Thread by @ars_gravitatis

I denna tråd skall jag ta mig an ett annat faktum som använts av @magnusjacobsson som argument för att NSDAP uppstod ur vänstermiljö: Hitlers involvering i de socialistiska/kommunistiska revolutionsregimerna i München våren 1919. De historiker som skrivit mest initierat, baserat

på arkivkällor om detta är Anton Joachimsthaler och Thomas Weber. Jag kommer att använda mig av Weber i denna redogörelse, trots att det mesta redan skrevs om av Joachimsthaler ett par decennier tidigare. Weber är dock mer uppdaterad. Det är alltså så att Hitler kom att bli

en kugge i det vänstersocialistiska styret i München våren 1919. Men för att förstå varför, samt vad det betyder, måste vi ta ett par steg tillbaka och förstå hur tiden i armén under VK I hade påverkat Hitler. Armén hade gett den sökande H en mening och tillhörighet i livet. Det

var en tillhörighet han inte ville mista. Därför valde han att fortsätta tjänstgöra i armén efter krigsslutet och han återvände till München. Där tjänstgjorde han i ett fångläger i Traunstadt innan den socialistiska revolutionen i februari hotade hans tillvaro igen.

Weber skriver att Hitlers beslut att kandidera till (och bli vald) ”förtroendeman” för sitt demobiliseringskompani var motiverat av hans insikt att detta var enda sättet att undgå demobilisering och fortsätta i armén. Alla andra förklaringar faller, skriver han.

Det var opportunism som var orsaken. Den verkliga betydelsen av detta låg inte på det politiska planet, säger Weber, utan i att H för första gången fått en ledarposition. Samma sak gäller beslutet att åter kandidera efter den kommunistiska kuppen mot socialistregimen: i valet

den 15 april 1919 fick Hitler NÄST mest röster (19 mot 39) och blev därför ”vice bataljonsråd”. Weber uppskattar att Hitler vid denna tidpunkt troligen ”uppfattades av väljarna som en supporter av moderata revolutionärer.” Exakt var hans politiska uppfattning bestod av går inte

att rekonstruera pga brist på källor. När de högerextrema frikårerna sedan slog ned sovjetrepubliken i början av maj 1919 beslutade sig Hitler för att anmäla sig som frivillig som ”informant” och ange sina tidigare kamrater som arbetat för sovjetmakten. Inte heller det berodde

troligtvis på att Hitler identifierade sig med den nya borgerliga auktoritära regimens politik; utan på det som Weber redan angett, nämligen att vi bara kan förstå dessa beslut mot bakgrund av Hitlers önskan om att förbli i armén. Hans enda chans att inte demobiliseras och återgå

till det mållösa livet som civilist var vid vart och ett av dessa skeden att samarbeta med regimerna som avlöste varandra. I maj 1919 hade Hitler ännu inte funnit sin politiska hemvist, skriver Weber (och detta är också Joachimsthalers bedömning). Den nya regimen önskade dock

lägga locket på de vänsterradikala strömningarna bland soldaterna i München och det ankom kapten Karl Mayr att arrangera propagandautbildningar för utvalda soldater som sedan kunde agitera mot socialismen i kasernerna. Mayr hade dock problem att finna lämpliga kandidater, men en

sådan var Hitler. Mellan 10 & 19 juli deltog Hitler i denna kurs som ”försåg Hitler med ännu en livlina i armén”, skriver Weber. En dag innan kursen började hände dock något som kom att fullständigt förändra Hitlers liv: Versaillesfördraget ratificerades. Detta var, skriver

Weber, ”Hitlers Damaskus-upplevelse, hans dramatiska politiska konvertering.” Ratificeringen var beviset på Tysklands svaghet och nederlag, det gick inte längre att föreställa sig att riksdagen skulle vägra erkänna fördraget, och det hela radikaliserade Hitler.

Mayr beskrev senare den unga Hitler sommaren 1919 som ”en herrelös hund” som sökte efter en hemvist. Möjligen bara en liten överdrift, menar Weber. Hitler hade onekligen redan grunden till en politisk uppfattning; nationalismen var med honom sedan troligen före VK I. Vi vet det

tack vare brev som Hitler skrev från fronten hem till bekanta i Wien och München. På propagandakursen föreläste bl a Gottfried Feder, en av huvudförfattarna till NSDAP:s framtida partiprogram. Han talade om skillnaden mellan ”destruktivt kapital”, dvs judekapital, och ”skapande

kapital”, dvs ariskt nationellt kapital, liksom det judiska ”ränteslaveriet”. Hitler erkände hur viktigt detta var för honom även i Mein Kampf. Feder var absolut inte vänster, vilket även bevisas av att hans ekonomiska råd till socialistrevolutionärerna hade avvisats bestämt.

Mayr var också han ”höger”, skriver Weber (s. 93). Mayr hade i september fått en inbjudan till ett möte hos en liten högerextrem organisation (ty det var ännu inte ett parti) som kallade sig DAP. Av okänd anledning skickade han Hitler (samt två andra) istället. Resten är, som det

så vackert heter, historia. En historia som det tydligen i vissa borgerliga läger tvistas om än i dag även om historikerna inte längre gör det. Hitler fann sitt nya (och slutliga) hem i denna högerextrema grupp och miljö; ett ödesdigert moment i Europas historia även om ingen

kunde veta det då förstås. Kanske allra minst Hitler som aldrig tidigare lyckats med någonting han tagit sig för i livet. Men för detta politiska spel hade han onekligen en diabolisk talang. Samtidigt lärde han sig och improviserade enormt mycket på vägen; han hade även stora

stycken tur på vägen mot makten och kanslerskapet i januari 1933. Poängen med denna tråd har varit att visa att den ledande forskaren på området INTE anser att Hitlers tid bland socialistrevolutionärerna våren 1919 är att betrakta som grundstenen för NSDAP. Den ideologisk basen

för DAP/NSDAP låg annorstädes, nämligen i den antisemitiska, nationalkonservativa, högerextrema völkisch-politiska miljön i München. Den kring Thule-sällskapet och Alltyska föreningen. Hitler politiska hemvist var ännu obestämd i maj 1919; det var på sommaren som avgörandet kom.