Thread by @Anders_Lindberg

Hur hittar man malm? Vem får söka efter malm? Hur ser processen ut fram till en ny gruva? Det ska vi nu titta närmare på i en tråd.
📷: Järnvägsmuseum

Du får söka efter malm! Ut i skogen med dig! Det enda du behöver sitter strax ovanför näsan. Ögonen alltså. Vem som helst får ägna sig åt så kallad blockletning, det ingår i allemansrätten.

I sin enklaste form handlar det om att ge sig ut i naturen och titta efter intressanta stenar. Det enda kravet är att du inte gör någon åverkan i skog och mark.

Vill du ha lite större chanser kan det vara bra att inte bara använda ögonen, utan även ta med sig den börda som alltid är lätt att bära: kunskap! Vet du litegrann om hur mineral bildades och vad som hänt med jordskorpan sen dess får du ett försprång.
📷: @sguSverige

@sguSverige, myndigheten Sveriges geologiska undersökning, har fina tips till den som vill söka mineral, och har även gjort en handbok med matnyttig vägledning. Den går att ladda ner här:
sgu.se/om-sgu/genomfo…

Förutom ögon och kunskap kan man ha lite roliga prylar med sig som en geologihammare, en lupp eller ett förstoringsglas, en magnet (sök järnmalm!), några ostmackor och en termos kaffe eller varm choklad. Så blir det en trevlig utflykt oavsett fynd.

Ett exempel på vinsten av bred kunskap vid mineraljakt är hur koppargruvan Viscaria i Kiruna startade. Upptäckten av fyndigheten gjordes av geologen Paul Forsell på LKAB 1972. Han var egentligen på jakt efter mer järnmalm åt bolaget.

I en dalgång fick han se att det inte växte någonting annat än fjällnejlika, Viscaria alpina på latin. Paul Forsell visste att den har svårt att klara konkurrens från andra växter, men att den i stället tål höga halter av koppar… Och på den vägen var det.
📷: Barbara Studer

Gruvan öppnades 1980 av LKAB, såldes 1985 till Outokumpu och stängde 1997. Namnet Viscariagruvan kommer förstås från blomman! Idag planerar bolaget Copperstone Resources att återstarta verksamheten. copperstone.se/sv/

Så länge du bara tittar och plockar någon enstaka sten så är det tillåtet enligt allemansrätten, dock inte att knacka loss sten. Vill man söka med metalldetektor krävs tillstånd från länsstyrelsen. För att ta större block eller gräva gropar behövs fastighetsägarens tillstånd.

Men säg att du hittar nåt som pekar på det finns mer godsaker under markytan, och att du vill ta reda på om där finns något brytvärt – ja, då behöver du ett undersökningstillstånd för att få fortsätta. Det söker du hos Bergsstaten. Du behöver också en godkänd arbetsplan.

Sen kan du ta fram den riktigt roliga verktygslådan! Och dyra… Det finns nämligen många sätt att titta ner i backen utan att faktiskt gräva eller borra i den. Det man söker efter då är avvikelser, anomalier, som visar att berggrunden kan innehålla något intressant.

Vi talar om geofysiska mätningar, och de kan göras från markytan och från luften. Avvikelserna kan vara elektriska, magnetiska, elektromagnetiska – eller i själva tyngdkraften! Jo, det går att mäta sånt också.

En teknik för att mäta elektrisk ledningsförmåga kallas mise-á-la-masse (uttalas ”miss alla mass”). Man placerar en elektrod i ett borrhål och en annan elektrod som ansluter till bergmassan längre bort, kopplar på likström och sedan mäter man spänningen i olika riktningar.

Om man ser att ett område leder ström bättre än omgivningen, då kan det indikera att där finns en god ledare i berget, till exempel järnmalm eller koppar. Tyngdkraft då, hur mäter man avvikelser i den?

Jo, det kallas gravimetri och innebär att man tar en sorts MYCKET känslig våg och ser hur styrkan i gravitationen varierar. Här är Wikipediasidan som beskriver instrumentet som används, accelerometer:
sv.wikipedia.org/wiki/Accelerom…

Grejen är i alla fall att bergarter har olika densitet, de är alltså olika tunga, och därför ger de olika utslag när man mäter tyngdkraften. Järn är tex mycket tyngre än granit. På samma sätt kan man upptäcka större hålrum i berggrunden med denna metod.

Det går också att undersöka magnetiska och elektromagnetiska fält. Det kan göras med en helikopter som har ett instrument hängande under sig som kan upptäcka anomalier ner till mellan 500 och 1000 meters djup, beroende på förhållandena på platsen.
📷: Fredric Alm

Nå, så om man hittar såna där avvikelser då, är det bara att sätta igång och gräva? Njae, inte riktigt. En gruva är en stor investering, och du vill vara säker på att fyndigheten är värd att bryta och förädla. Då måste du ha mer konkreta data – du vill hålla ett prov i handen!

Därför går du i detta skede från de indirekta metoderna, dvs mätningarna beskrivna ovan, till den mer direkta metoden att borra dig ner i backen. Det görs med så kallad diamantborrning. Den kallas inte så för att man söker diamanter.

Namnet kommer av att borrkronan är ihålig och ofta förstärkt med just diamant för att hålla längre. Borrkärnor sågas loss ur berget och plockas upp för att man ska kunna undersöka vad som finns i djupet.
📷: Mauritz Magnusson

Borrningen från markytan görs med maskiner som går på breda band ute i terrängen. De operatörer som LKAB anlitar är skickliga och zickzackar på plats för att undvika att skada träd eller mark i onödan.
📷: Mauritz Magnusson

När det går gör man gärna borrningarna vintertid eftersom marken då är frusen och det går att köra till otillgängliga platser utan att lämna så mycket spår.
📷: Fredric Alm

Det är först när man har de fysiska proverna som man kan vara säker på vilka fyndigheter som faktiskt ligger där nere. Geologer undersöker vilka ämnena är och vilka halter de har.
📷: Fredric Alm

Jamen, om man då hittar höga halter av värdefull metall, kan man DÅ sätta igång sin gruva? Nej! Du måste vara säker på att det går att bryta den på ett säkert, rimligt miljöpåverkande och dessutom lönsamt sätt. Och du måste borra MYCKET för att veta det.

Malm, förresten, det är inte ett geologiskt begrepp utan ekonomiskt. Först när en mineralförekomst bedöms vara lönsam att bryta kallar man den för malm. Och det kan ändras, beroende på om marknadspriset går upp – eller ner!

Säg nu att du hittat en fyndighet, borrat länge och väl och gjort analyser och en plan för hur du ska bryta och kanske även förädla det du hittat. Ja, då har du ändå väldigt mycket jobb kvar, för du måste ha en brytningskoncession och sedan ett miljötillstånd.

Brytningskoncessionen ansöker du om hos Bergsstaten, miljötillståndet söker du hos Mark- och miljödomstolen. Du ska kunna visa att du vet allt som krävs om fyndigheten, att du kan bryta den och att du kan ta tillräcklig hänsyn till miljö, klimat och omgivande samhälle.

SEN kan du öppna din gruva och leva livets glada dagar, medveten om att du förser mänskligheten med material som behövs för att bygga välfärd och ett grönare samhälle, till exempel. Så sätt igång, ut i skogen!

Slut tråd.