Idag presenterar LKAB de senaste prospekteringsresultaten. Det ser väldigt bra ut, mineraltillgångarna ökar kraftigt. Det är svårt att känna riktig glädje, med kriget i Ukraina. Men, våra fyndigheter gör det möjligt att minska beroendet av Ryssland, tex för gödsel. Här en tråd.
Vi är uppe i hela 4 miljarder ton i mineralreserver och mineraltillgångar som vi har hittat genom aktivt prospekteringsarbete. Som jämförelse: sedan LKAB grundades 1890 har vi brutit drygt 2 miljarder ton järnmalm. Pressmeddelandet: lkab.com/sv/nyhetsrum/p…
Vi har hittat mer mineraltillgångar vid alla våra gruvor; Svappavaara, Malmberget och Kiruna. I Kiruna betyder det att dagens huvudnivå på 1365 meters djup kan användas fram till 2046. Och det finns mer malm ännu djupare. Dessutom är fyndigheten Per Geijer norr om stan stor.
Vi redovisar också för första gången volymer och halter på sällsynta jordartsmetaller. Ni vet de där som vi behöver för våra mobiltelefoner, elbilar och vindkraftverk. För den gröna omställningen av industri och samhälle. De ligger tillsammans med järnmalmen, som en bonus.
Vi utvecklar alltså teknik för att utvinna de där metallerna. Halterna är inte jättehöga, men volymerna stora, och eftersom vi ändå ska bryta malmen för att komma åt järnet så kan vi passa på att installera fler steg i förädlingsprocessen.
De sällsynta jordartsmetallerna finns i ett mineral som kallas apatit. Där finns också ett annat ämne, i desto högre halter, nämligen fosfor. Den höga fosforhalten var historiskt en nackdel, det gjorde järnet sprött i äldre tiders tillverkningsprocesser.
Sedan den så kallade Thomasprocessen uppfanns på 1870-talet blev även fosforhaltig järnmalm intressant, vilket var en av anledningarna till att fyndigheterna i Malmfälten blev lönsamma att utvinna.
Vi kan numera separera apatiten, och har i många år lagt den på hög tillsammans med den sten och sand som vi plockar bort från järnmalmen i förädlingsverken ovan jord. Det har inte varit tillräckligt lönsamt att utvinna fosforn.
Men nu har tekniken utvecklats och efterfrågan ökat. Vad beror det på? Jo, delvis är det för att fosfor är en viktig ingrediens i mineralgödsel, och den är i sin tur mycket viktig för jordens livsmedelsförsörjning.
Utan mineralgödsel skulle den globala livsmedelproduktionen minska med hälften. Bara i Sverige använder lantbruket cirka 850.000 ton gödsel per år. Men vi har inga inhemska gödselfabriker, vi är beroende av import. Och det är här Ryssland kommer in.
Dagens Industri publicerade här om dagen en belysande artikel om vårt beroende av Ryssland och Belarus för vår mineralgödsel: di.se/nyheter/putins…
DI: ”Till exempel står Ryssland för 40 procent av den globala exporten av ammoniumnitrat och för knappt 20 procent av handeln av fosfater. Ryssland och Belarus står tillsammans för hela 40 procent av den globala handeln av kalium, som är en annan viktig råvara för konstgödsel.”
Kväve, kalium och fosfor är de viktigaste näringsämnena i modern mineralgödsel. Ni ser kopplingen, va? Ja, LKAB:s utvinning av fosfor kommer att göra oss mindre beroende av leveranser från Ryssland och Belarus för vår livsmedelsförsörjning. Och inte bara Sveriges.
Vi skulle kunna producera FEM gånger hela Sveriges behov av fosfor till mineralgödsel, från pågående produktion av järnmalm, utan att utvinna ur högarna med sten och sand. Vi kommer alltså också att kunna exportera betydande mängder, exempelvis till andra europeiska länder.
Det finns dessutom en hälsoaspekt i detta. EU-kommissionen vill sänka mängden kadmium i livsmedel. En stor källa till kadmium i maten är just fosfor till gödsel. LKAB:s fyndigheter innehåller fosfor som är kadmiumfritt. lkab.com/sv/nyhetsrum/n…
Och hur är det då med sällsynta jordartsmetaller och vårt importberoende där? Där är vi i händerna på Kina som dominerar utvinning och förädling. Underutbudet är stort, nya gruvor och ny förädlingskapacitet behövs i Europa för det gröna teknikskiftet. sgu.se/mineralnaring/…
Vi arbetar med att sätta dessa planer i verket. Vi ska utvinna ett apatitkoncentrat vid våra gruvor, som sedan körs till kusten där fosforn och de sällsynta jordartsmetallerna utvinns. Platsvalet står mellan Luleå, Skellefteå och Narvik. Planerad produktionsstart 2027.
