,
14 tweets,
3 min read
Read on Twitter
Fler och fler lärare och lärarstudenter skriver till mig om den verklighet de möter i ute i skolorna. Flera av berättelserna är skakande. På många håll handlar det om att upprätthålla ordning i ett kaos. Varje lektion blir en kamp om klassrummet. Låt mig återge några berättelser.
En relativt ny lärare beskriver hur denne känner sig förtvivlad över att 20 minuter av varje lektion går åt att få talutrymmet. Hur två elever som sätter prägel på hela klassen visar totalt ointresse för lektionerna och vägrar lägga undan mobilerna.
En annan lärare som snart är färdig med utbildningen ifrågasätter sitt utbildningsval. Läraryrket hade alltid känts som drömyrket men denne fick sig en rejäl törn under en praktikperiod i en klass där eleverna ständigt kastade glåpord efter varandra och slogs inne på lektionerna.
Vi kan vara rörande överens om en sak. Det är otroligt pinsamt för svensk skola att en av de största utmaningarna handlar om stök i klassrummet. Det är liksom det vi blivit bäst på i olika mätningar. Jag skäms iallafall. Hur sjutton blev det så här?
1. Framförallt handlar det om att svensk skola inte längre är en institution som förmedlar att den är en stark bildningsinstitution. Att förmedla en känsla att hit kommer man för att lära och utvecklas. Inget annat beteende tolereras.
2. Elefanten i rummet är som jag lyft många gånger den svenska lärarutbildningen. Den förbereder inte eleverna inför verkligheten de möter ute i klassrummen. Avsaknaden av metodikämnet har varit förödande och fostret osäkra lärare utan verktyg för sin undervisning.
3. Vi har svenska skolmyndigheter som underminerar lärarens auktoritet genom beslut som är direkt kontraproduktiva. Om skolor tvingas böta pga att lärare tvingas ta till fysiska åtgärder för att stävja stök så blir utrymmet för lärarens auktoritet kraftigt urholkat.
4. Under lång tid har det funnits en låtgå-attityd kring beteende som ingen skulle acceptera på sitt arbete. Man har relativiserat beteende och kommit med godtyckliga förklaringarna. ”Det måste bero på en diagnos.”
Jag pratar inte om elever med diagnoser. För sådana finns och ska mötas upp av skolan. Jag syftar på elever som är på skolan inte i syfte att lära sig. Dessa har en total avsaknad av respekt för sina lärare och sina klasskamrater. De finns. Jag har träffat många av dem.
Nu ska Regeringen ta fram en utredning kring stöket i skolan. Men om man tror att det bara handlar om mobiltelefoner så missar man målet. Det handlar om att återupprätta lärarens auktoritet och status. Att återge klassrummet till lärarna.
Men framförallt handlar det om det jag inledde med. Att skapa en kultur där skolan är en stark bildningsinstitution dit man kommer för att lära och utvecklas. Inte en lekstuga där eleverna kan leva rövare. Det har vi sett för mycket av under alldeles för lång tid.
Jag känner en otrolig frustration och vanmakt över att det som tynger nyexade och blivande lärare är stöket i klassrummen. Det borde vara så mycket annat som upptar dessa lärares energi och tid.
Vi kan också konstatera att regeringar oavsett politik misslyckats kapitalt med att begränsa och stävja detta. Varför kan man fråga sig. En ovilja att tvingas erkänna problemen? En känsla av skam? Jag vet inte. Men vi kan inte fortsätta så här - oavsett regering.
Vem är politikern i Sverige som ska ta bladet från munnen och säga: ”Vi har problem. Vi har stora problem. Vi måste göra något drastiskt. Vi kan inte fortsätta på inslagen väg.”
