre sjuka som behövde hjälp, utan lata som behövde en spark i baken. Dessutom en massa fusk.

Genom att sätta den här bilden av långtidssjuka gick det att motivera sänkta ersättningar och tuffare bedömningar av rätt till stöd. Min ambition har väl egentligen varit den motsatta: att visa hur människor utan egen förskyllan smulas sönder i dagens system.

Min analys är att människan definieras av sin kroppsliga sårbarhet, vilket innebär att vi alla är förtjänta av grundläggande stöd. Andra tycks argumentera för att man är förtjänt av ekonomisk trygghet för att man tidigare har arbetat.

Och ibland lyfts exempel på hjältemod fram, beundransvärda personer som blir utförsäkrade. Det kan kanske vara bra, men kommer också med risken att bara dessa ses som förtjänta.

Ibland så kommer de politiska processerna leda till att målgrupper delas upp i underkategorier, med distinktioner mellan de förtjänta och oförtjänta sjuka. Ingram och Schneider skriver:

Snacket om undantag för Covid-sjuka är ett bra exempel. M och Kd:s förslag innebär att man lyfter ut en diagnos och säger att de är mer förtjänta av samhällets stöd och en enklare prövning.

Detta ackompanjeras sedan av beskrivningar av covidsjuk vårdpersonals hjältestatus och heroism. Det stämmer så klart i sak, covid-sjuk vårdpersonal har satt sin egen hälsa på spel och det är uppenbart att de som blivit sjuka inte har gjort något fel.

Problemet är bara att de här sakerna kan sägas om gruppen sjuka som helhet: ingen väljer att bli sjuk. Många har gjort otroliga insatser. Men även om man gjort det eller inte är drägliga livsvillkor en grundläggande rätt.

Det är inte rimligt att vi ska göra vissa sjuka mer berättigade av stöd än andra. Jag tolkar M och Kd:s förslag som att man försöker rädda sig arbetslinje, genom att undanta en diagnosgrupp från dess konsekvenser.

Generellt har idéer om förtjänst och skuld löpt genom den välfärdspolitiska historien. Sanktioner och tuffare krav har vävts samman med idéer om att människor som är beroende av stöd är lata, snyltare och behöver ta sig i kragen.

Jag har analyserat över 400 berättelser från sjuka. Vanligt folk som har haft oflax, en del hjältar, en del inte. De flesta är som vem som helst av oss, men det är vanligare att man hamnar utanför om man har mindre pengar och status.

Redan före pandemin var det 2000 personer varje månad som åkte ur sjukförsäkringen efter ett halvår.

Detta har lett mig till slutsatsen att samhällets stöd inte handlar om förtjänst, utan om solidaritet. Vem som helst kan drabbas, kroppar är ömtåliga. Det rimliga svaret är att erbjuda ett generellt stöd vid sjukdom.

Detta borde för övrigt ligga i linje med den socialliberalism som @liberalerna säger sig företräda. Men hur de ställer sig i frågan är oklart. En särlösning för en grupp under en kort tid, eller likabehandling.

Jag tror att vi under det kommande halvåret har chansen att rätta till saker. Sjukdom är inget dåligt karaktärsdrag, utan något som kan drabba vem som helst. Undantagsförslagen är ett sätt att försöka rädda ett havererat system.