Thread by @epicacipe

Jesus Kristus. Minns ni familjen jag berättat om, de vi bowlade med i julas, och som vi spelade minigolf med en skenbart vacker sommardag? De var här idag. En stund. (Två timmar och trettioåtta minuter, för att vara exakt.)

De tre barnen var i högform. Två av dem hade inte ätit något. Den tredje hade ätit fuckyouandthehorseyourodeinon. Föräldrarna var i totalt semesterläge. Och jag fann mitt inre zen. Och hoppades lite, lite att någon skulle bli skadad. (Nej? Nej, ok, inte skadad.)

Jag är lite i något slags vad-fan-var-det-som-hände-chock, men jag känner att det är läge att öppna semesterwhiskyn och trycka i mig en hundragrammare fulchoklad.

Först ska jag dock natta min son. Den välartade. Som verkar ha ärvt förmågan att fungera som brandfackla och bensin i närheten av konflikter för sitt eget höga nöjes skull. Av vem tänker jag inte berätta.

Och med ”den välartade” förstår de flesta att det är just ”citationstecken” som ska in på vågrät åtta, och att det följaktligen blir ”sarkasm” på lodrät tolv.

De kom med båt. Innan vi var hemma, för vi var och handlade mat, intet ont anandes.
”Vi hör av oss när vi åker” förvandlades till ”Vi är här nu!” och en bild på deras båt förtöjd vid vår brygga. Jaha.

När vi väl kom ner till bryggan, efter att slängt in matvaror och slängt i oss snabb middag, osade hela stranden av syskonkärlek och ”det är dina barn, du ville det här”-semesterföräldrar. Ett krabbfiskespö var trasigt och ett barn var genomblött från midjan och mer.

Jag hann precis sätta mig innan preteentjejen i ett andetag deklarerade för hela havet att hon hade trååååkigt och ville åka hem och varför har du inte med dig något till oss?

I nästa andetag, ingen minns vems, kom minstingen, en kille på sex år, och drog ett smutsigt krabbskal över sin pappas nyss vita t-shirt. Som hämnd för att pappan inte tagit upp några musslor till honom. ALLA andra hade ju fått. (Ingen hade fått.)

I stort samtidigt halkade mellanpojken, snart åtta år, på klipporna för andra gången, slog i rumpan varvid systern, preteentjejen, garvade så högt att det ekade i viken, och därmed fick ducka för en blåmussla som kom flygande... Fridfullt.

”Inte mina barn”, tänkte jag och satte mig för att försöka umgås med de vuxna. Semesterfirarna. De med tre små barn. Och död, frånvarande blick signalerandes ”skjut mig”.

Det gick ju naturligtvis inte. Plötsligt skulle samtliga barn visa, berätta och fråga något (det här med att inte avbryta gäller inte i den familjen), och pappa var jättedum som inte ögonblickligen följde med och gjorde något.

Lika plötsligt kom minstingen på att vi måste gå upp till vår stuga. Det hade någon minsann lovat, och vi måste gå NU OCH MÅTTE DJÄVULEN TA DIG OCH DIG OCH DIG OM VI INTE GÅR NU!!
Preteentjejen ställde sig då och skrek i falsett. För att hon kunde. Och ville.

Minstingen ballade ur. Ville han kanske ha en banan? Han hade ju inte ätit ordentligt. Och jag översätter hans svar till normalspråk: JAG VILL INTE HA NÅN JÄVLA BANAN TA DU DIN JÄVLA BANAN OCH KÖR UPP DEN DÄR INTE SOLEN LYSER!!

För att ungefär femton sekunder senare skrika VAR ÄR BANANEN DÅ SOM NI LOVADE MIG?!?
Man får ju försöka förstå barnet här, alla bara ljuger och ljuger och lovar och lovar...

Varde banan. Varde inte den där lilla knappdosan som hissar upp och ner ankaret, för den tog den lille jäveln, förlåt, den gulliga lilla minstingen och slängde i vattnet när pappan inte var uppmärksam i någon sekund. (Den bärgades dock, och överlevde.)

Jag var vid det här laget inte lika sugen på att gå upp till stugan med allihop, men föräldrarna orkade inte ta striden mot minstingen. Vi gick upp i samlad tropp. Och guuud så tråkigt, tyckte preteentjejen.

När vi så kom upp till stugan förklarade preteentjejen att hon var hungrig. Hon hatade tydligen den köttfärssås och spaghetti som pappan hade gjort idag.
Enter tålmodig och godhjärtad värd. Vill du ha en macka? Polarkaka? Smör? Skinka? Flickan lyste upp.

