Thread by @FilosofenNils

Vill du diskutera de kommunala utjämningssystemen med mig? Läs denna först - det kan vara så att du inte har någon aning om vad du pratar om!

statskontoret.se/upload/publika…

Det där var ingen inbjudan. Jag ville mest nåla fast en tweet så att jag sparar tid när folk som kombinerar en ilska över utjämningen med en djup okunskap om systemet känner att den där Nils ska jag spamma med mina ogrundade åsikter.

Ska jag dra den lite längre längre historien om Malmö och skatteutjämningen? Okej. En gång. Sen stänger vi den diskussionen.

Det här handlar alltså om de delar av utjämningsbidraget som inte har med universitetet och dess 30000 studenter utan skattekraft eller bron med sina 10000 pendlande Malmöbor utan skattekraft. Inte heller om alla barn. Malmö har störst andel barn av Sveriges kommuner.

Vi struntar också i den allmänt unga befolkningen. Malmö har stor andel personer under 35 som ännu inte byggt upp sina inkomster. Nej, vi ska prata om fattigdom. Eller relativ fattigdom som man måste säga numera så att inte någon flippar och börjar peka på Afrika.

Varför bor det så många fattiga i Malmö? Är det sossarnas fel?

(Lite är kanske sossarnas fel)

Malmö har ett fördelaktigt geografisk läge. Det har bott människors här i tolv tusen år. Världens absolut bästa åkermark finns här. Till exempel under parkeringsplatsen utanför köpcentret Emporia. Förutsättningarna är lysande.

Malmö och Helsingborg var nödvändiga för den danska kontrollen av Östersjön. Malmö och Helsingborg var anledningen till att det var så viktigt för Sverige att ockupera och annektera Skåne.

I både Malmö och Helsingborg uppstår redan under den danska tiden blomstrande varvsindustrier. Urbaniseringen av Skåne gick snabbt. En kombination av städernas industrier och utvecklingen av jordbruket drev människor till Malmö.

I slutet av 1800-talet var Malmö proppfullt av framgångsrika tillverkningsindustrier. Och så var det större delen av 1900-talet också.

Stor textilindustri. Godistillverkning. Men störst av alla var varvet. Kockums. 4000 anställda bara på varvet. Sen tillverkade de tågvagnar och tallrikar och grytor också.

Malmö växte från 40000 invånare kring sekelskiftet (inte det senaste) till 260000 1970. Och det var industriernas behov av arbetskraft som drev detta. Arbetslösheten var låg. Obefintlig. En stark fackföreningsrörelse drev upp lönerna. Folk hade det bra.

Utanför mitt rum på stadshuset stod några bokhyllor med gamla protokoll från de senaste 150 åren i fina inbundna band. Jag roade mig ibland med att titta i dem. Så starka var Kockums i staden att de tycks ha haft adjungerade deltagare på några kommunstyrelsemöten på 50-talet.

Malmö styrdes oavbrutet av socialdemokrater från demokratins införande till 1985. Och S var bästisar med Kockums.

Så lönsamt var Kockums att de lånade ut pengar räntefritt till sina egna arbetare för att bygga stugbyar och fritidsanläggningar. Och så kronan på verket: Kockums fritid. En fritidsanläggning precis bredvid varvet. Med förskola, bibliotek, simhall, ishall, tennis, fucking allt!

Sen gick det åt helvete.
I Asien byggde man båtar billigare.
I Asien sydde man billigare kläder och gjorde billigare strumpor.
Malmös industrier blödde på 80-talet.
De fick konstgjord socialdemokratisk andning. Det drog ut på pinan. Men det var kört.

Well, sådan är kapitalismen och så vidare. Arbetslösheten exploderar i slutet av åttitalet. Och för första gången på 600 år minskar Malmös befolkning.

Det vände snabbt. I Malmö hade man byggt ut bostadsbeståndet paniksnabbt på 50-, 60-, och 70-talen. Ja, till och med i början av 80-talet. Miljonprogrammen är många. Rosengård. Holma. Lindeborg. Lindängen. Hermodsdal. Och andra.

Miljonprogrammen byggdes med framtidstro, entusiasm, och något tveksam inställning till stadsdelars integrering i den övriga staden. Nästan hälften av Malmös bostäder finns här.

Men nu flyttar alltså människor ifrån Malmö. 1990 bor det 30000 färre människor i Malmö än det gjorde 1970. Det är en dramatisk och snabb förändring. Lägenheter och villor står tomma och förfaller.

Så stort var överskottet på bostäder att när jag fick min första lägenhet så lockade fastighetsägarna med två fria hyror per år för arbetslösa. Tänk er det på dagens fastighetsmarknad i storstäderna!

Så hände nationalismen på Balkan.
Folkmord. Flyktingströmmar genom Europa. Till Sverige.

Mottagningssystemen fungerar inte. Regeringen inför EBO-lagen. Asylsökanden som hittar egna boenden slipper anläggningarna och får flytta ut i kommunerna! Och många hittar till Malmö. Precis som många andra på jakt efter billiga boenden.

Inflyttningen gör att Malmös ekonomi växer igen. Småskalig tillverkning ökar. Arbetslösheten minskar. De som flyttade hit via EBO trivs. Stannar kvar. Flyttar till ”finare” områden. Andra låginkomstagare och flyktingar flyttar in i miljonprogrammens billiga lägenheter.

