Thread by @Anders_Lindberg

Så här i juletid passar väl en industritråd av bibliska mått? Låt oss fröjdas och förfäras över planerna på att vända de nordligaste älvarnas flöden, samla vattnet i Torneträsk och nyttja fallhöjden ner till Ofotfjorden. Här är Sagan om Atlantprojektet!

Fast det är ingen saga utan ren sanning. Projektplanerna, alltså. Jag har kommit över ett heligt evangelium, jag menar en slutrapport, utgiven av Nordiska Vattenkraftkommittén den 9 december 1961, som i detalj redogör för de utredningar och beräkningar som genomfördes.

Hade planerna satts i verket hade stora delar av Norrbotten sett annorlunda ut idag. Tornedalen hade mist en del av sin själ i de strömmande älvarna, vida områden hade hamnat under vatten och påverkan på rennäring, turism och boende hade blivit betydande.
📷: Hilding Mickelsson

Det handlar om vattenkraftens potential och dragningskraft. Ett energislag som betytt enormt mycket för Sveriges välfärd och industrialisering, även långt innan elektriciteten kom. Vattnet har drivit hammare i smedjor och järnbruk samt kvarnstenar och sågblad, runt om i landet.

Av Sveriges alla vattendrag bedöms 85 procent vara eller ha varit nyttjade som kraftkälla på något sätt. Kring sekelskiftet 1900 tog utbyggnaden av vattenkraftverk för elproduktion fart ordentligt. Idag står de för cirka hälften av all el i landet.
📷: Hilding Mickelsson

Men inte alla älvar byggdes ut under den stora expansionen, som pågick i flera årtionden. En ny naturskyddslag antogs 1952 och mynnade bland annat ut i skydd av det som kom att kallas Sveriges nationalälvar. Kan ni dem utantill? Facit här:
sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_…

Men innan de kom att skyddas så kastades lystna blicka på de orörda älvarna. Man får minnas tidens anda, hur de tekniska framstegen, ingenjörsvetenskapen och samhällsbyggandet tycktes så fyllda av framtidslöften att det fanns få gränser eller anledningar att hejda sig.

Varför var älvarna i norr så lockande? Jo, jämför med några, hrm, betydelsefulla sydsvenska vattendrag man förr fick lära sig utantill i skolan. Medelvattenföring i kubik per sekund:

Viskan – 34
Ätran – 52,5
Nissan – 41
Lagan – 82

Kalix älv – 295
Torne älv – 388
Lule älv – 506

Detta var anledningen till att Nordiska Rådet 1957 rekommenderade regeringarna i Sverige, Norge och Finland att ”gemensamt överväga möjligheterna till samarbete i syfte att ekonomiskt utnyttja den s.k. Nordkalottens naturtillgångar.”

Nordiska rådet är ett samarbetsorgan mellan de nordiska ländernas parlament, grundat 1952.
sv.m.wikipedia.org/wiki/Nordiska_…

Enligt rådets råd skapades Nordiska Vattenkraftkommittén för att utreda ett kraftsamarbete. I en första övergripande rapport pekades Torne och Muonio älvar ut som intressanta objekt, liksom Torne och Kalix älvar som förbinds med Tärendö älv och bildar ett gemensamt vattensystem.

Tärendö älv är en bifurkation, som ni vet. Torne älv delas i två fåror, och den ena fåran, dvs Tärendö älv, ansluter efter 52 km till Kalix älv. Det är världens näst största bifurkation som avvattnar en flod till en annan, efter Casiquiarefloden i Venezuela! (Bra quiz-fråga.)

I den första rapporten, från 1958, pekar kommittén ut tre alternativ som bör utredas mer. Alt A: konventionell utbyggnad av Torne och Kalix älvar. Alt B: överledning av vatten från Kalix till Torne älv, som förses med kraftverk. Alt C: att vända på Torne och Kalix älvars flöden.

