nästa person i sammanhanget finns här på twitter, men det är ingen risk att han ser den här tråden eftersom han blockade mig direkt efter vårt första och sista möte för två år sedan.
det var 2016 och jag hade ganska nyligen börjat leta information om händelsen på järflotta hösten 1993. via olika vägar hade jag fått tillgång till en hel del - ganska motstridig - dokumentation. det var därför jag vände mig till honom.
värnpliktsnytt har länge varit en plantskola för journalister. kanske mest så i slutet av 1900-talet. där lärde sig flera av dagens mest kända reportrar grunderna i hur man gör tidning, skriver och gräver fram nyheter.
han - som vi kan kalla danne för han heter inte alls så - var en av dem. idag jobbar han på en av våra stora tidningar. ni vet ganska säkert vem det är. men i mitten av 1990-talet var han en okänd värnpliktig som kom direkt från småstaden där han växt upp.
våren 1994 skrev han en uppmärksammad artikelserie i värnpliktsnytt som skulle bidra till att han senare samma år fick sitt första vikariat på en kvällstidning. artiklarna är välresearchade, relevanta och driver en tydlig tes: försvaret tar för lätt på värnpliktigas säkerhet.
välresearchade bland annat för att de innehåller en detaljerad och noggrann granskning av samtliga dödsolyckor som drabbat värnpliktiga under 1990-talet. här finns intervjuer med befäl, experter och anhöriga. ett journalistiskt jättejobb.
båtolyckan vid marsstrand, bandvagnen som brann i sollefteå, vådaskjutningen på korsö - alla tragedier finns med. noggrant dokumenterade och utredda.
så när som på en. om den värnpliktige "f" som dog i samband med ka1:s övning i november 1993 nämns inte ett ord.
jag känner inte "danne" men man känner alltid nån som känner nån och kontakterna bland folk som känner till varandra går ofta enkelt. ett mail och man har en bokad lunch eller fika. för att snacka. känna på varandra.
när jag träffade danne 2016 skulle jag snart bli pappa för andra gången. jag hade dessutom precis lagt ner neo och livet var liksom i en liten lucka. jag visste inte riktigt var det höll på att ta vägen. kanske var det därför jag ändå bestämde mig för att försöka prata med honom.
vi drack en öl på tennstopet. det var solig april men vi satt inne, lite avsides. han verkade lite smickrad när jag påminde honom om hans första stora knäck. han berättade öppet om hur han där och då fått smak för att göra nyheter.
21 år gammal och få intervjua öb. sådant ger mersmak. alla resorna runt om i sverige. handlingar som skulle beställas ut. pusselbitar som skulle läggas. över 20 år efteråt mindes han allt som om det hade hänt nyss.
ja. han mindes allt. allt utom något dödsfall i stockholms södra skärgård hösten 1993. trots att han då redan sedan två månader tjänstgjort på värnpliktsnytt. nej. det ringde ingen klocka.
minnet är märkligt ibland. vissa saker fastnar. andra... försvinner.
när han ville fortsätta berätta om fler 90-talsbedrifter (han trodde nog jag var någon slags fan som ville ha smaskiga detaljer man inte fått skriva ut då) avbröt jag honom så vänligt jag kunde.
jag visade honom de kopior jag hade. diariet jag fått ut från ka1:s arkiv. från marinstaben. från försvarsstaben. jag visade honom alla andra allmänna handlingar jag hade tillgång till. på den tiden skrev man det mesta på papper. nu bredda jag ut alla på bordet mellan oss.
jag sa som jag tänkte att det var så konstigt att han inte mindes. diarierna omfattade mer än tjugo olika skrivelser från honom. efter alla avslag hade han överklagat flera ärenden till både länsrätt och kammarrätt. han måste lagt betydande tid och energi på det.
i nästan ett halvår hade han pressat olika myndigheter på all upptänklig information om händelsen på järflotta. han hade knappt fått ut några handlingar. och nu påstod han att han glömt bort allt? hur var det möjligt?
jag tror han satt tyst i över en minut och bläddrade bland alla papper innan han reste sig. stolen välte bakom honom. innan jag ens hade hunnit öppna munnen var han borta från bordet. jag fick en sista skymt av honom i dörren ut.
efteråt besvarade han aldrig några samtal eller mejl. jag har heller aldrig träffat honom sedan dess.
allt jag har kvar är massa skrivelser och överklagaden från ett 1990-tal som nu börjar bli väldigt länge sedan. en blivande stjärnreporter som stångar sitt panna blodig mot en byråkrati som inte vill att han ska lägga näsan i blöt.
bandvagnar som brinner i sollefteå. vådaskott på korsö. döda kustartillerister på västkusten. jägare som drunknar i strömsund. om allt sådant kunde försvaret berätta. låta sig bli granskad. erbjuda öppenhet. skicka fram öb för en intervju.
men om en död värnpliktig som hittats i en klippskreva på järflotta i stockholms södra skärgård ville man inte berätta något alls. hur mycket man än frågade.
kvar fanns bara massa papper som kommit till mig på ett minst sagt egendomligt sätt. spåren av ett knäck som aldrig blev klart.
kanske var det redan då - våren 2016 - som jag insåg att om något hade kunnat stoppa "danne" den gången var mina utsikter inte särskilt mycket större.
men man ska ju alltid försöka. det har jag alltid tyckt.
