Idag ska vi åka malmtåg tillsammans! Lokförare Margareta Korvi ska ta oss och totalt 8124,4 ton från Kiruna till Narvik. Följ med i vad som kommer att bli en lång tågtråd!
Vi har 68 vagnar, är 746,4 meter långa och lastade med så kallad fines, järnmalm som är mald och renad. Den ska skeppas ut från hamnen i Narvik. Dit är det 17 mil från Kiruna.
Dagen startade i lokförarbaracken där Margareta tagit ut körplan och tågorder som visar tider och platser längs linjen med särskilda restriktioner, som hastighetsnedsättning. Där kan också stå om det finns mycket ren i ett område, men idag fanns inget sånt meddelat.
När man möter ett annat tåg tänder man i hytten och vinkar till kollegan. Även som här, när kollegan kör ett tåg åt järnmalmsbolaget Kaunis Iron.
Margareta, eller Maggan, har varit lokförare sen 2014. Innan dess var hon redan inom järnvägen, som bland annat eltekniker och eldriftledare. Men lokföraryrket har varit en ungdomsdröm!
”Jag har ingen järnvägare i familjen. Jag trivs med oregelbundna arbetstider och jag får ju jobba hela dagarna med den människa som jag trivs så himla bra med! Mig själv!”
”När jag sätter mig på tåget då känns det som att - puh - jag slappnar av och allt är bra. Jag lyssnar på poddar, tiden går fort! Jag skulle inte vilja köra lastbil eller så. Vad är det med tåg? Man får följa årstidernas växlingar. Jag har världens vackraste kontorsutsikt.”
”Det är ett stort ansvar, vi har ett strikt regelverk, men jag känner ändå att jag styr själv. Här gör jag mitt jobb, sen går jag hem. Telefonen ringer inte på kvällarna.”
”Det här jobbet har jag nu precis rätt tid i livet för mig. Barnen är vuxna. Det är ofta ledig tid mitt på dagen, vilket passar eftersom jag har hästar. Vi jobbar varannan helg, och det är förstås ganska mycket, men det är inga problem för mig.”
”På vintern är det ju lite som att åka i en säck. Med mörkret. Men fördelen är att man ser signalerna bra! På sommaren kan de vara svåra att se när solen står lågt.”
Nu ljusnar det bakom oss!
Torne träsk.
Abisko Östra.
Margareta var med och byggde den nya tunneln genom berget Nuolja som nyanställd på dåvarande Banverket 1990. ”Jag har satt upp de här utliggarna som håller kontaktledningen.”
Det är fortfarande öppet vatten på stora delar av träsket, men isen har börjat lägga sig i sjok här och där, speciellt i östra och västra ändarna.
Om ni undrar hur det gick till då Malmbanan byggdes så kan ni läsa denna tråd:
”Vi fungerar som fjärrens ögon. Ser vi något konstigt på linjen så rapporterar vi det så de kan varna andra och se till att felet åtgärdas.” (Fjärren = fjärrtågklareraren på trafikledningscentralen)
Snöfall i Vassijaure.
I Vassijaure dog för övrigt den enda svenska soldat som föll i eldstrid på svensk mark under andra världskriget. Pansartåget Kiruna var inblandat. Jo, det finns en tråd om det också:
Gränsen till Norge passeras inne i ett snögalleri.
Katterat station.
Katteratgubben, en cirka tio ton tung sten vid änden av bangården i Katterat. Fin balans.
Rombaksfjorden.
Rombak station med norska banarbetare!
Möte i Straumsnes.
Rombaksbron.
Fortfarande när jag var liten kunde man se vraken efter tyska jagare längst inne i Rombakfjorden. De kördes på grund på flykt undan brittiska flottan i slaget om Narvik. De flesta är bärgade idag, men jagaren Georg Thiele ligger kvar vid ena stranden. en.wikipedia.org/wiki/German_de…
Rombakstøtta!
Den nya Hålogalandsbrua.
Narvik station!
En kollega lämnar Narvik med tomt tåg. Ingen guldvagn!
Margareta lämnar över tåget och lasten till Trond Torgersen, som kör iväg och lossar de 68 vagnarna.