Hon tog en macka. Jag propsade på två. Hon behövde sedan en till. Och hittade då - nutellan (jag hade ju inte hunnit packa in allt efter handlingen). Frågade snällt om hon fick ta, dock med samma volym som en Formel 1-bil, varvid minstingen lystrade. NUTELLAMACKA!!!

Alla närvarande förstod med självklarhet att det enda alternativet i det läget var att ge också honom en nutellamacka. Som han sedan av någon oklar anledning skulle äta inte vid matbordet, utan vid soffbordet.

Här var jag kanske lite betänksam, med tanke på ljusa soffor, etc., men anade också att här fanns ett underhållningsvärde.
Har ni sett två föräldrar försöka parera en unge med nutella i hela ansiktet samtidigt som han försöker headbanga i beigea soffor hemma hos andra? :o)

Hoppas åtminstone att de andra inte kommer in nu, hann mamman säga, och syftade på den potentiella avundsjukan från mellanbarnet vid kännedom om nutellamackor åt andra. Varvid minstingen på riktigt sprang ut och ropade ”Fuck you, jag har nutellamacka!” (fritt översatt).

Nu kom mellanbarnet självklart inflygande. Var fanns hans rättmätiga nutellamacka? Var? Livet är orättvist!
Och det blev mycket riktigt orättvist, för precis där bestämde sig föräldrarna för att dra gränsen. Han fick vänta tills de kom hem.
Och vad gör en storebror då?

Jo, en storebror stjäl det sista av lillebroderns nutellamacka. Och där var ett fullskaligt krig startat. Slagsmål. Sparkar och knytnävar. Med nutella på.
Med min välartade son som något slags rättskaffens kommentator om vem som gjort vad och orätt och inte. Som ju alla älskar.

Med slagsmålet i förgrunden fick preteentjejen ingen uppmärksamhet alls, så hon valde att ställa sig mellan sina syskon och göra ”clown check” (en grej från Tik Tok). Något som på något konstigt sätt resulterade i att hon sedan var tvungen att slå sin bror riktigt hårt på axeln.

Parallellt med alla dessa händelser försökte föräldrarna konversera. Hur är det och vad händer på semestern och såg du matchen och AVBRYT INTE JAG PRATAR och kommer sina syskon upp och MEN FÖR I och jag svarade lite lösryckt i alla möjliga riktningar.

Så försvann mellansonen ut, ledsen och arg, och det var dags att åka hem och säg nu förlåt till din bror du är faktiskt större och äldre och borde veta bättre och NI ÄR ELAKA!!
Var var min son nu, då? Han hade sökt sin tillflykt till ett sovrum med sin iPad, fått nog av alla.

Det var nu äntligen dags att åka hem. Alla var osams, mamman och pappan ville båda stanna var för sig och aldrig mera se sina barn, såg det ut som. Men, de skulle ju hem till hans föräldrar som jagade dem med sopborste och förmaningar hela tiden, så...

Vi traskade naturligtvis med dem ner till båten igen. En liten promenad på fem minuter under vilken min välartade son refererade allt som hänt, förklarade vem som gjort fel och hur dumt det var och om bara alla hade lyssnat så...

Någon kom ner till stranden först. Någon annan blev skogstokig för att någon annan kom ner först. Och vägrade gå en meter till. En tredje var livrädd för fästingar. Två barn blev burna till bryggan.

Vid det här laget hade jag stängt av både hjärna och öron, så avskedet minns jag inte mycket av. De gjorde loss och lade ut, jag log och vinkade. Inne i ruffen fäktades det vilt, någon såg ut att få en flytväst i ansiktet, någon lekte med knappen till lanternorna så de blinkade.

Min son, den välartade, skrek några sista ”TING TANG WALLA WALLA BING BONG” över nejden och havet innan de fick igång motorn och stävade iväg.

Och då har jag i denna konstiga lilla skildring utelämnat detaljer som till exempel letandet efter plastpåse att ha sten och krabbskal i, tårarna när samma plastpåse med sten i slungades mot eget huvud, och skriken till pappa när skalen gick sönder.

Det verkar osannolikt, för mycket. Skulle man gjort en film, skulle allt detta varit för mycket på en gång.
Men det händer. För dem varje dag.

Och...! Imorgon vill de att vi ses igen! De har bjudit med oss ut med båten. Till någon ö. Fika, äta något, kanske bada, fiska krabbor, ha det gott, upptäcka.

Jag funderar på att ta med nutellamackor.