Men i Malmö växer framtidstron igen! Här ska byggas bro! Universitet! Och där varvet en gång stod ska vi bygga en toppmodern stadsdel med en fucking jävla skyskrapa! Malmö är mycket men inte ödmjuka.

Byggbranchen tjänar högvis med pengar. Det byggs överallt i Sverige. De nybyggda bostäderna är dyra.

STOPP! Här borde staden ha agerat annorlunda. Vi borde sett till att det byggs billigare, inte billiga, lägenheter. Vi borde sett till att miljonprogrammen renoverades. Vi borde ha börjat bygga ut skolan redan nu, i slutet av 90-talet/början av 2000-talet.

Det uppstår en brist på billiga bostäder. Trycket blir ännu större när högskolan öppnar. De som flyttat till Malmö på grund av billiga boenden eller landsmän som kommit som flyktingar måste flytta från Malmö för att göra bostadskarriär.

Andra blir kvar. De som av olika skäl inte klarar sig på den svenska arbetsmarknaden. Många växer upp med arbetslösa föräldrar. Skolan skulle kompensera för det. Där har Malmö misslyckats. En bisarr organisation med tio olika skolnämnder bidrog till det.

Och nu blir det paus för nu ska jag åka och titta på vad som var 80-talets bästa svenska rockband: Mora Träsk.

Fortsättning följer...

Tillbaks. Inte fan fångade vi någon tiger. Men men.

Malmös arbetsmarknad växer. Den blir högteknologisk. Närheten till Lund och Köpenhamn spelar stor roll, men också en ytterst medveten strategi från Socialdemokraterna att försöka locka till sig företag som passar in i bilden av den nya kunskapsstaden vid staden.

Men alla passar inte in. Äldre som förlorade sina arbeten när industrierna försvann hamnar ännu längre från arbetsmarknaden. Det finns få jobb för unga som inte klarar gymnasiet. Och de börjar bli många.

De som tar sig ur arbetslöshet har inga lägenheter i Malmö att ta sig till längre. Prishoppet från de billiga lägenheterna i miljonprogrammen eller i renoveringsmässigt utmanade centrala lägenheter till nybyggena är stort. Och att köpa sin bostad är inte lätt. Priserna stiger.

STOPP! Den onda spiral* som startar nu hade kunnat hejdas. Från politiskt håll skulle priserna pressats och utbyggnaden av bostadsbeståndet skyndats på. Flyttkedjor skulle uppmuntras. Många äldre som vill flytta till mindre boenden kan inte. Pga dyrare ned liten lägenhet än stor.

*Spiralen: Människor är fattiga. Blir försörjda och skolade av Malmö. Slutar vara fattiga. Drivs från Malmö av bostadsbrist. Nya fattiga flyttar in.

Sverige har fortsatt hög flyktinginvandring och många söker sig till Malmö. Det är billigt här. Man kanske känner någon här. Och, ja, möjligheterna till svartjobb är inte helt obefintliga här.

De som kom som flyktingar under Balkankrigen var inte sällan relativt högt utbildade och för dem som inte var det fanns det fortfarande plats på arbetsmarknaden. För dem som kommer efter, säg, 2005 gäller inte samma sak. Och det är såklart helt okej...

...eftersom, och lyssna nu noga: VI TAR INTE EMOT FLYKTINGAR FÖR ATT TJÄNA PENGAR UTAN FÖR ATT BEREDA SKYDD.

I Malmö växer nu en underklass av medborgare som inte har färdigheterna som passar på storköpenhamns (där Malmö ingår) arbetsmarknad. Många vidareutbildar sig. Andra fastnar. Det ÄR svårt att byta bana efter man fyllt 40. Här kunde vi ha varit hårdare och tydligare med kraven.

I västra Malmö breder villorna ut sig. I de nya områdena Västra Hamnen och Hyllie byggs exklusiva lägenheter. Hit flyttar det höginkomsttagare. De som jobbar i de nya industrierna. De där man sitter ner på jobbet och har ironiska tröjor med Carola på. Väskor med C=64-tryck.

Malmö har aldrig varit mer kluvet, splittrat, och segregerat än nu. I väster lever man upp till tio år längre än i öster. Segregationen är inte bara mental. Den är ibland fysisk. Miljonprogrammen är omgärdade av breda vägar. Ibland motorvägar.

Visst träffas människor från östra och västra Malmö ibland. Det är inte helt slutna system. Men de sociala och ekonomiska skillnaderna är stora.

Sidospår: När människor från västra Malmö börjar flytta in i områden där människor från östra Malmö bor och har verksamhet är det först hippt och coolt. När för många gör det börjar de första skrika om gentrifiering.

Gentrifiering är inte de ursprungliga boendes fiende. Det ökar kvaliteten på deras förskolor, utbudet av varor och tjänster, och minskar svartjobben. Men som sagt: sidospår.

Och det var berättelsen om hur det fattiga Malmö uppstår genom industrikris och ett för stort utbud av bostäder och förvärras av oss politiker som lite för långsamt fattar vad som håller på att hända och en övertro på kunskapsindustrier. Och byggkostnader.