Det här med ägarskap och potentiella intressekonflikter inom sjukvården har fan spårat ur totalt. Och många tjänstemän och politiker - förlåt - argumenterar med närmast kriminell naivitet i förhållande till frågans allvar.
Det handlar inte om misstänkliggörande utan om att inte ens öppna för att offentliga aktörers oberoende skall kunna ifrågasättas. Vattentäta skott mellan vissa typer av verksamhet är en förtroendefråga.
Jag tror ingen skulle tycka det vore bra om Pfizer eller AstraZeneca köpte upp ett gäng vårdcentraler för att bedriva primärvård, även om det stipulerades i villkoren att "vårdcentralerna inte får låta ägarförhållanden påverka vilka läkemedel som skrivs ut".
Och historiska erfarenheter ger oss rätt. Vi vet till exempel att läkemedelsbolagens (numera förbjudna) bjudresor till läkarkollektivet ökade förskrivningen av deras läkemedel.
Förskrivare tillåts inte äga apotek för att inte lockas till överförskrivning.
Det är således obegripligt att förskrivare och apotek tillåts tillhöra samma koncern. Vi var många som varnade, men: "Nej, möjligheten att förnya recept direkt via appen istället för ansvarig behandlande läkare är avsett för akut livsnödvändig behandling". Jo tjena.
Vi vet alla hur det gick med det. Apoteken har blivit tjänstvilliga inkastare till onödiga och kostsamma besök hos nätläkarbolagen. Reklamen är påträngande och omöjlig att undvika. Merförsäljning, kallas det visst. Eller "service".
Win-win för ägarna.
Det är i det här perspektivet man måste titta på Krys förvärv av Medhelps sjukvårdsrådgivningsverksamhet.
Även om Krys Sverigechef menar att farhågorna är nonsens och talar om konspirationsteorier.
En separat iakttagelse och pikant detalj är att journalistisk granskning och kritiska frågor om ägarförhållanden, jäv och intressekonflikter i och kring sjukvården i stort sett saknas. Jag funderar ibland på orsakerna till det.
Något glädjande i all bedrövelse: Regionerna tycks faktiskt ha berövats sin möjlighet att (med någon form av trovärdighet) fortsätta oskicket att döpa om ”besparing” till ”satsning”.
Exempel följer.
Se här, Lars Rådén (M), i en debattreplik med ett väldigt vanligt förekommande argument:
Wow 3% i år och hela 12 miljarder mer till sjukvården sedan 2016. En rejäl resursförstärkning. Eller?
Alla (undantaget enstaka lekmän) såväl i Sverige som internationellt är överens om att fungerande primärvård i hög grad bygger på tillgänglighet och kontinuitet till fasta specialister i allmänmedicin (allmänläkare). >
Intresset för specialiteten är - fullt förståeligt - mycket stort bland unga läkare.
Ändå är det bevisligen svårt att få tillräckligt många läkare att stanna i uppdraget som generalist och fast kontinuitetsbärare. >
Intressant fråga av @isobelsverkstad; när effekterna av marknadsskolan är så uppenbara – hur kan inte alla vara emot?
Jag har tre förslag till förklaring >
1. Förväxling mellan kvalitet (kostar) och ”positiva” effekter av segregering (billigt).
Om du ser till att rekrytera väldisciplinerade elever med goda förutsättningar blir det lugn, studiero och hyfsade resultat. Detta kan lätt ses som bevis för hög verksamhetskvalitet.
2. Sned finansiering genom förväxling mellan ”likvärdighet” och ”rättvisa”.
Det är lätt att felaktigt dra slutsatsen att identisk skolpeng per elev ger rättvisa förutsättningar för olika verksamheter. Man måste förstå att uppdragen är olika för att inte gå i den fällan.
Jag älskar marknadskrafterna! De skapar effektiva lösningar på mängder av problem.
Den som vill ha något höjer bara priset den kan tänka sig att betala tills det blir attraktivt för någon annan att tillhandahålla detsamma. >
Marknaden som universallösning för befolkningens behovstillfredsställelse inom alla möjliga områden har dock ett par uppenbara svagheter. >
Den fungerar nämligen bara med betalande kunder, dvs om den tilltänkta köparen är beredd att höja priset tills det blir värt att producera varan eller tjänsten. >
Jag ser en ganska okritisk hyllning av den ökade mängden videobesök och andra distanskontakter i sjukvården.
Jag efterfrågar eftertanke, nyanser och självkritik. >
Kontakter som *lika gärna* kan ske på distans bör i regel ske på distans. Det sparar restid, minskar smittrisk osv.
Vid ”nya” besvär kan det gälla t.ex psykologiska frågor/samtal eller bedömning av enklare hudförändringar, eller ren egenvårdsrådgivning vid banala åkommor. >
Även när en distanskontakt medför tydligt sämre men ändå *acceptabel* bedömningskvalitet, jämfört med en fysisk kontakt, kan den vara försvarlig av resurs- och bekvämlighetsskäl. >