De flesta tågen töms ner i underjordiska silos, varifrån malmen sedan först till fartygen på transportband. Här är en video som visar hur lossningen går till: vimeo.com/35779181
För Margareta är det dags för lunch och lite vila innan vi startar resan tillbaka över fjällen med tomt tåg.
I vanliga fall kan man ta en promenad på stan i Narvik innan det är dags för återfärd. Men på grund av pandemin är vi i karantän inne på LKAB:s område och får nöja oss med utsikten.
Jahapp, då var det dags att lämna ett lite blött men annars vackert Narvik! Nu väger vi bara 1877,4 ton sedan järnmalmen lossats. Det är alltså vikten på lok och vagnar.
Här står den norska tågklareraren i dörren och inspekterar vår avfärd. Vi vinkar!
När vi motorbromsade oss ner till Narvik från Riksgränsen matade vi ut lika mycket el på nätet som nu går åt för att dra upp det tomma tåget åt andra hållet. IORE-loken fungerar som stora cykeldynamos! Med 8000 ton i ryggen i nedförsbackarna.
Plötsligt dånar tutan och jag tittar upp för att se om det är tunnel eller bro eller vadå!? ”Du har lagt din dator på tyfonknappen framför dig…” säger Margareta. Ooops.
Tyfonen är viktig! Om den inte fungerar måste man köra med så kallad siktfart, vilket betyder att man ska kunna stanna inom det avstånd som man kan se med blotta ögat. För ett malmtåg betyder det väldigt låg fart där sikten är dålig eller banan krokig.
Vi pratar om LKAB:s önskan om dubbelspår på Malmbanan. Margareta: ”Ja, bara det inte blir i tunnel så här hela vägen på norska sidan, tänk så tråkigt!”
Det är flera sträckor där det är ont om plats för ett spår till, så Margaretas farhågor om långa tunnlar är nog inte obefogad. Men det blir ju bara åt ena hållet, försöker jag trösta!
Här är Norddalsbron på norska sidan. Den används inte längre, men är bevarad som byggnadsminne. Den byggdes för att kunna sprängas, med dynamitkammare i fundamenten. Norrmännen kände sig inte helt trygga med en järnväg österifrån in i landet och ville kunna stoppa trafiken.
Nu kom det aldrig någon fiende österifrån. Däremot från havet i väst när Nazityskland anföll 9 april 1940. De retirerande norska styrkorna tänkte då spränga bron, men dynamitkamrarna låg under flera meter is och snö! Så bron står kvar än idag.
Snöigt och blåsigt nu, men vinden rår inte på ett dubbellok på 360 ton. Inne i hytten är det varmt och mysigt.
Fruktstund i Stordalen medan vi väntar på tågmöte.
Här är en bild som Margareta tagit, på ett par örnar som var väldigt sega att lyfta, antagligen med mycket mat i magen. Tyvärr sker det att djur körs på. För att förhindra det finns viltstängsel längs större delen av sträckan.
De här nummerskyltarna visar antal kilometer till Stockholms centralstation! Det är så man anger position längs linjen.
Möte med persontåg i Kaisepakte.
Jag lutar mig fram för att fota månen. TUUUUUUUUUUT!!! Alltså den där tyfonknappen… Maggan fnissar.
När järnvägen går nära väg E10 bländar Maggan av lokets kraftiga strålkastare varje gång vi möter en bil. Men egentligen är det faktiskt bara bilförarna som har skyldighet att blända av för tåget!
Och där har vi Luossavaara igen!
Och Kiirunavaara!
Stort tack från Margareta och mig för att ni hängde med på resan! Tåget kommer strax att lastas igen för nästa runda. Vi kör järnmalm dygnet runt, året runt, från gruvorna i Malmfälten till hamnarna i Luleå och Narvik. Så får världen sitt stål!
Slut tråd.
Jag tror det blev ett hack i tråden här pga lite knackig uppkoppling där på fjället? Den fortsätter här:
Flytta närmare brasan i den dragiga timmerkojan, öppna en ny butelj svagdricka och ta den sista biten amerikanskt fläsk ur stekpannan, för nu blir det långläsning. Nu kommer tråden om bygget av Malmbanan.