Vända på älvarna!? Av alla högtflygande planer så låter detta milt sagt tokigt. Att vända floders lopp var något som Sovjetunionen lade betydande resurser på att utreda. Tanken var där att leda om vatten som vanligtvis rinner ut i Norra ishavet söderut.
en.wikipedia.org/wiki/Northern_…

Syftet var att förse de centralasiatiska delarna av Sovjet med färskvatten. Planeringen startades 1930 och lades ner helt först 1986. Då hade man bland annat övervägt att använda kärnladdningar i anläggningsarbetet, ett ämne som jag trådat om tidigare:

https://twitter.com/Anders_Lindberg/status/1446458312367779845

Syftet med alternativ C i den Nordiska Vattenkraftkommitténs rapport 1958 var annat. Här handlade det om kraft. Kalix och Torne älvar har hyfsat goda flöden, men inte så stora fallhöjder. Och detta är vattenkraftens mål: att få ett så stort flöde med så stor fallhöjd som möjligt.

Ju större flöde och högre fallhöjd man har, desto mer kräm kan man få ut från kraftverket. Detta har Fredrik Sjödin trådat förtjänstfullt om, tex här:

https://twitter.com/MrWaternooze/status/1462191979446640643

Man vill alltså få så stor rörelseenergi det går för att driva turbinerna som skapar el. Dessutom vill man kunna magasinera stora mängder vatten så kraftverket kan köras när energin behövs som bäst. Vattenkraftsdammar fungerar därmed som stora och viktiga energilager.

Torne och Kalix älvar är relativt flacka och saknar i stort de mäktiga fall som tyglades i Lule älv, som Harsprånget (bild) och Stora Sjöfallet. Medelvattenföringen i älvarnas övre delar är också blygsamma, sjöarna relativt små och stränderna låga.
📷: okänd, Bohusläns museum

Det förklarar varför Torne och Kalix älvar inte byggdes ut direkt. De större och kraftfullare älvarna med naturliga vattenmagasin, stora fallhöjder och branta stränder som gick enklare att dämma blev de första att regleras för att tämja krafterna till att göra elektricitet.

Men Nordiska Vattenkraftkommitténs rapport 1958 gjorde alltså att de två älvarna blev föremål för utbyggnadstankar ändå. 1959 gick regeringarna i Sverige, Finland och Norge på Nordiska rådets rekommendation och tillsatte en ny, fördjupad utredning.

Alternativ A var som sagt att göra en konventionell utbyggnad av älvarna. Konventionell innebär i sammanhanget ändå mycket stor påverkan på landskap och vattenflöden, men för all del liknande de utbyggnader som skett i andra älvar.

I detta alternativ skulle en rad kraftstationer och dammbyggnader byggas i båda älvarna och flera av deras tillflöden. Totalt skulle det anläggas 37 kraftstationer och 10 ”regleringsobjekt”, dvs dammar för att magasinera vatten. Detta skulle ha gett drygt 10 TWh el per år.

Alternativ B gick ut på att leda om vatten från Kalix till Torne älv, och där bygga kraftstationer som skulle få större effekt. Tärendö älv skulle stängas av helt och hållet för att behålla volymerna i Torne älv. 26 kraftstationer skulle ge drygt 9 TWh el per år.

Men det är alternativ C som kittlar ingenjörslustan och förskräcker naturälskaren i oss. Det alternativet handlade om något som spontant känns lätt megalomaniskt. Genom att vända på Torne och Kalix älvars övre flöden skulle man göra Torneträsk till ett jättelikt vattenmagasin.

Torneträsk är redan i sin nuvarande form Sveriges sjunde största sjö. Eller sjätte största? Det beror tydligen på hur man räknar, enligt Wikipedia. Nå, i rapporten sa man sjunde. Kan ni de andra? Facit i bilden nedan.

Ett helt system av kanaler och tunnlar (!) skulle leda vattnet från älvarna och deras avrinningsområden. Vattendragen Könkämäeno, Lätäseno, Rautasätno samt Torne, Vittangi, Lainio och Kalix älvar skulle alla styras om för att fylla på Torneträsk.

En mindre kraftstation bedömdes i alternativ C kunna byggas vid Rautas, men den verkliga vinsten skulle fås genom att nyttja den stora fallhöjden från Torneträsk-magasinet till Rombakfjorden, hela 345 meter. Ner till Rombaksbotten skulle vattnet gå i en tunnel.

Från Torneträsk skulle en 30 km lång tunnel drivas, 20 km ner till själva kraftverket, sen 10 km som avloppstunnel. Den stora anläggningen skulle få namnet Vassijaure. Totalt skulle hela alternativ C ge knappt 8 TWh el på ett år.

