Thread by @cj_akerberg

Tråd-tajm!

Givet de senaste dagarnas diskussion och den vända som debatten tagit behöver vi diskutera ett fenomen som återfinns i stor mängd inom alternativ- och konspirationstroende kretsar, men som sen pandemins början letat sig ut i den vanliga debatten.

Det fenomen jag tänker på är så kallade ”bad faith actors”. Vad man nu ska kalla det på svenska…

I en debatt, i en diskussion så är deltagarna (i bästa fall) ute efter att provtrycka sina argument och kanske försöka hitta gemensam mark. Saker man kan enas om.

Syftet kan vara att belysa ett ämne eller en teori, för deltagarna själva eller inför publik. I bästa fall blir det som Aristoteles idé, ”Det är ett utbildat sinne att kunna underhålla en tanke utan att acceptera den.”.

Det här sker när man har accepterat själva premissen för debatt och utbyte av idéer och argument.

Men nu, under pandemin, har vi som samhälle fått uppleva det som under lång tid funnits ute i vildmarken som är konspirationsteorier, förnekande av historia och vetenskap samt extrema politiska strömningar.

Inom den kontexten handlar det på ytan också om debatt, om utbytet av idéer. Men den ytan är infernaliskt tunn. Under ytan handlar det istället -bara- om att föra fram sin idé, teori och världsbild.

På alla andras bekostnad, “acting in bad faith”.

Syftet är aldrig utbytet av idéer, aldrig att mötas någonstans på mitten, aldrig anta andra perspektiv.

Allt handlar om att “motståndaren” ska komma över till din sida till 100%, annars är hen en svuren fiende och måste krossas.

Men varför vill dessa individer över huvud taget ha en debatt då, med sådana förutsättningar? Därför att det är plattformar där man kan sprida sina idéer, sin världsbild och sina krav på förändring för andra att beskåda.

Med sådana förutsättningar kan den som är ute efter en “normal” debatt (läs forskare, demokrater etc) bara förlora.

I absolut bästa, bästa fall kan en debatt resultera i ett nollresultat; ingen blev övertygad av personen som hävdar att fascism el. antivaccination är bra.

Ingen som lyssnade på/läste om debatten, det vill säga (i bästa fall). Men vad händer då bortom den faktiska debatten?

Plötsligt har spelfältet förändrats, ämnet och frågeställningen tycks vara tillräckligt viktigt för att tas upp till debatt, de som lutar åt konspirationstron (eller vilket alternativämne det nu gäller) blir stärkta av den nya plattformen och uppmärksamheten.

Det är därför man från konspirations-, fascism- och alternativhåll är så fruktansvärt debattvilliga. För man vill uppfattas som en jämställd part, man vill att ämnet ska vara accepterat.

Har man väl slagit in den kilen så har man tagit ett stort steg för att kunna påverka debatten i önskad riktning.

Och hur påverkar man debatten då? Genom att agera som vi sett extremhögern göra i USA under de senaste 10 åren, till exempel.

Genom personangrepp, genom att ständigt “skämta”, genom att upprepa lögner eller förvanskningar till den mildra grad att det inte finns något att analysera efter ett tag.

Personangrepp - Medan en normal-ish debatt sällan fokuserar på enskilda individer som argument så handlar “bad faith”-världen bara om individer. Blotta närvaron av en antagonist i en fråga gör att man redan vunnit.

Och med den synen är också alla medel tillåtna. Vi har sett det när det kommer till tjänstemän på FHM, vi har sett det när det kommer till forskare och vi har sett det när det kommer till journalister.

Alla angrepp är tillåtna, eftersom det 1) är effektivt och 2) ingen kan klaga på det då det i sin tur blir ett hot mot yttrandefriheten (inom lagens råmärken naturligtvis). Plus, risken för att man själv ska hamna i skottgluggen.

Personen blir då också isolerad.

Om inte annat så kan man hävda att man var ironisk eller skämtade till det, om kritiken blir för hård. Men det är också ett sätt att framföra vad man tror och tycker, oavsett hur magstarkt det är.

“Jag skämtar bara” säger man, men ger samtidigt en liten blinkning. “Ni vet vad jag menar…”.

Det är därför som kritiker av den svenska strategin gått efter Tegnell och enskilda forskare och journalister i Sverige. För oavsett hur fel det är så kommer individen till slut inte orka.

Förutom Tegnell då, den mannen är ett under av stoiskt lugn.

Vad kan man göra åt detta då?

Well, lösningen är bedrägligt enkel: man debatterar inte dessa människor. Lika lite som man debatterar någon som förnekar att förintelsen ägt rum eller som hävdar månlandningen inte skett.

Att ge “bad faith actors” en plattform är att dels signalera att deras beteende är ok men också att frågeställningarna är viktiga och rimliga att beakta.

Hittills har vi som samhälle valt att hellre fria än fälla, “alla saker måste kunna diskuteras och debatteras”.

Fint så, men om den ena parten vill det… medan den andra fullkomligt skiter i alla regler och bara vill komma åt plattformen, vad händer då?

Detta är något som vi behöver konfronteras med och lära oss hantera, om det ska kunna bli NÅGON form av hanterbar debatt och klimat över huvud taget under och efter pandemin.

Addenum: Flera har undrat om ovanstående innebär att man bara ska helt strunta i galna påståenden, påhopp och allmänna utsvävningar och riskera att de står oemotsagda.

Naturligtvis inte.

Det är skillnad på att säga "så här vet vi att månlandningen skedde" eller "så här vet vi att homeopati är humbug" kontra "har månlandningen fejkats?" eller "kan vatten fungera som läkemedel?".

Att förklara HUR vi vet något (vetenskap, historiskt skeende eller vad det nu må vara) gör oss klokare och reder ut frågetecken utan att vi ger upp något, förutom kanske felaktiga ställningstaganden.

Att öppna upp för att ALLT är öppet för diskussion, även om svaret är "ja, är du helt tappad bakom en vagn eller?", gör oss i bästa fall kanske smartare men samtidigt blir faktabegreppet relativiserat.

Den relativiseringen innebär också att vi riskerar att bränna tid på helt ovidkommande frågor för att "alla" frågor är jämlika och ska behandlas lika, oavsett hur galna dessa är.

Och har man avfärdat ETT påstående står det tusen åter...

Inom vetenskapsfilosofin så pratar man om bevisbörda och att den som vill utmana rådande teoribildning har ansvaret att visa att hens teori är "bättre".

Detta kan (och borde) tillämpas inom dagens debatt. Men det görs tyvärr väldigt sporadiskt...

Det är därför som frågor som "får man cancer av mobilstrålning?", "är vacciner farliga?" eller "kan sprängmedel ha sänkt WTC-tornen?" inte anses för orimliga för att genomlysas eller tas upp för debatt.

Och så länge uppmärksamhet (läs klick, RTs och kommentarer) är hårdvaluta så kommer tyvärr den här utvecklingen att fortsätta åt fel håll.

Men man kan ju alltid få önska och hoppas, no? 😃