📷: okänd, Järnvägsmuseet
Det blir en lång tråd om ett långt ämne. Malmbanan, LKAB:s huvudpulsåder på 50 mil som förbinder gruvorna i Malmfälten med hamnarna i Luleå och Narvik. Utan bana – inget bolag. Så viktig är den att första sträckan invigdes 1888, två år innan LKAB bildades!
I ett försök att hålla denna tråd inom rimliga gränser (Ha! Vem försöker jag lura, den kommer att slå alla rekord i längd…) så kommer jag inte att fördjupa mig i alla de turer som föregick banbygget. Jag ska försöka sammanfatta bakgrunden.
LKAB har skickat in en överklagan gällande miljötillståndet i Kiruna. Vår ansökan avvisades utan att hanteras för att Mark- och miljödomstolen tyckte att vi kallat till samråd på fel sätt. Jag tänkte i en tråd förklara lite om hur vi resonerar.
📷: Fredric Alm
Här en tråd från när vi precis fått beskedet om avvisandet. Vi var ganska förvånade, besvikna och bestörta de där dagarna.
Men vi är inte ovana vid motgångar på LKAB. Vi hanterar dem som vi brukar, vi kavlar upp ärmarna och söker lösningar. Vi bestämde oss för två vägar: Dels överklaga beslutet som vi tycker är felaktigt, dels förbereda en ny ansökan.
Här kommer en uppföljning om tågurspårningen på Malmbanan. Nu är röjningen av de havererade malmvagnarna igång! Nedan en tråd med bilder från platsen och actionfilm på tunga grävmaskiner som bollar vrak mellan sig.
Här är tråden från igår med bakgrund samt bilder av läget innan bärgningen hade tagit fart:
Sent igår kväll, efter klockan 22, startade röjningen av de trasiga vagnar som legat ihoptryckta mot varandra. Under natten plockades tio vagnar bort från banvallen.
Jag vet att ni undrar hur det går, så idag åkte jag ut till haveriplatsen för det urspårade malmtåget. Här kommer en exklusiv rapport i trådform. Många bilder!
Först lite basfakta. Malmbanan är 50 mil lång och förbinder våra gruvor i Malmfälten med hamnarna i Luleå och Narvik. Vi kör i snitt 10 fulla tåg Kiruna/Svappavaara-Narvik och 5 fulla tåg Malmberget-Luleå per dygn. Det är enkelspår, med mötesplatser. Vi vill ha dubbelspår.
Ett malmtåg består av ett IORE dubbellok, världens starkaste ellok som väger 360 ton, och 68 malmvagnar (byggda av Kiruna Wagon) som lastar 100 ton styck. Ett helt tågsätt väger över 8000 ton!
När LKAB pratar om digitalisering och framtidens gruvteknik, vad menar vi då? Järnmalmen som ska tas upp från en kilometer eller två under jord går ju inte att ladda upp till ytan bara man har tillräckligt bra wifi-uppkoppling. Här en tråd om sånt där med data – och robothundar!
Den här tunga och energikrävande verksamheten betyder att digitalisering och automation kan ge väldigt stora vinster, såväl för arbetsmiljö och produktionseffektivitet som minskat underhåll och energibesparingar. Här om någonstans är det bra om robotarna tar över!
Ja, alltså, vi vill ju att robotarna jobbar åt oss, inte uppnår självmedvetande och tar över. Men ni fattar, när det ska sprängas loss, lastas och transporteras enorma volymer berg på stora djup är det fiffigt om maskiner som kan snacka med varandra gör jobbet.
LKAB ska börja göra koldioxidfri järnsvamp, men ännu är det järnmalmspellets som gäller. Vi har anledning att vara stolta över dem och hur de produceras också. Dags därför för en tråd om pellets, och en makalös maskin: grate-kiln-verket i Svappavaara från 1969!
📷: Börje Rönnberg
Så vitt vi vet är det världens äldsta pelletsverk av typen grate-kiln som fortfarande är i drift. Konstruktionen är i grunden densamma, men det har hänt väldigt mycket med prestandan under de 52 år som gått. Både vad gäller kapaciteten och påverkan på klimat och miljö.
LKAB bryter ju järnmalm. Det är järn och syre i kemisk förening, som våra kunder stålbolagen smälter och reducerar bort syret ifrån så de får råjärn som de sen kan göra stål av. Under många år sålde LKAB malmen som den var, i stycken. Det kallas just styckemalm.