Hur mycket el är det? Med den tidens mått väldigt mycket. Dagens största vattenkraftverk i Sverige, Harsprånget, levererar cirka 2 TWh el per år, vilket är drygt en procent av hela landets produktion på cirka 160 TWh.

Man baxnar inför tanken på projektets storlek. Kanaler, tunnlar och fördämningar. Markområdena ställda under vatten. Tunnelbyggandet genom fjällkedjan ner till Atlantkusten. Påverkan på djur, natur och människor.

Det gjordes noggranna sammanställningar av de beräknade kostnaderna och den energiproduktion man kunde förvänta sig av de olika alternativen. I bilden nedan kan den nyfikne ta del av de olika siffrorna.

Det gjordes också ordentliga analyser av ”verkan och deras betydelse för alternativval”. Det har i en del skildringar framställts som att hela projektet var en ingenjörernas fyrkantiga fest i teknikhyllande och att alla andra värden glömdes bort, men så var det inte.

Medelvattenföringen, alltså flödet, vid älvarnas mynningar i Bottenviken skulle minska till hälften. Man planerade att bygga dammar på ett 40-tal platser ”med hänsyn till andra intressen, i första hand närboendes trevnad”. Vattenkvaliteten bedömdes dock bli sämre.

Rombaksbotn, den inre delen av fjorden på norsk sida, kunde drabbas av isläggning genom ökande mängd sötvatten i alt C. Det troddes inte störa malmtrafiken från Narvik, men kanske färjor för befolkningen. Även fisket vid Lofoten kunde bli berört av sötvattnet.
📷: Eric Lundquist

Såväl jordbruk som skogsbruk skulle påverkas. Jordbruk genom att mark helt enkelt hamnade under vatten, eller genom höjt grundvattenstånd. Flottningen var fortfarande stor vid denna tid, och man räknade med att skogsbruket skulle få gå över till landtransporter, dvs timmerbilar.

Även följderna för fisket utreddes. För vissa arter, som lax, skulle alla alternativen innebära betydande minskning, i vissa fall att fisket slogs ut helt.

För rennäringen räknade man med förlust av betesmarker, försämring av flyttleder, förlust av visten, gärden, med mera. Utredarna bedömde dock att tekniska anläggningar skulle kunna ersättas så att ”bestående olägenheter endast undantagsvis behöver uppstå”.

”Skadorna på renbetesmarkerna blir förhållandevis små, och bortfallet kan icke innebära något allvarligt hot mot renskötseln inom området”, slås optimistiskt fast, men ”för vissa lappbyar kan dock skadorna bli kännbara” erkänns det, med den tidens benämning på samebyar.

I en enkel tabell staplas kvadratkilometer och den procentandel av arealen som beräknas bli påverkad. Där syns inte traditionerna, kulturen, känslan för markerna och de generationer av människor som levt på platser som skulle hamna under vatten eller skäras itu av kanaler.

”Uppgifterna rörande renskötselns nuvarande förhållanden har insamlats av tjänsteman vid lappväsendet” står det i rapporten. Offentliga möten hölls under hösten 1959 för ”information och utbyte av synpunkter med befolkningen” i Haparanda, Överkalix, Pajala och Kiruna.

”Lappväsendet” var en statlig myndighet som hanterade samiska frågor – utan samiskt inflytande – från slutet av 1800-talet fram till 1971, då det lades ned. Mer info på Wikipedia:
sv.wikipedia.org/wiki/Lappv%C3%…

Många sidor i rapporten ägnas åt skatteintäkter och arbetstillfällen. Byggnadstiden bedöms ge flest jobb, men även drift och underhåll. Drygt 3000 arbetare och tjänstemän under 20 års byggnationer, sen mellan 500 och 1000 personer för att driva och underhålla anläggningarna.

Vad gäller naturskyddet skrivs det att ”En utbyggnad måste, oavsett hur den utföres, alltid omforma flodlandskapet och därigenom påverka växt- och djurliv.” Men, tröstar man: ”Stora områden med betydande vattendrag berörs ej alls.”

