Laevas sameby vill avlysa sitt fjällområde, där renarna vistas, från så kallad heliski. Det beror på att det svåra snöläget spärrar betet i skogslandet, så renarna inte kan vara där som de brukar så här års. Se nyhet nedan. Här en liten tråd om detta. svt.se/nyheter/lokalt…
Renarnas bete är låst i skogarna på grund av att snön tinat och frusit flera gånger. Snön är stenhård och renarna förlorar mer energi än de får när de gräver efter mat. Därför håller Laevas kvar de flesta renarna i det högalpina området. Där är också tufft, men lite bättre ändå.
Det här är för övrigt något som blir allt vanligare på grund av klimatförändringarna. Vädret växlar mer, temperaturen går upp och ner oftare. Renskötare berättar att generationers kunskap om bästa betet på olika platser vid vissa årstider inte gäller längre.
Heliski är när skidåkare lyfts med helikopter till toppar med bra lössnöåkning. Det ger förstås helt andra upplevelser än att ta liften upp i en skidbacke. Antar jag, har aldrig testat själv. Men flygande helikoptrar stör renar, om de finns i närheten. sv.m.wikipedia.org/wiki/Heliskiing
Vadå, samebyarna använder väl själva helikopter? Jo, i vissa fall när de ska samla eller driva renen. Så här års ska renarna inte springa i onödan, de måste samla kraft inför vårens kalvningar. Helikopterljud kan skrämma en hel hjord så att de rusar utför en brant och skadas.
Samebyn påminner också om att deras vilja att tillfälligt stoppa heliski i området bara handlar om renens betesro. Om läget förändras under säsongen kan delar av området öppnas igen så heliskiföretagen kan flyga där.
Jag ser hur samebyns begäran om stopp för heliski väcker irritation lokalt, som det tyvärr brukar göra när samebyar pekar på negativ påverkan. Det suckas över att ”nu vill samebyn förbjuda allt igen!” Men den som säger det känner kanske inte till betesläget.
Jag vill berätta vad samebyn sagt till LKAB. Vi har tät dialog och försöker så långt det går undvika att vår gruvverksamhet ska påverka rennäringen. Det gör den ändå alltid i någon mån, för vissa av våra gruvor ligger i vägen när renarna ska vandra mellan fjällen och skogslandet.
Just nu prospekterar vi mycket runt våra gruvor i Malmfälten. Länsstyrelsen kräver ofta att vi borrar vintertid, för att undvika skador i naturen som kan orsakas när det är barmark. Men på vintern är alltså renarna vanligtvis i skogen och kan störas av borrningen.
Nu har Laevas sameby sagt till oss: ”Passa på att borra allt ni kan i skogen runt Svappavaara, när det är färre renar där.” Det betyder inte att de gillar vår provborrning, men det visar hur rennäringen också accepterar andra näringars villkor, när det är möjligt.
Nedan en tidigare tråd jag skrivit som ger en lite grundligare bild av vår syn på gruvnäringens påverkan på rennäringen, och de så kallade kumulativa effekterna av allt i samhället som påverkar samebyars arbete med renarna.
Nu ska vi titta på en av byggklossarna i Norrbottens teknologiska megasystem, vattenkraftverket i Porjus! Varför det byggdes och hur det byggdes. Följ med ner i en lång industrihistorietråd.
📷: Ludvig Wästfelt
Vi börjar med en stunds begrundan över hur fallen i Porjus såg ut innan kraftverket byggdes. Ja, det finns utrymme i bröstet för såväl ingenjörsglädje och stolthet över vattenkraftens betydelse, som sorg över den natur som förändrats.
📷: Borg Mesch
Jag har tidigare trådat om hela det teknologiska megasystemet i Norrbotten:
Hur hamnade LKAB:s huvudkontor i Luleå? Den historien efterfrågade @garpebring, så här kommer en liten tråd om det, och om den period vi kallar ”de sju svåra åren”.
📷: LKAB
LKAB tog 1981 beslutet att flytta huvudkontoret från Stockholm, där det då var placerat i korsningen Karlavägen-Sturegatan. Huset står dock kvar!
📷: Wikimedia
Frågan hade då redan debatterats offentligt i årtionden. Att bolagets kontor borde ligga i Norrbotten hade framförts från många olika håll, såväl fackligt som politiskt.
Hur hittar man malm? Vem får söka efter malm? Hur ser processen ut fram till en ny gruva? Det ska vi nu titta närmare på i en tråd.
📷: Järnvägsmuseum
Du får söka efter malm! Ut i skogen med dig! Det enda du behöver sitter strax ovanför näsan. Ögonen alltså. Vem som helst får ägna sig åt så kallad blockletning, det ingår i allemansrätten.
I sin enklaste form handlar det om att ge sig ut i naturen och titta efter intressanta stenar. Det enda kravet är att du inte gör någon åverkan i skog och mark.
Så här i juletid passar väl en industritråd av bibliska mått? Låt oss fröjdas och förfäras över planerna på att vända de nordligaste älvarnas flöden, samla vattnet i Torneträsk och nyttja fallhöjden ner till Ofotfjorden. Här är Sagan om Atlantprojektet!
Fast det är ingen saga utan ren sanning. Projektplanerna, alltså. Jag har kommit över ett heligt evangelium, jag menar en slutrapport, utgiven av Nordiska Vattenkraftkommittén den 9 december 1961, som i detalj redogör för de utredningar och beräkningar som genomfördes.
Hade planerna satts i verket hade stora delar av Norrbotten sett annorlunda ut idag. Tornedalen hade mist en del av sin själ i de strömmande älvarna, vida områden hade hamnat under vatten och påverkan på rennäring, turism och boende hade blivit betydande.
📷: Hilding Mickelsson
Idag ska vi åka malmtåg tillsammans! Lokförare Margareta Korvi ska ta oss och totalt 8124,4 ton från Kiruna till Narvik. Följ med i vad som kommer att bli en lång tågtråd!
Vi har 68 vagnar, är 746,4 meter långa och lastade med så kallad fines, järnmalm som är mald och renad. Den ska skeppas ut från hamnen i Narvik. Dit är det 17 mil från Kiruna.
Dagen startade i lokförarbaracken där Margareta tagit ut körplan och tågorder som visar tider och platser längs linjen med särskilda restriktioner, som hastighetsnedsättning. Där kan också stå om det finns mycket ren i ett område, men idag fanns inget sånt meddelat.
Flytta närmare brasan i den dragiga timmerkojan, öppna en ny butelj svagdricka och ta den sista biten amerikanskt fläsk ur stekpannan, för nu blir det långläsning. Nu kommer tråden om bygget av Malmbanan.
📷: okänd, Järnvägsmuseet
Det blir en lång tråd om ett långt ämne. Malmbanan, LKAB:s huvudpulsåder på 50 mil som förbinder gruvorna i Malmfälten med hamnarna i Luleå och Narvik. Utan bana – inget bolag. Så viktig är den att första sträckan invigdes 1888, två år innan LKAB bildades!
I ett försök att hålla denna tråd inom rimliga gränser (Ha! Vem försöker jag lura, den kommer att slå alla rekord i längd…) så kommer jag inte att fördjupa mig i alla de turer som föregick banbygget. Jag ska försöka sammanfatta bakgrunden.