Thread by @hogtider_vanor

Att försöka reda ut julens ursprung kan tyckas vara ett döfött projekt redan från början eftersom det egentligen är en alldeles för stor fråga att svara på. Det är ju nämligen inte så enkelt att man kan säga att det finns en anledning till varför vi firar jul.

Väldigt förenklat kan man säga att svenskt julfirande har tusenåriga rötter och i grunden handlar om en fest när året är som mörkast. Detta julfirande har sedan genom seklerna influerats av olika strömningar, t.ex. kristendomen, nationalromantiken och amerikaniseringen.

Om vi börjar med det forntida och hedniska så vet vi att människor i alla tider högtidlighållit tidpunkter kopplade till solen – vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och inte minst vintersolståndet då natten är som mörkast.

I Norden är skillnaderna mellan ljus och mörker högst påtagliga. Ingen annan stans på jorden har det funnits en jordbrukande befolkning så långt norrut – på samma breddgrad som Uppsala ligger t.ex. ”norra Kanadas tundra, Alaska, norra Kamtjaka och Sibiren”.

Eftersom jordbruket i princip låg nere under de kalla vintermånaderna och förråden (förhoppningsvis) var välfyllda är december månad given som en månad för fest. Det är ”den enda högtid som man kan vara säker på att ha varit firad bland germanfolken i hednisk tid är julen”.

Julfirande har alltså förekommit långt innan kristendomen kom till Norden. Om det julfirande som fanns i Norden före kristendomens intåg vet vi dock faktiskt inte så mycket. Det mesta som har skrivits är gissningar (mer eller mindre välgrundade).

Ofta brukar det heta att midvinterblotet skulle vara lika med det förkristna julfirandet. Inte heller det vet vi särskilt mycket om. En av de viktigaste källorna för vad vi vet om midvinterblotet är Snorre Sturlassons sagor i vilka han utförligt beskriver midvinterblotet.

Problemet är att Snorre skrev sina sagor på 1200-talet, alltså 200 år efter att de skall ha utspelat sig. Ungefär som om jag skulle försöka mig på att beskriva i detalj hur man firade jul på 1800-talet enbart utifrån hörsägen.

Kristendomen har som ingen annan religion bidragit till julfirandet. De stora europeiska språken har ju t.o.m kristendomen att tacka för ordet (engelskans Christmas, franskans Noël och tyskans Weihnachten).

Men om vi med julfirandet åsyftar firande av Jesus födelse var det från början något som ignorerades av kristna. Att fira en persons födelsedag ansågs hedniskt och istället var det naturligtvis påsken som var den viktiga högtiden.

Istället firade man Guds uppenbarelse genom dopet eller Epifania. Epifaniafirandet började hos en grupp på 200-talet som den 6 januari firade Jesus dop. Man ansåg att Jesus hade blivit Guds son genom dopet så därför blev firandet också en form av andlig födelsedag.

På 300-talet i Rom firades solgudens födelse (dies natalis Sol invicti) den 25 december, samma dag som vintersolståndet inföll. När kristendomen så blev statsreligion i Romarriket valde man att ersätta firandet av solgudens födelse med firandet av Jesus födelse.

Det kristna firandet av julen hade alltså flera hundra år på nacken när det introducerades i Sverige under århundradens kring 1100-talet. Förutom att man introducerade Jesus födelse som en orsak till julfirande var den katolska kyrkans viktigaste bidrag förmodligen helgonen

Anders som slaskar eller braskar, Anna med kannan, Lucia som i fall gett namn åt en viktig tradition i december och till viss del även St Nikolaus även om hans bidrag till den svenska jultomten kommit först under 1900-talets amerikaniseringsvåg.

Hur mycket kristendomen påverkade det svenska julfirandet beror på vilken samhällsklass vi tittar på. Kungar och adel ville såklart efterlikna det europeiska firandet och tog in seder från kontinenten.

Även borgerskapet påverkades av europeiska (särskilt tyska) handelsutbyten. Bönder är förmodligen, för att låna Swahns formulering: ”de som i huvudsak höll de gamla festbruken från de hedniska julgillena vid liv”.

Först från 1700- och 1800-talet finns det ordentligt med skriftliga källor som kan användas för att beskriva hur julfirandet växte fram. Och det är under dessa sekel och mycket i och med nationalromantiken under 1800-talet som många av de julseder vi firar idag växte fram.

Jultomten är ett tydligt sådant exempel som kunnat slå rot tack vare nationalromantiskt nyväckt intresse i folktro. En av grunderna för nationalromantiken var en längtan tillbaka till det gamla och ursprungliga, ju äldre desto bättre.

Dock visste man då ännu mindre än vad vi vet idag om hur julen firades i det gamla Sverige. Därför är många av de till synes urgamla traditionerna som skapades under 1800-talet mycket tidstypiska för just detta sekel och alls inte urgamla som vi lätt kan förledas att tro.

Under 1900-talet har en rad nya traditioner tillkommit – t.ex. Kalle Anka och hans vänner önskar god jul och den rödklädde, strovuxne och vitskäggige jultomten som populariserades i USA under mitten av 1900-talet.