Därefter redogörs ändå för den omfattande påverkan som skulle bli på Abisko nationalpark, fågelskyddsområden och hela älvdalar som skulle omformas totalt. Man kan tycka att texten är lakonisk och kall, men det redogörs i alla fall öppet och tydligt.

Lakoniskt blir det även om kulturvård. Fornlämningar och kulturlandskap redovisas. De samiska lämningarna i fjällen ligger långt från vattendrag, och största skadan förväntas därför ske i skogssamiska områden och fjällsamers höst-, vår- och vinterområden närmare vatten.

Turismen tas också upp. Å ena sidan medges att områdets ”karaktär av orörd vildmark” kan förändras, men att de dominerande attraktionerna, som midnattssol, ”fjällvärldens storslagna naturscenerier”, ”samekulturen” (sic) och annat ”påverkas ej alls eller obetydligt”.

Förbättrade kommunikationer och stärkt näringsliv nämns som fördelar för turismen. Och sen lyser ingenjörsglädjen igenom: ”Slutligen torde vattenkraftanläggningarna som sådana innebära ett ej oväsentligt tillskott till områdets turistattraktioner.”
📷: HJ Wollin

Så vad blev då summan av kardemumman av allt detta? Jo, tex att den totala energiproduktionen skulle bli större i alternativ A och B, de mer konventionella utbyggnaderna av Torne och Kalix älvar. Men att alternativ C, Atlantprojektet, skulle ge högre kvalitet på kraften.

Dels skulle alltså fallhöjden till kraftverket bli mycket högre, dels skulle regleringsgraden bli hela 80 procent för C, jämfört med cirka 60 procent för A. Regleringsgraden är hur stor del av årsvattenföringen som kan magasineras och användas vid behov.

Priset bedömdes bli högt, för alternativ A: 37,5 öre per kWh och år, För B: 35,5 och för C: 36,5. ”Dessa siffror visar, att samtliga alternativ har så hög utbyggnadskostnad, att utbyggnad av Torne och Kalix älvar för svensk del inte kan anses ha omedelbar aktualitet”.

Men i sammanfattningen som avslutar rapporten anas mer än bara ekonomin som mörka moln. Där står att ”av områdets viktigare näringar särskilt skogsbruket och fisket samt delvis också renskötseln utsättes för betydande förändringar i samtliga alternativ.”

”Alternativ C har visat sig möta motstånd i vida kretsar. Detta motstånd torde vara att hänföra till dels osäkerhetskänslan inför följderna av att älvarna ändrar karaktär genom att vattnet från fjällområdena bortledes, dels också för sysselsättningen och skatteinkomsterna.”

Det fanns mycket riktigt ett motstånd mot planerna, såväl från berörda kommuner som naturvårdsorganisationer och delar av forskarvärlden. Kungliga vetenskapsakademin lät bland annat sprida kunskap om projektet internationellt, så att planerna väckte debatt och protester.

”De kritiska synpunkter, som framförts mot alternativ C, synes kommittén sammantagna ha den tyngd, att de vid ett alternativval, där alternativen ej nämnvärt skiljer sig ifråga om specifika utbyggnadskostnader, bör tillmätas stor vikt.” Se där tyngden i kritiska röster!

Även LKAB:s planer på att anlägga en ny malmhamn längre in i fjorden än den befintliga vid Narvik nämns som tänkbart hinder, eftersom isläggningen där ju bedömdes bli besvärlig. Jag har inte lyckats hitta mer fakta om de hamnplanerna. Det får bli en framtida tråd!

Om man inte har tur som jag hade och lyckas hitta själva rapporten på ett antikvariat kan man läsa en intressant C-uppsats i historia skriven vid @LTUniv 2006 av Nils Johansson, där han går igenom utredningen och resultaten:
diva-portal.org/smash/get/diva…

Man kan också lyssna på den utmärkta P1 Dokumentär som Christer Larsson gjort i serien ”Rekordåren”. Avsnittet heter ”Drömmen om Atlanten” och hittas här:
sverigesradio.se/avsnitt/700914

Det blev alltså inget av dessa planer av bibliska dimensioner, som hämtade ur Gamla testamentet när Moses delar röda havet. Tur var väl det, kan man tycka när man idag rör sig i de marker som skulle ha legat under vattenmagasinens yta.

Amen.
Nej, jag menar:
Slut tråd.