LKAB kan alltså bryta järnmalm i många år till. En stor del av våra vinster går till ägaren svenska staten och bidrar till ett starkare samhälle (drygt 12 miljarder i senaste bokslutet). Och våra fyndigheter kan som synes även leda till ökad självförsörjning.
Slut tråd.
Tilllägg: Varför kallar vi den nya stora fyndigheten i Kiruna för Per Geijer?
Jo, så hette geologen som först var den på spåren. Idag kan vi bekräfta betydelsen av hans fynd. sv.m.wikipedia.org/wiki/Per_Geijer
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
LKAB:s vinst för 2021 blev svindlande 26,9 miljarder kronor. Vad fan… ursäkta, jag menar: Vad faderullan får ni egentligen för pengarna, ni som äger LKAB? Låt oss titta på detta i en tråd.
”Alla pengar försvinner till Stockholm!” Så muttras det ibland här i norr. Men stämmer det? Nja, vi ska ta en koll i bokslutet för år 2021 var LKAB:s pengar tog vägen.
Det finns en gammal myt att det är pengar från LKAB som bekostat tunnelbanan i Stockholm. Eller myt, allt hänger ju ihop, så visst har statens inkomster från Malmfälten gjort det möjligt att satsa på välfärd och infrastruktur i hela landet. Varsågoda för tunnelbanan, då!
Laevas sameby vill avlysa sitt fjällområde, där renarna vistas, från så kallad heliski. Det beror på att det svåra snöläget spärrar betet i skogslandet, så renarna inte kan vara där som de brukar så här års. Se nyhet nedan. Här en liten tråd om detta. svt.se/nyheter/lokalt…
Renarnas bete är låst i skogarna på grund av att snön tinat och frusit flera gånger. Snön är stenhård och renarna förlorar mer energi än de får när de gräver efter mat. Därför håller Laevas kvar de flesta renarna i det högalpina området. Där är också tufft, men lite bättre ändå.
Det här är för övrigt något som blir allt vanligare på grund av klimatförändringarna. Vädret växlar mer, temperaturen går upp och ner oftare. Renskötare berättar att generationers kunskap om bästa betet på olika platser vid vissa årstider inte gäller längre.
Nu ska vi titta på en av byggklossarna i Norrbottens teknologiska megasystem, vattenkraftverket i Porjus! Varför det byggdes och hur det byggdes. Följ med ner i en lång industrihistorietråd.
📷: Ludvig Wästfelt
Vi börjar med en stunds begrundan över hur fallen i Porjus såg ut innan kraftverket byggdes. Ja, det finns utrymme i bröstet för såväl ingenjörsglädje och stolthet över vattenkraftens betydelse, som sorg över den natur som förändrats.
📷: Borg Mesch
Jag har tidigare trådat om hela det teknologiska megasystemet i Norrbotten:
Hur hamnade LKAB:s huvudkontor i Luleå? Den historien efterfrågade @garpebring, så här kommer en liten tråd om det, och om den period vi kallar ”de sju svåra åren”.
📷: LKAB
LKAB tog 1981 beslutet att flytta huvudkontoret från Stockholm, där det då var placerat i korsningen Karlavägen-Sturegatan. Huset står dock kvar!
📷: Wikimedia
Frågan hade då redan debatterats offentligt i årtionden. Att bolagets kontor borde ligga i Norrbotten hade framförts från många olika håll, såväl fackligt som politiskt.
Hur hittar man malm? Vem får söka efter malm? Hur ser processen ut fram till en ny gruva? Det ska vi nu titta närmare på i en tråd.
📷: Järnvägsmuseum
Du får söka efter malm! Ut i skogen med dig! Det enda du behöver sitter strax ovanför näsan. Ögonen alltså. Vem som helst får ägna sig åt så kallad blockletning, det ingår i allemansrätten.
I sin enklaste form handlar det om att ge sig ut i naturen och titta efter intressanta stenar. Det enda kravet är att du inte gör någon åverkan i skog och mark.
Så här i juletid passar väl en industritråd av bibliska mått? Låt oss fröjdas och förfäras över planerna på att vända de nordligaste älvarnas flöden, samla vattnet i Torneträsk och nyttja fallhöjden ner till Ofotfjorden. Här är Sagan om Atlantprojektet!
Fast det är ingen saga utan ren sanning. Projektplanerna, alltså. Jag har kommit över ett heligt evangelium, jag menar en slutrapport, utgiven av Nordiska Vattenkraftkommittén den 9 december 1961, som i detalj redogör för de utredningar och beräkningar som genomfördes.
Hade planerna satts i verket hade stora delar av Norrbotten sett annorlunda ut idag. Tornedalen hade mist en del av sin själ i de strömmande älvarna, vida områden hade hamnat under vatten och påverkan på rennäring, turism och boende hade blivit betydande.
📷: Hilding Mickelsson