Alla (undantaget enstaka lekmän) såväl i Sverige som internationellt är överens om att fungerande primärvård i hög grad bygger på tillgänglighet och kontinuitet till fasta specialister i allmänmedicin (allmänläkare). >
Intresset för specialiteten är - fullt förståeligt - mycket stort bland unga läkare.
Ändå är det bevisligen svårt att få tillräckligt många läkare att stanna i uppdraget som generalist och fast kontinuitetsbärare. >
En del byter specialitet, ibland redan under ST.
En del väljer att istället arbeta som stafettläkare (ibland under former som liknar den fasta läkarens, oftast inte).
En del väljer lättare, avgränsade uppdrag som appläkare eller administrativ tjänst.
En del blir sjuka. >
Uppfinningsrikedomen för att ”göra allmänläkarjobbet attraktivt” är stor; ofta handlar det om ”avlastning” dvs att plocka bort delar av jobbet och låta dessa utföras - helt eller delvis - av andra yrkesgrupper eller i andra delar av organisationen. >
Det kan också handla om försök att möjliggöra fortbildning och forskning,
eller förenklad administration,
eller förhoppningar om att mer digitala hjälpmedel i framtiden skall göra att man kan jobba snabbare och effektivare. >
Allt detta är nog viktigt och bra.
Men. >
Problemet är att jag hittills inte träffat en enda allmänläkarkollega som slutat (eller funderar på att sluta) främst pga för många enkla och roliga, eller alltför varierade, arbetsuppgifter. Inte heller specifikt pga bristfällig fortbildning eller forskningstid.>
Och det är definitivt ingen som slutar pga att digitaliseringen inte går fort nog. >
👉 Man slutar för att allmänläkaruppdraget har gjorts oavgränsat och för att det tillåts expandera utom kontroll.
👉 Man slutar för att det omöjligt stora uppdraget kombineras med avprofessionaliserande styrning, med frånvaro av autonomi och tolkningsföreträde.
Vi behöver inte prata om pengar, men det underlättar ju inte situationen att primärvården sedan mycket länge är underfinansierad, och att den år för år får allt mindre pengar relativt uppdraget.
I praktiken ett årligt sparbeting, förlåt, effektiviseringsutrymme. >
Det handlar inte om lön. Inte alls. Det handlar om att det sliter att försöka lösa uppgifter och bedriva utvecklingsarbete i en av resursbrist sönderstressad organisation. >
Det är lustigt, och lite sorgligt, att regionerna vänder på alla stenar för att lösa allmänläkarbristen UTOM den uppenbara: fråga allmänläkarna själva (de som arbetar med patienter alltså) vad de behöver för att göra sitt jobb, och tillgodose det.
Intressant fråga av @isobelsverkstad; när effekterna av marknadsskolan är så uppenbara – hur kan inte alla vara emot?
Jag har tre förslag till förklaring >
1. Förväxling mellan kvalitet (kostar) och ”positiva” effekter av segregering (billigt).
Om du ser till att rekrytera väldisciplinerade elever med goda förutsättningar blir det lugn, studiero och hyfsade resultat. Detta kan lätt ses som bevis för hög verksamhetskvalitet.
2. Sned finansiering genom förväxling mellan ”likvärdighet” och ”rättvisa”.
Det är lätt att felaktigt dra slutsatsen att identisk skolpeng per elev ger rättvisa förutsättningar för olika verksamheter. Man måste förstå att uppdragen är olika för att inte gå i den fällan.
Jag älskar marknadskrafterna! De skapar effektiva lösningar på mängder av problem.
Den som vill ha något höjer bara priset den kan tänka sig att betala tills det blir attraktivt för någon annan att tillhandahålla detsamma. >
Marknaden som universallösning för befolkningens behovstillfredsställelse inom alla möjliga områden har dock ett par uppenbara svagheter. >
Den fungerar nämligen bara med betalande kunder, dvs om den tilltänkta köparen är beredd att höja priset tills det blir värt att producera varan eller tjänsten. >
Jag ser en ganska okritisk hyllning av den ökade mängden videobesök och andra distanskontakter i sjukvården.
Jag efterfrågar eftertanke, nyanser och självkritik. >
Kontakter som *lika gärna* kan ske på distans bör i regel ske på distans. Det sparar restid, minskar smittrisk osv.
Vid ”nya” besvär kan det gälla t.ex psykologiska frågor/samtal eller bedömning av enklare hudförändringar, eller ren egenvårdsrådgivning vid banala åkommor. >
Även när en distanskontakt medför tydligt sämre men ändå *acceptabel* bedömningskvalitet, jämfört med en fysisk kontakt, kan den vara försvarlig av resurs- och bekvämlighetsskäl. >
Några ytterligare funderingar efter flera intressanta och nyanserade kommentarer till gårdagens lilla tråd om mäns mående.
Jag är utanför mitt kunskapsområde och ber om ursäkt för eventuella omedvetna övertramp, men jag gör en chansning på att vi kan behålla den vänliga tonen som jag uppskattar mycket.
Har fått lära mig lite mer om bakgrunden till begrepp som ”fragile masculinity” (tack @zettermark) Vill förtydliga att det jag menar med mikroaggression i gårdagens tråd är när iofs relevanta begrepp används utanför sin ursprungliga betydelse i syfte att förnedra eller tysta.
Några reflexioner om vårt kollektiva förhållningssätt till mäns mående.
[varning: evighetslång tråd]
Jag skriver utifrån personliga erfarenheter i mitt arbete som allmänläkare, inte utifrån djup, specialiserad kunskap eller forskning. Jag har jobbat med patienter sedan 19 år och medverkat i tusentals samtal.
Ämnet ”mäns mående” tangerar jämlikhet, könsidentitet och andra potentiellt känsliga frågor och brukar inbjuda till mer eller mindre medvetna feltolkningar. Jag är medveten om detta. Om du inte kan tänka dig att läsa tråden med vänligt hjärta kanske du skall hoppa över.